So long.

De första dagarnas hoppfulla lugn har bytts mot en accelererande magknips hysteri med den välbekanta skrik och
paniken. Kombinerat med en vilja att amma en gång i timmen på ömma bröstvårtor och bröst med mjölkstockning. Bonusen med en normal bebisröst slås ut av en total ovilja att tröstas, varken bröst, napp, flaska, bärande, rapande, vyssande,  vaggande eller lugnt prat hjälper.
Jag kastas ett år bakåt i tiden, målar fan på väggen, får panik, ger upp.
Håll ut, det går över, du klarar det, du har fixat det en gång. Nej tack. Såren är inte läkta och traumat sitter för djupt.
Jag säger därför tack och bock för nu. Kanske hörs vi längre fram om jag skulle överleva det här.