attvarabob

Jag har kvällslektion. Samtidigt som jag har kvar min nya sömnrutin. Den där jag sover mindre bra. Läraren är så söt och rar, en riktig mys-farbror. Men också ruggigt komplicerad och lite snurrig. Kombinationen blir ett riktigt sömnpiller.

Finns i helgens Expressen Extra. Sånt man bli glad av.

På nyhetsmorgon skulle de prata om kungahuset av någon anledning. Kristin visade att det fanns tepåsar med kungafamiljen på. Hon frågade Anders: "Vem vill du doppa?". "Silvia?" Har man min humor var det jätteroligt. Alltså jätte-jätteroligt. Har man inte min humor förstår man inte alls varför jag fnittrade generat på morgonkvisten.

Sista plagget från tvätthögen är struket, vikt och inlagt i garderoben. Det ger mig ståpäls. Alla byxor och kjolar i högar, alla blusar, koftor och klänningar hängda på galgar, alla tröjor sorterade och vikta, alla underkläder sorterade och matchade. Det är inte bara mumsfillibabba för mitt ordningssinne, det betyder också att jag kan välja vilka kläder som helst, alla finns tillgängliga, vad jag vill, vilken kombination som helst. Inga favoritplagg i tvättkorgen, ingen kombination som inte fungerar för att något ligger i tvätten. Hela världen ligger för mina fötter. Eller ja, hela min garderobs-värld, som Narnia. Det är så, så, så underbart. Jag är så, så, så knäpp. Och en aning ytlig, antar jag.

Det där med förhållanden kan vara svårt. Två liv, två viljor, två personligheter som ska fogas samman och leva sida vid sida. Det kan bli skavsår ibland när bitar ska gå ihop. Då kan det vara bra med vänner som klurar, funderar och vrider och vänder på hur det fungerar, det där med att bli tillsammans, för plötsligt så funderar man på hur det var för en själv. Då, för länge sen, när man själv gick från singel till en del i ett par. Hur gick det till? Vad var det som hände? Hur visste man? Jag vet det exakta ögonblicket när jag visste, när jag bestämde mig för att ta det där läskiga steget och våga lita på vad någon annan kände. För i början var man ju bara ett enda nervöst knippe av "Känner han som jag?", och funderingar kring om man skulle bli lurad, igen. Jag frågade försiktigt under en fika om han ville följa med på en fest med hela tjocka släkten, en fest som låg en bit in i framtiden, och la fegt till "Om vi är ihop då". Han svarade "Varför skul

Jag sliter mitt hår och grämer mig över allt skolarbete. Det kommer gå bra. I slutändan. Men i början, medan man ska komma in i de nya ämnena, och lista ut hur mycket tid som ska läggas var. Aaaarrrrgggghhhhh. När man inte är på topp från början är det lätt att känna sig överväldigad. Men. Nu hägrar en oas, en belöning för allt hårt arbete, en station att tanka den energi som saknas, en vilostund för ömma hjärtan. En resa till solen är bokad. En vecka med all inclusive. Jag dreglar bara jag tänker på det. Kommer det lösa alla problem? Nope. Kommer det göra mig till en ny människa? Nope. Kommer det göra mig lite mer avslappnad och ge mig ett leende på läpparna? You bet! Jag känner mig ofantligt lyckligt lottad som har möjligheten att fly från en tung vardag på det sättet, det är lyxigt för en vuxenstudent, väldigt lyxigt.

Så var helgen äntligen här. Jag ska ägna största delen av den till att plugga. Hur roligt som helst. Men så går det när man ska läsa 6 ämnen samtidigt, och drar iväg på nöjen som att gå till tandläkaren och på föreställning istället för att gräva ner sig i böcker. Jag tänkte riva av en del av pluggandet nu, innan kvällen kommer och jag somnar sittande i soffan, men liksom skolböckerna så har städningen blivit bortprioriterad under veckan. Ohoh. Jag kan bara inte plugga om det är skitigt och stökigt. Går inte. Omöjligt. Kan inte koncentrera mig ett skvatt. Så jag diskar lite först. Sen ska jag piska fram makens förmåga att hålla ordning, för den kommer han få lov att utnyttja till bristningsgränsen under den här terminen. Annars brister frugan. Men nu så, kaffe, böcker, penna, papper och godis, let the plugggande starta.

