De här preggo-månaderna har präglats av ett visst sockersug. Eller rättare sagt, jag har gett mig hän och ätit godis och kaffebröd varenda dag för att jag har varit så sugen.
Det är ju vansinnigt lätt att skylla på att jag är gravid och då får man väl. Fast den ursäkten är ju över snart, kom jag på. Attans.
Dags att skärpa till sig alltså.
Fast jag har en hög med choklad ligger och väntar i skåpet och är galet sugen på havrebollar, så kanske imorgon då.
Fast sen är det ju fredagsmys och helg, så på måndag, alltid på måndag.
Fast den måndagen är jag inne på sista preggo-veckan, då måste man väl få unna sig, så måndagen därpå.
Om jag inte går över tiden så klart, för då behöver jag väl lite tröst.
Kommer gå bra det här, jag känner mig riktigt taggad.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer