Utan att ha kunnat svara på en endaste fråga, mer än vilken tid vi skulle vara på plats, så gav vi oss iväg till Pyrets första skoldag.
Till vår förvåning, och hennes skräck, visade det sig att vi bara skulle lämna barnen där, vi skulle inte vara med ens en liten stund. På sin höjd kunde man vänta utanför om man trodde att de snart skulle få lov att ringa en för att barnet var för ledset.
Pyret lät sig tveksamt ledas in och började tyst gråta när jag sa hejdå. En proffsig lärare klev in och kramade och tröstade. Själv kände jag tårarna bränna och avlägsnade mig innan Pyret såg.
Alltså vad är det vi håller på med egentligen, när vi ber våra rara små arvsmassor att kliva in i ett rum med 58 andra barn och 6 olika pedagoger, som de bara träffat en gång, i ett par timmar, för flera månader sedan.
"Det kommer gå bra!"
säger alla, även en själv, som ett mantra för att stå ut med det där förvirrade, tveksamma och ledsna ansiktet framför en. Det märker en för livet att se den blicken och ändå gå därifrån, och då är jag ändå ganska tålig med mina arvsmassor. Jag kommer drömma mardrömmar om den blicken.
Sen går det ju bra. Efter 20 minuter kikar man in i klassrummet och ser henne sitta och pussla, med ett ansikte som är fullkomligt avslappnat. Så vi gick hem. Jag fördrev tiden med att organisera garderoben innan vi gick ut och åt lunch. Jag var så rastlös att jag höll på att gå i bitar. När vi hämtade Pyret efter lunch såg vi henne komma gående över skolgården och innan hon såg oss kunde vi betrakta en avslappnad och glad tjej som gick med lätta steg. Så det hade gått bra.
Vi tog med henne på fika, bara hon och vi. Sen fick hon lite nya kläder och en leksak hon längtat efter. Jag ville att det skulle märkas att det var hennes dag. Jag ville kanske också döva det där dåliga samvetet. Det som säger att man borde flytta ut i skogen och hemskola barnen och aldrig utsätta dem för något någonsin igen.
Sen är det här en skola som är något oorganiserad, otydlig och ger ett förvirrat intryck. Inte ens kvällens föräldramöte gav mycket till svar. Men även om personalen inte kan svara på enkla frågor så verkar de fina med barnen, och det är ju ändå där deras fokus ska vara. Dessutom pratade de om hur de arbetar och jag inser att Pyret kommer älska allt hon kommer få lära sig och uppleva i skolan.
"Det kommer gå bra!"
Andas, räkna till tio, upprepa:
"Det kommer gå bra!"
Kommentarer