Vad jag retar mig på.

Idag var dagen när vår extrem-löpare, den ena katten, fick åka till tant veterinär och bli kastrerad. Under det lite mer än ett år hon har varit i vår familj har hon löpt sisådär 5-6 gånger. Men inte mer!

För att fördriva tiden tills hon var klar för upphämtning så åkte vi och åt lunch och promenerade. Då måste man ju nyttja en sån där offentlig toalett. Som småbarnsförälder måste man nyttja dessa relativt ofta, liksom när man är på semester och kanske struntar i att uppehålla sig i det trista hemmet som bara påminner om måsten. Som jag och den lika rastlösa och upplevelseknarkande varelsen Greken och jag konstaterade idag:

- När jag ligger på min dödsbädd kommer jag väl knappast mest ångra att jag inte var hemma och slappade på soffan mer.

I alla fall. Offentliga toaletter.
Det borde beredas en särskild plats i helvetet för de som inte lämnar toalettrullen så här när de använt toaletten

En bit papper ska hänga ner. Jag vill inte ägna halva mitt besök åt att sträcka mig för att med någon slags blindskrift försöka rotera rullen och hitta skarven. När jag väl får tag i kanten är jag lite stressad och irriterad, så jag försöker dra i den för tidigt, då är den ofta så kort att den genast går av och grävandet måste återupptas.

Det borde vara uppenbart att man river av pappret så att efterföljande lätt kan få tag i det.

Hur svårt ska det vara.

Katten mår bra förresten. Hon är uppe och rör på sig, lyckas hoppa upp på möbler och försöker backa ur tratten hon måste ha på sig.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen