Polarn är numer ensam herre på täppan. Hon har klivit ut från sin storasysters skugga och är på egna ben på förskolan. Det märks av. Personalen berättar förundrat om hur hon har blommat ut, öppnat upp, pratar så himla mycket mer och vågar mer.
Det känns extra tryggt att höra nu när det eviga mamma-dåliga-samvetet kickar in, för att jag lägger lite extra fokus på Pyret. Att hon ska ta klivet bort från trygga förskolan och kliva in i en ny skolvärld med bara nya människor har självklart påverkat henne. Hon är ängslig, orolig och uppspelt på samma gång. Plötsligt är hon rädd för saker som hon aldrig brytt sig om tidigare, hon som allt mer sällan ville hålla i hand ska plötsligt hålla hand hela tiden, hon frågar om allt och dubbelkollar massor, samtidigt så är hon uppskruvad som en fjäder och stojar och stimmar som aldrig förr. Självklart behöver hon få lite extra uppmärksamhet just nu. Det förstår väl vem som helst.
Fast det egna mamma-samvetet hänger inte med. Det ser bara att ett barn får mer än det andra, och det går rakt emot alla instinkter att prioritera ett barn framför ett annat. Alla ens barn ska ju vara lika mycket värda. När jag dessutom får kommentar om att Polarn måste nästan kompenseras för den prioritering som görs mot Pyrets behov, då kommer ångesten krypande.
Men Polarn har ju på två dagar börjat leka med en ny kompis på förskolan, och till och med lärt sig att rita världens sötaste fladdermöss. Hur bra är inte det. Hon har varit prioriterad förut och kommer bli prioriterad senare, och i långa loppet kommer det jämna ut sig. Säger jag högt till mig själv och hoppas att det går in någon gång.
Kommentarer