Jag är lite tom på ord. Inte bara här utan i vardagen också. Huvudet vill inte riktigt forma varken ord eller funderingar just nu. Jag går runt som i ett vacum där varje tanke tar allt för lång tid att processa för att nå hela vägen till slutstationen. Helt ärligt känns det som att någon gett mig sömnmedel och jag hela tiden går omkring och kämpar emot det. Jag vågar knappt kisa mot solen för det väcker en så stark längtan att blunda och sova en liten stund, att jag knappt står emot.
Och nu har ryggen pajat också.
Den här kroppen jag släpar runt på alltså, den gör mig så less att jag gick in på toaletten för att få gråta ifred en stund. Speciellt när vårdcentralen har ett halvårs väntetid på att få träffa läkare. Hur jag ska lösa det här kommer jag heller aldrig fram till, det fastnar i den gröt som brukade vara en ganska skärpt hjärna.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer