Jag är lite tom på ord. Inte bara här utan i vardagen också. Huvudet vill inte riktigt forma varken ord eller funderingar just nu. Jag går runt som i ett vacum där varje tanke tar allt för lång tid att processa för att nå hela vägen till slutstationen. Helt ärligt känns det som att någon gett mig sömnmedel och jag hela tiden går omkring och kämpar emot det. Jag vågar knappt kisa mot solen för det väcker en så stark längtan att blunda och sova en liten stund, att jag knappt står emot.
Och nu har ryggen pajat också.
Den här kroppen jag släpar runt på alltså, den gör mig så less att jag gick in på toaletten för att få gråta ifred en stund. Speciellt när vårdcentralen har ett halvårs väntetid på att få träffa läkare. Hur jag ska lösa det här kommer jag heller aldrig fram till, det fastnar i den gröt som brukade vara en ganska skärpt hjärna.
Kommentarer