Jag vaknar tidigt, som att jag fortfarande är på Thailand tid. Så här när semestern lider mot sitt slut känns det inte som någon idé att försöka ta sovmorgon, det är väl bättre att kroppen vill fortsätta vakna tidigt av sig själv.
Så jag gick upp och tränade istället.
Även 6.30 på morgonen är det rätt varmt i lägenheten, om man dessutom är i den fas i livet när hormonerna har överraskningsfester, så blir resultatet en tröja med fem svettfria fläckar. Resten av såväl tröja som mig påminde mer om dränkt katt.
Gårdagens utflykt gick till:
Man skulle lätt kunna döpa om det till Bamses värld, det är ju allt ungarna vill uppehålla sig vid. Men med lite tjat fick vi dem att gå till andra delar också.
Besöket började i en lektion om naturens gång då det första vi såg var ett av lodjuren leka med en, för en kort stund, levande ekorre den fångat. Arvsmassorna tog det med ro, jag följer principen att om jag berättar och förklarar om saker som om de var naturliga och odramatiska, så kommer de också uppfatta det som så. Det har fungerat hitintills.
Vi såg också det här:
Pyret lekte fråga-tusen-frågor rakt igenom, speciellt om återvinning och hur människor förstör naturen. Det är ju beundransvärt, men svårt att ha en vettig konversation i ämnet när det dånar pampig musik omkring en.
Pyret är för övrigt som jag och blir otroligt berörd (jag får anstränga mig för att inte börja gråta) när det spelas hög och bombastisk musik. Att vara känslomässigt berörd försvårar också konversationen. Jag får ta upp ämnet igen, vid ett bättre tillfälle, känner jag.
De fick också se stora fåglar segla tätt ovan våra huvuden. Polarn var inte imponerad, dels var fågeln (på bilden) inte så fin, dels "Såg pojken ut som en udda figur", vad hon nu menade med det. Fast hon var imponerad av hur modig han var som vågade vara nära så stora fåglar, kanske var det lite coolt ändå.
Oavsett vad vi visade, förklarade och berättade om, så ville de mest tillbaka till karusellerna hos Bamse. Tacksamt.
Idag tog vi oss en promenad på ungefär 11 kilometer. Vi åkte till Djurgården, fikade på Rosendahls trädgård och promenerade utmed vattnet. De där ungarna är galet duktiga på att gå. Själv kämpar jag med den fullkomligt bedövande tröttheten. Den höll sig borta i Thailand men kom tillbaka så snart vi kom hem. Nu har jag dessutom tungt att andas emellanåt, mår lite illa och har ont i magen. Stress eller fysiskt...?
Imorgon återvänder vardagen, typ, fast kanske ändå inte riktigt än. Vi får se.
Kommentarer