Åh, vilken underbar kväll. Jag var på Henrik Fexeus föreställning: "I ditt huvud", och jag blev inte besviken. För att sammanfatta: Först visade han en grej, och man bara "Näe!?" Sen gjorde han en annan grej, och man bara häpnade. Sen var det det där som fick en att skratta, samtidigt som man häpnade. För att inte glömma det som fick en att bli riktigt imponerad. Och vill ni veta mer så får ni se föreställningen. Det rekommenderas. Verkligen.

Nähä, det där med att sova är tydligen förlegat nu. Fast jag är så trött att ögonen går i kors och hjärnan kortsluter, så sover jag ändå inte. Eller, nu ljuger jag lite, för sover gör jag, men jag somnar sent, och vaknar tidigt. Jag är så trött att jag var beredd att frångå mina principer, och faktiskt sova bort en stund på dagen. Då kommer jag självklart hem till en lägenhet som fylls av ljudet av borrande. Haha, vad skojjigt livet kan vara ibland. Om man istället för att sova skulle läsa lite om genetik, och räkna lite matte, för det kommer ju fasta i en trött skalle som lyssnar på ljudet av hantverkare.

Medan jag har varit ännu en vända hos tandläkaren och blivit mörbultad, så får jag höra från flera håll att det är genrep på Henrik Fexeus föreställning idag. Men. Jag fick ju inbjudan för den 26:e. Imorgon. Jag hoppas verkligen att det är två genrep. Jag hoppas verkligen att jag inte fick fel datum i min inbjudan. Annars kommer jag gråta blod. Och röra upp himmel och jord. Men mest gråta blod. Nu blir jag lite nervös.

Jag sitter och glor i Aftonbladet medan jag äter, och ramlar över en artikel som får mig att sätta maten i halsen. Läs om du törs. Precis som journalisten Björn Solfors skriver om när han läste boken bakom artikeln, så får jag lite svårt att andas. Jag har liksom en föreställning om att någon som har blivit professor, som till och med har blivit dubbelprofessor, borde vara hyfsat intelligent. Tydligen inte. Om man dessutom har uppnått en respektabel ålder, borde man dessutom ha samlat på sig lite vett, lite förnuft, lite erfarenhet. Men nä, man kan vara kvar på stenåldern, totalt opåverkad av sin omgivning. Och sprida uttalanden som är baserade på en väldigt lös vetenskaplig grund. Fast vill man hitta något positivt med såna knasiga damer som professor Annica Dahlström, så är det väl att med sina uttalanden så förmedlar hon att en vuxen kvinna, som saknar fullständig gymnasieutbildning, som jag, kan vara smartare och mer empatisk än en dubbelprofessor. Det är ju en rätt skön

"Åh, vad härligt med lite snö, äntligen!" Eller hur? Eller nej. Om den inte behagar dyka upp förrän det nästan är februari, så kan den lika gärna vänta tills november. Tycker jag. "Men nu blir det vitt, ljust, och vackert ute!" Eller hur? Eller nej. Det blir avgasgrått, slaskigt, och svinhalt. När jag slirar runt i upptrampade stigar, eller halkar runt i snöslask på mosiga trottoarer, så tänker jag på att det för inte alls så många dagar sen, var ett snyftigt reportage på nyheterna om hur många snöröjare som var arbetslösa den här vintern. Många hade hoppfullt startat firmor och köpt plogar efter de förra årens snökaos, och satt nu sysslolösa, utan uppdrag. Vad i helskotta har de pysslat med de senaste dagarna då?! Inte har de varit här där jag bor och använt sina nyinköpta plogar, för trottoarerna bjuder upp till samma dans man brukar dansa så snart det snöat minsta lilla. Pensionärer kämpar sig fram med rullatorer, män och kvinnor sliter med barnvagna

När jag ska sova har jag sällskap. Hon lägger sig på mitt bröst innan jag ens fått täcket över benen, och spinner djupt medan jag försöker läsa. När jag lägger boken åt sidan, och släcker lampan kliver hon ner på min vänstra sida. Hon lägger hakan, med sin allra mjukaste päls, den som känns sådär fjunig, högt upp på min arm. Hon ligger så nära att jag känner hennes andetag mot min kind, från den lilla nosen. Sen följer hon mig hela natten, ligger hela tiden tryckt mot mig, så tätt intill att jag ibland försöker fly undan i sömnen, och vaknar av att jag håller på att ramla över sängkanten. Om hon lämnar sängen under natten så ser hon till att jag märker det. Hon väcker mig, antingen genom att klösa lätt på en möbel, eller krafsa på en dörr. När jag skäller på henne kommer hon glatt skuttande upp i sängen, spinner högt, och lägger sig på den plats hon lämnat. Annars smyger hon upp, spinner högt, och slickar mig i pannan, för att sen lägga sig tillrätta. Mitt sällskap. Det är v

Medan jag sitter här och försöker memorera det jag ska redovisa i skolan imorgon, så kommer jag på att en riktig fena på att memorera är Henrik Fexeus. Och på torsdag ska vi gå på genrepet till hans nya föreställning "I ditt huvud". Jag är helt körd i skallen, så trött av allt pluggande idag, att min förmåga att komma ihåg någonting alls är borta. Gone. Farväl. Så min lilla föreläsning på lektionen imorgon kommer nog inte dra ner några större applåder, men jag är helt övertygad om att det kommer applåderas hej vilt på Rival på torsdag. Jag ser verkligen fram emot att få vara med om någonting trevlig, roligt, underhållande och magiskt, till skillnad från hur tillvaron har sett ut den senaste tiden. Torsdag, det kommer bli en liten höjdpunkt i vardagen.

Ibland är tillvaron så här spännande. Bara så ni förstår varför tonåringar är så trötta varelser.

Maken har för många semesterdagar på sitt konto för att lönekontoret ska vara nöjda, vilket fick oss att löst prata om att resa bort. Använda sportlovet till att ladda batterierna. Kanske lite sol och värme. Få rå om varandra, få komma undan från allt som påminner om allt jobbigt som varit, och allt jobbigt som komma skall. Det lät så skönt, att komma till den där känslan man får när man reser bort, när känslorna blir som viktlösa och alla bekymmer lämnas hemma. Tänk att få värme i kroppen, kanske lära mig att sova igen, få muskler att slappna av, komma hem med färg på kinderna, känna sig fräsch och stark. Löst prat. En liten titt på nätet och det luftslottet sprängdes med buller och brak. Om det inte startas en fond för "Rädda B.o.B. plus make" med bidrag rakt in på reskontot så lär det nog inte bli någon resa. Det känns inte riktigt försvarbart att lägga såna pengar på en resa när man är fattig student. Så dumt att börja prata om såna härliga saker, så dumt att bö

Förutom att folk inte har vett att hålla tyst under filmen, inte kan låta bli att gå ut för att svara i telefon, måste sms:a under filmen, och inte har uppnått tillräcklig mognad för att kunna låta bli att fnittra och skratta när det blir känsliga scener, så njöt jag av filmen. 50/50 såg vi. En del av publiken trodde nog att det skulle vara en "hö-hö"-komedi, för att Seth Rogan var med, men det var det inte. Jag rekommenderar den, för lite skratt, lite naaaaawwww, och lite tårar har aldrig skadat. Förresten, jag är inte så lat att jag låter skräpet ligga kvar efter filmen, orkar jag släpa in fulla påsar/byttor/flaskor, så orkar jag bära ut tomma eller halvtomma sådana. Varför är inte alla så?

Jag har världens äckligaste smak i munnen, och käken ömmar. Lite tandvärk visade sig betyda att en gammal fyllning behövde bytas ut, och jag gick hem med en tillfällig fyllning. Att kolla upp lite tandvärk visade sig bli en tandläkar-följetong. Fan. Det räcker väl nu va? Kan vi inte säga så? Livet kan gå och hacka på någon annan ett tag. Ikväll går vi på bio, för att helgen inte ska bli helt värdelös, och jag satsar på att inte somna i salongen. För allt grävande, skrapande, borrande och slipande gjorde mig helt slut. Och den där smaken av fyllningen gör mig lite illamående. Hoppas det är en bra film.

