Jag är lite tom på ord. Inte bara här utan i vardagen också. Huvudet vill inte riktigt forma varken ord eller funderingar just nu. Jag går runt som i ett vacum där varje tanke tar allt för lång tid att processa för att nå hela vägen till slutstationen. Helt ärligt känns det som att någon gett mig sömnmedel och jag hela tiden går omkring och kämpar emot det. Jag vågar knappt kisa mot solen för det väcker en så stark längtan att blunda och sova en liten stund, att jag knappt står emot.
Och nu har ryggen pajat också.
Den här kroppen jag släpar runt på alltså, den gör mig så less att jag gick in på toaletten för att få gråta ifred en stund. Speciellt när vårdcentralen har ett halvårs väntetid på att få träffa läkare. Hur jag ska lösa det här kommer jag heller aldrig fram till, det fastnar i den gröt som brukade vara en ganska skärpt hjärna.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer