Fortsätt till huvudinnehåll

Tystnad råder.

Våra arvsmassor har samkört sina talanger och beslutat att använda dem i mesta möjliga mån, samtidigt. Med det menar jag att de båda pratar så ofantligt mycket för tillfället att jag känner mig som Carola framför vindmaskinen när hon sjunger Fångad av en stormvind.

Pyret peppar en med frågor så snabbt och intensivt att man inte ens hinner svara på den första innan nästa kommer. Om man vid nästa fråga fortfarande försöker svara på frågan innan, då blir hon irriterad för att man inte svarar på frågan. Den andra frågan, alltså den innan, är redan passé eller så återkommer hon till den när hon hunnit processa att hon aldrig fick ett bra svar på den.

Polarn har mer av en taktik som innefattar berättande. Hon ska berätta om saker hon tänkt på, eller som har hänt någon gång mellan alldeles nyss och 3 år sedan. Det ingår i berättandet att hon gärna ska upprepa saker, ofta tills dess att man har gett henne den respons hon önskar i den stunden. Hon vill också gärna byta ämnen i sitt berättande, så det gäller att hänga med. Själv behöver hon dock inte hänga med, hennes koncentrationsförmåga är obefintlig, så hon kommer av sig, börjar om eller börjar prata om annat huller om buller.

Båda har i och för sig den där upprepande funktionen. Det förefaller höra ihop med att de önskar att jag bekräftar vad de just berättar på något sätt, men inte med enkla "Hmm" eller "Mmm".

"Mamma, kolla en rosa bil!"
"Mmm"
"Det var en rosa bil mamma!"
"Mmm, jag såg."
"Den var rosa mamma, bilen."
"Ja, jag såg, det var en rosa bil."
"Ja, såg du?"

Jag blir galen. Jag har ju redan sagt något bekräftande, ibland flera gånger om. Jag har provat att upprepa det de säger för att se om en exakt återgivning är bekräftande nog. Men nej. Det blir bara konversationen ovan, fast i omvänd ordning.

Deras pratglada period sammanfaller inte bara dem emellan, det sammanfaller även med att jag är trött som en sengångare som sovit dåligt. Dessutom inleder de exakt, eller nästan, varje mening med "Mamma". Det blir väldigt, väldigt, väldigt många "Mamma" per dag.

Jag är helt slut nu när tystnaden råder, speciellt efter en hel helg i deras snacksaliga sällskap.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...