Jag har ingen som helst studielust för tillfället. Att släpa sig till skolan, le artigt, svara på tilltal, hålla i mig i bänken när människor ska störa genom att viska med varandra, gräva i väskor, springa in och ut ur salen, svara i mobilen, lukta illa (!), skriva av mina anteckningar, säga dumma saker, högljutt bläddra fram och tillbaka i anteckningsblocket, det räcker. Jag når gränsen för vad jag orkar med där och då. Lägg till en lärare som babblar på i 180 och räknar med att eleverna redan ska kunna det dom är där för att lära sig, och jag brister. Sen kommer jag hem. Jag borde göra läxan. Men jisses vad det tar emot. Jag känner inte till hur det där fungerar, att skjuta upp saker, förtränga, vifta bort, sega, undvika, låta bli. Jag kan vanligtvis inte slappna av förrän det som ska göras är gjort. Dessutom brukar jag tycka om läxor, det är som en hobby. Inte nu. Jag har segat mig fram och inte gjort ett jota den här veckan, förutom att fixa böcker, som jag inte ens har ö

Nu har jag pratat med Fertilitetskliniken. Jag bad om en paus, vilket möttes med förståelse. Vi försöker igen när solen och värmen är tillbaka. Tills dess ska jag försöka andas. Just nu går det inte så bra. Jag är så arg, jag får små utbrott på allt, hela tiden. Jag är så less, på allt, hela tiden. Jag blir så ledsen, för allt, hela tiden. Den ständiga pendlingen mellan känslolägena är fullkomligt utmattande. Livet har dragit ner den där mörkgrå rullgardinen, som kastar en skugga över hela tillvaron, och plötsligt har inget någon mening. Jag tycker inte ens att det är roligt att städa just nu. Att dessutom varje dag den här veckan få listor på allt jag måste åstadkomma från nu fram till juni känns brutalt, jag har svårt att förstå hur jag ska kunna få ihop alla läxor, när jag inte ens orkar laga en middag. Jag vill gå fram och ge läraren en örfil när de står och tjatar om hur kämpig kursen kommer vara, hur mycket det kommer krävas av oss, hur högt tempot kommer bli, hur vi

Jag förstår att det här med planering inte är allas bästa sida. Jag förstår att kommunikation kan vara svårt. Jag förstår att KOMVUX har lite B- stämpel, och varför. Jag är också medveten om att jag inte har världens bästa tålamod just nu. Men. I informationen från KOMVUX får man veta att man får information om vilken kurslitteratur som ska användas, av läraren, vid första kurstillfället. De puschar också rätt hårt på rådet att beställa böcker på nätet, för där är det mycket billigare. Förra terminen ställde det till med problem, för lärarna räknade med att vi fått information om vilka böcker vi skulle ha i förväg, av KOMVUX, och ville därför att vi skulle ha böcker inom en vecka. Alltså är alternativet beställa på nätet kört, för det kommer inte några böcker på mindre än en vecka. Det har hänt mig EN gång. Lätt bitter kontaktade jag ansvarig på KOMVUX inför denna termin, och förklarade detta problem, och fick till svar att det inte gick att ha lista på kurslitteratur i förvä

Den enda tanken som farit runt i mitt huvud idag är: Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Just som jag ska vara social med nya och gamla klasskamrater, och ta in all information om kurserna. Och det drar ju igång direkt, med lektioner, med frågor, med information om uppgifter, med lärande. Och jag orkar inte. Jag förstår inte vad de säger, jag förstår inte vad de vill. Jag tittar bara på klockan och vill gå hem. Jag vill kura ihop mig under täcket och bara slippa vara ett tag. Men det går inte. Och just ikväll ska jag dessutom ha en kvällskurs i matte. Jag orkar inte. Jag vill inte vara med just nu. Jag vill sjukskriva mig, ligga i sängen dygnet runt, och bara gråta och äta glass. För jag orkar inte.

