attvarabob

Jag är sist på bollen, som alltid, men har just börjat titta på " The Handmaid's Tail ". Ja, den är så bra som det sägs, ifall fler är lika sega som jag. Samtidigt vetetusan om det är rätt tillfälle att titta på den. För några år sedan hade det verkligen varit en apokalyptisk beskrivning av framtiden som bara finns i fiktiva världar. Nu känns den värld de beskriver i serien inte alls särskilt omöjlig. Så här i valtider blir jag en aning deprimerad av att titta på den. Men visst. Om allt fler ägnar sig åt att tycka illa om, och till och med hata, människor de känner såväl som okända, istället för att försöka förstå varför de gör som de gör, så är det en bister framtid vi möter. Kan man inte bli irriterad, sur, arg och besviken men samtidigt försöka förstå? Döm personens handlingar istället för personen, och allt det där. Jag har några avsnitt kvar, och i takten jag ser på tv nu för tiden så kommer väl tillvaron likna den i serien när jag är klar. Jag är inte alls bitte

Där satt vi på underbara Hermans igår kväll, tre nybakade studenter. Vi pratade om arbetsvillkor och arbetsuppgifter på våra nya jobb. Himla märklig känsla att vara i det " efter " som vi arbetade oss mot under våra 3,5 år tillsammans.  Det ska bli så väldigt spännande att få följa var vi alla tar vägen i våra liv och yrkesliv, nu när vi ska vara de där vuxna, professionella människorna utbildningen skulle förbereda oss på att vara. Jag känner mig ju sällan som den personen, och har väl gett upp om att någonsin känna så, men kanske att mina plugg-kompisar kommer "bliva stura". Idag provar jag på en annan del av vuxenlivet och vabbar. Jag hjälper till att torka absurda mängder snor från Polarns lilla näsa (jag antar att det är vad som komma skall med min hals som känns som ett öppet sår och den täppta näsan) och jag har ringt till jobbet och fått hjälp av sekreteraren att boka om patienter. Bara att logga in på Försäkringskassans app och anmäla VAB känns ju som vu

Pyret fortsätter att ge oss en försmak av tonåren och påminnelse om spädbarnstiden. Hon säger nej till allt. Jag antar att det här är den tiden man som förälder ska visa vad som är okej beteende och inte, vad som är ett bra sätt att uttrycka sina känslor och inte, och hur ens beteende påverkar en själv och andra. Samtidigt som man ska visa att man själv behärskar allt det där. Hur enkelt som helst. Imorgon är det måndag. Skönt att få lite ledigt i några dagar.

Jag tänkte så här: Om vi tar den här dagen till att först fixa allt tråkigt som behöver tas omhand när man ska gå omkring och leka vuxen, så kan övrig helg-tid ägnas åt mer trivsamma saker. Så storhandla, inhandla andra saker som "behövdes" plocka undan och städa stod på schemat. Detta tänk kanske inte landade särskilt väl hos övriga familjemedlemmar. Där favorisera en taktik som innebär att man tar hand om en av alla miljarder grejer som måste göras, tar itu med en sak till nästa dag, och skjuter upp resten på obestämt tid. Alternativt lämnar det tills någon annan i hushållet (jag) tar tag i det. Alltså har dagen präglats av gnäll och utbrott. Jag har fått två påsar nötter kastade på mig för att Pyret var arg på sin far, en sån dag. Eftersom dagen började redan klockan 5.30 när Polarn väckte mig, och dagen sett ut som den gjort, så går jag och lägger mig nu, klockan 20.45. För den här dagen får gärna vara över innan den ens började.

Jag tror inte jag har haft så här mycket fredags-feeling på väldigt länge. Vi har klarat av första veckan i förskoleklass. Det är först nu jag märker hur nervöst det har varit, för både henne och mig. Och så visade det sig att hon etablerade sig på en dag och redan har kompisar hon gillar. Vi har alltså tagit oss igenom ytterligare en av de där nära döden upplevelserna föräldrar ska hantera. Yey till oss. Polarn har briljerat på sitt håll och sovit hela nätterna igenom i sin egna säng, i en hel vecka . Hon är så stolt, med all rätt. Om det är att hon sover i egen säng som gör att hon sover bättre, eller om hon sover bättre och därför klarar att sova i egen säng vet jag inte, men det märks ändå att hon sover bättre, hon är så mycket mer nöjd . Att bara ha en arvsmassa i sängen gör dessutom att jag får mer plats, det är ju rätt trevligt det också. Jag har klarat av min första vecka som lämnare. Vilken skillnad. Att ta sig till förskolan och sen skolan är ju lite meckigt eftersom vi m

När jag frågade hur Pyret haft det i skolan idag berättade hon att hon fått ännu en kompis, han hette Oskar. De var faktiskt jättebra kompisar nu, så bra att man skulle kunna säga att han var hennes pojkvän. Han hade frågat om han fick hålla hennes hand och sen om hon ville sitta bredvid honom. Så bra kompisar var de nu. Lättnaden över att se henne anpassa sig så fort, och tycka att det är så spännande, är enorm. För att inte tala om glädjen.

Den här morgonen vaknade hon av sig själv. Hon följde glatt med och lämnade sin syster. Gick med lätta steg in på skolgården. Hakade utan att tveka på de fritidsbarn från blandade klasser som precis gått in i matsalen för att äta frukost. Satte sig vid det bord fritidspedagogen pekade ut och började äta frukost samtidigt som hon glatt sa " Hej då ". Inte en tvekan. Inte en enda tår. Bara förväntan och nyfikenhet. Kanske en gnutta stolthet också. När jag kom hem berättade hon att hon fått två nya kompisar och den ena var hennes nya bästis. Nu känns det genast lättare att andas. Just det. Utan att jinxa det, men Polarn har för övrigt sovit i sin egen säng, hela natten, fem nätter i rad. Hon inleder varje morgon med " Jag har sovit i egen säng! " Och med ett stort leende berättar hon för vilken natt i rad hon gjort det. Jisses alltså.

Utan att ha kunnat svara på en endaste fråga, mer än vilken tid vi skulle vara på plats, så gav vi oss iväg till Pyrets första skoldag. Till vår förvåning, och hennes skräck, visade det sig att vi bara skulle lämna barnen där, vi skulle inte vara med ens en liten stund. På sin höjd kunde man vänta utanför om man trodde att de snart skulle få lov att ringa en för att barnet var för ledset. Pyret lät sig tveksamt ledas in och började tyst gråta när jag sa hejdå. En proffsig lärare klev in och kramade och tröstade. Själv kände jag tårarna bränna och avlägsnade mig innan Pyret såg. Alltså vad är det vi håller på med egentligen, när vi ber våra rara små arvsmassor att kliva in i ett rum med 58 andra barn och 6 olika pedagoger, som de bara träffat en gång, i ett par timmar, för flera månader sedan. " Det kommer gå bra! " säger alla, även en själv, som ett mantra för att stå ut med det där förvirrade, tveksamma och ledsna ansiktet framför en. Det märker en för livet att se den

Våra arvsmassor har samkört sina talanger och beslutat att använda dem i mesta möjliga mån, samtidigt. Med det menar jag att de båda pratar så ofantligt mycket för tillfället att jag känner mig som Carola framför vindmaskinen när hon sjunger Fångad av en stormvind . Pyret peppar en med frågor så snabbt och intensivt att man inte ens hinner svara på den första innan nästa kommer. Om man vid nästa fråga fortfarande försöker svara på frågan innan, då blir hon irriterad för att man inte svarar på frågan. Den andra frågan, alltså den innan, är redan passé eller så återkommer hon till den när hon hunnit processa att hon aldrig fick ett bra svar på den. Polarn har mer av en taktik som innefattar berättande. Hon ska berätta om saker hon tänkt på, eller som har hänt någon gång mellan alldeles nyss och 3 år sedan. Det ingår i berättandet att hon gärna ska upprepa saker, ofta tills dess att man har gett henne den respons hon önskar i den stunden. Hon vill också gärna byta ämnen i sitt berättand

I söndags åt Polarn kött med god aptit och en liten bit fastnade mellan två bakre tänder. Vi försökte tappert få bort den med tandtråd och tandpetare men lyckades inte. Istället för att fortsätta kämpa gav vi biten en chans att lossna av sig självt under följande dag. Det gjorde den inte. Ett nytt försök att få bort biten initierades vid tandborstningen på måndagskvällen, då tog vi till den minsta sortens mellanrumsborste. Då minsann, en bit lossnade, men lite satt kvar. Andra gången vi försiktigt förde borsten mellan tänderna så lossnade även resterande bit, men så också en bit av tanden. Bara så där, hörnan på en av de bakre tänderna följde med. Om tanden skadats tidigare och nu gav efter, eller om det var mer än kött, kanske också brosk, som fastnat och då skadat tanden, vem vet. Men skumt var det. Jag ringde tandvården som kunde boka in på " En väldigt kort tid ",  " Bara så de kan ta en titt och se om något behöver göras senare " fast i alla fall redan

Man kanske inte kan köpa sig lycka, men man kan kanske köpa sig glädje i vardagen. På vägen till förskolan ligger en secondhand butik som bara har öppet vissa dagar och tider. Som idag, men på kontorstid. I fönstret på denna affär låg plötsligt en väska. En äkta tant-väska. Jag blev kär på direkten. Så kär att jag blev rädd att någon annan skulle hinna köpa den innan jag kunde gå dit i helgen.  Då är det ju fantastiskt att kunna få hjälp av sina föräldrar som kan besöka affären medan jag sitter på jobbet. Den är min! För den galna summan av 30 kronor. Ja, trettio. Happy happy.

När man nöjer sig med att jobba på det betalda jobbet. Lång och trogen tjänst avbruten på grund av orkar inte. Hur ska det gå? Var kommer alla strumpor ta vägen? Hur ska alla leksaker hitta tillbaka? Hur ska maten lagas, och av vad? Hur ska damm och smuts försvinna? Vem kommer fylla i kalendern? Vem ska egentligen leda denna laglösa stad ? Jag vet inte. Jag är upptagen med att försöka sova bort den oändliga tröttheten, och väcka den utslagna lusten till livet.  

Om din rygg är helt paj, sådär så du knappt kan andas och mår lite illa när du rör på dig, då kommer minst hälften av allt du rör vid ramla ner på golvet. Det där golvet som du inte når. Du kommer också var helt och fullkomligt slut hela tiden, sådär så du somnar i bilen, fast du får mer ont av att sitta eller ligga still. Sådan är naturlagen. Ganska störig och ironisk.

Mammakompisen och jag tog med oss anledningarna till att vi träffades och tog en weekend i Uppsala. Pyret och mammakompisens arvsmassa har ju blivit så stora nu att de kan uppskatta andra slags utflykter. Så jag gick emot alla mammainstinkter och tråkiga kommentarer och tog bara med mig en arvsmassa.  En enkel pendeltågsresa bort kunde vi börja med att promenera till Uppsala slott. Förutom att vi kunde ladda med lunch, fanns det en Bamseutställning som kallades för Bamsemysteriet på Fredens hus. Vi löste mysteriet. Fortsatt i barnsagornas tecken fick våra arvsmassor springa av sig i Pelle Svanslös lekpark. Varför anstränger sig inte fler för att ordna lekparker med lite mer fantasi och finess kan man undra. Så himla mysigt. Mer promenerande resulterade i ett besök i Domkyrkan. Förutom att arvsmassorna frågade om varenda grav och vi kunde svara på typ tre (dags att fräscha upp historiekunskaperna, fast jag fick ett B i historia), så besökte vi också skattkammaren i tornet. Mest

Jag är lite tom på ord. Inte bara här utan i vardagen också. Huvudet vill inte riktigt forma varken ord eller funderingar just nu. Jag går runt som i ett vacum där varje tanke tar allt för lång tid att processa för att nå hela vägen till slutstationen. Helt ärligt känns det som att någon gett mig sömnmedel och jag hela tiden går omkring och kämpar emot det. Jag vågar knappt kisa mot solen för det väcker en så stark längtan att blunda och sova en liten stund, att jag knappt står emot. Och nu har ryggen pajat också. Den här kroppen jag släpar runt på alltså, den gör mig så less att jag gick in på toaletten för att få gråta ifred en stund. Speciellt när vårdcentralen har ett halvårs väntetid på att få träffa läkare. Hur jag ska lösa det här kommer jag heller aldrig fram till, det fastnar i den gröt som brukade vara en ganska skärpt hjärna.

Polarn är numer ensam herre på täppan. Hon har klivit ut från sin storasysters skugga och är på egna ben på förskolan. Det märks av. Personalen berättar förundrat om hur hon har blommat ut, öppnat upp, pratar så himla mycket mer och vågar mer. Det känns extra tryggt att höra nu när det eviga mamma-dåliga-samvetet kickar in, för att jag lägger lite extra fokus på Pyret. Att hon ska ta klivet bort från trygga förskolan och kliva in i en ny skolvärld med bara nya människor har självklart påverkat henne. Hon är ängslig, orolig och uppspelt på samma gång. Plötsligt är hon rädd för saker som hon aldrig brytt sig om tidigare, hon som allt mer sällan ville hålla i hand ska plötsligt hålla hand hela tiden, hon frågar om allt och dubbelkollar massor, samtidigt så är hon uppskruvad som en fjäder och stojar och stimmar som aldrig förr. Självklart behöver hon få lite extra uppmärksamhet just nu. Det förstår väl vem som helst. Fast det egna mamma-samvetet hänger inte med. Det ser bara att ett barn

Jag vaknar tidigt, som att jag fortfarande är på Thailand tid. Så här när semestern lider mot sitt slut känns det inte som någon idé att försöka ta sovmorgon, det är väl bättre att kroppen vill fortsätta vakna tidigt av sig själv. Så jag gick upp och tränade istället.  Även 6.30 på morgonen är det rätt varmt i lägenheten, om man dessutom är i den fas i livet när hormonerna har överraskningsfester, så blir resultatet en tröja med fem svettfria fläckar. Resten av såväl tröja som mig påminde mer om dränkt katt. Gårdagens utflykt gick till: Man skulle lätt kunna döpa om det till Bamses värld, det är ju allt ungarna vill uppehålla sig vid. Men med lite tjat fick vi dem att gå till andra delar också. Besöket började i en lektion om naturens gång då det första vi såg var ett av lodjuren leka med en, för en kort stund, levande ekorre den fångat. Arvsmassorna tog det med ro, jag följer principen att om jag berättar och förklarar om saker som om de var naturliga och odramatiska, så komme

Pyret är uppe i nästa nivå av frågvis. Det är ju helt fantastiskt med all den nyfikenhet och alla funderingar som dyker upp i form av en ständig tusen-frågor-lek. Det är också fullkomligt utmattande. Dessutom smittar det, eftersom Polarn är som de flesta småsyskon och vill härma sitt större syskon, så frågar hon med. Skillnaden är att Pyret nu för tiden frågar om saker man ganska ofta kan svara på, som att hon vid varje biltur frågar vad varenda trafikskylt betyder. Polarn frågar mer... ... intressanta saker, som: hur blev det planeter, hur blev det människor, hur fungerar solen. Båda delar en sak i denna ständiga frågestund; om du inte kan svara, eller ger ett otillräckligt svar så går de från missnöjda till heligt förbannade på en sekund. Det gäller att vara såväl påläst som pedagogisk för att dels kunna svara överhuvudtaget, dels kunna ge svar anpassade för en 4-och 5-åring. Jag behöver semester snart.

Idag var dagen när vår extrem-löpare, den ena katten, fick åka till tant veterinär och bli kastrerad. Under det lite mer än ett år hon har varit i vår familj har hon löpt sisådär 5-6 gånger. Men inte mer! För att fördriva tiden tills hon var klar för upphämtning så åkte vi och åt lunch och promenerade. Då måste man ju nyttja en sån där offentlig toalett. Som småbarnsförälder måste man nyttja dessa relativt ofta, liksom när man är på semester och kanske struntar i att uppehålla sig i det trista hemmet som bara påminner om måsten. Som jag och den lika rastlösa och upplevelseknarkande varelsen Greken och jag konstaterade idag: - När jag ligger på min dödsbädd kommer jag väl knappast mest ångra att jag inte var hemma och slappade på soffan mer. I alla fall. Offentliga toaletter. Det borde beredas en särskild plats i helvetet för de som inte lämnar toalettrullen så här när de använt toaletten  En bit papper ska hänga ner. Jag vill inte ägna halva mitt besök åt att sträcka mig för a