De första dagarnas hoppfulla lugn har bytts mot en accelererande magknips hysteri med den välbekanta skrik och
paniken. Kombinerat med en vilja att amma en gång i timmen på ömma bröstvårtor och bröst med mjölkstockning. Bonusen med en normal bebisröst slås ut av en total ovilja att tröstas, varken bröst, napp, flaska, bärande, rapande, vyssande, vaggande eller lugnt prat hjälper.
Jag kastas ett år bakåt i tiden, målar fan på väggen, får panik, ger upp.
Håll ut, det går över, du klarar det, du har fixat det en gång. Nej tack. Såren är inte läkta och traumat sitter för djupt.
Jag säger därför tack och bock för nu. Kanske hörs vi längre fram om jag skulle överleva det här.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer
Stora kramar /JL