De första dagarnas hoppfulla lugn har bytts mot en accelererande magknips hysteri med den välbekanta skrik och
paniken. Kombinerat med en vilja att amma en gång i timmen på ömma bröstvårtor och bröst med mjölkstockning. Bonusen med en normal bebisröst slås ut av en total ovilja att tröstas, varken bröst, napp, flaska, bärande, rapande, vyssande, vaggande eller lugnt prat hjälper.
Jag kastas ett år bakåt i tiden, målar fan på väggen, får panik, ger upp.
Håll ut, det går över, du klarar det, du har fixat det en gång. Nej tack. Såren är inte läkta och traumat sitter för djupt.
Jag säger därför tack och bock för nu. Kanske hörs vi längre fram om jag skulle överleva det här.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer
Stora kramar /JL