Jag har gillat den där vanan att sova. Lagt mig tidigt, sovit gott, vaknat utsövd. Men den senaste veckan har jag tydligen tänkt ändra på det. Jag somnar någon gång efter midnatt, sover en timme, vaknar, stirrar i taket och klappar katten en timme eller två, sover en timme till, vaknar, stirrar i taket och klappar katten, sover, vaknar, sover, vaknar... Inte alls lika mysigt. Men vem behöver sömn, tänkte jag, småbarnsföräldrar klarar sig ju. Fast efter en titt på första kursplaneringen av 6 är jag redan gråtfärdig. Det här halvåret kommer jag dö.

Dagen började så bra, jag pustade ut och blev lite mer hoppfull. Nu gör det bara ont, i hjärtat. Det skaver och svider där inne. Platsen inombords där man hämtar kraft och energi, den ekar tom. Jag önskar att det fanns Alvedon för brustna hjärtan, plåster för själen, och Red Bull för utslitna hopp. Jag kramar maken tills hans tröja är blöt, och kelar med katter tills deras pälsar dryper, för jag kan inte sluta böla. Det är det sista stadiet från att ha intalat sig att det inte behöver vara kört, börjat köpslå med sig själv, bli förbannad, till att bara ge upp. Det vore bra skönt om det 5:e misslyckandet hade gjort en van, trubbat av känslorna lite, lärt en att handskas med att hoppas och bli besviken. Så är det inte. Jag tänker vara patetisk och rödgråten hela kvällen, för imorgon drar plugget igång igen. Hur det ska gå att vara social, taggad, och uppmärksam hela dagen vet jag inte, men jag antar att det kommer gå åt skogen.

Hoppet tog slut för den här gången, mensen har kommit. Jag är knäckt. Det här var gången som jag gick sönder på riktigt. Nu väntar en ny omgång hormonbehandling och en ny äggplockning, för vad? Hur många insättningar kommer det bli? Kommer någon alls att fungera? Hur mycket ska man orka?

Har ni sett "Bilia" reklamen? Den med snubben som pratar om hur frugan kan ta en cd-skiva och sätta tillbaka den på fel bokstav. Och hur det ska vara gafflar för sig, skedar för sig, knivar för sig i diskmaskinen. Maken tror att jag är kär i honom. Maken har rätt. Just att människor kan blanda knivar, gafflar, stora och små skedar helt huller om buller i diskmaskinen är ett gigantiskt mysterium för mig, eller snarare det stör mig som f#¥. Var sak har sin plats, det har han så rätt i "Bilia"-baben.

Jag har fortfarande mensvärk hela tiden, men ingen mens. Om den ska komma, så ska den dyka upp på tisdag. Om den inte kommer för tidigt, vilket har hänt. Så jag vet ingenting, jag kan inte gissa, jag vet inte vad jag ska tänka, jag vet inte hur jag ska tolka kroppen, jag vet inte vad jag vet. Jag hoppas, och tänker att det kanske betyder något bra, all denna mensvärk. Jag slängs ner i förtvivlan och tänker att kan den inte bara dra igång istället för att håna sådär, när den så uppenbart tänker komma. Varje toalettbesök är som att hoppa bungyjump; jag håller andan, mår illa av spänningen, får hjärtklappning, för att pusta ut och nästan tuppa av av lättnad när ingen blödning har börjat, för att sen tänka att det spelar ju ingen roll, det betyder ju inte att den inte kommer, fast senare. Jag håller på att bli helt galen. I natt kunde jag inte ens sova, istället låg jag i soffan och glodde på dålig tv. Herrejisses vad dålig tv det är mellan 2 och 5 på natten! Inte ens dålig tv på

Har ni en lätt nördiga sida, som jag? Då har ni väl inte missat Hans Rosling? Han gör det nördiga roligt, och lättillgängligt, genom föreläsningar som innehåller massor med statistik. Det är bra, jag lovar. På SVT2 ikväll kunde jag titta på "Hans Roslings statistik", som säkert finns på SVT Play, annars har jag tittat på Kunskapskanalen(igen, SVT Play) och Youtube. Ett tips till den som har tid över. Dessutom känner man sig lite smart efteråt, till skillnad från exempelvis "Hollywoodfruar".

Vi kör veckohandling, maken och jag. "Vi" är så organiserade att vi gör ett veckoschema med middagsmat, därefter inköpslista, därefter veckohandling. Vuxenpoängen bara haglar in på kontot. Jag gillar det, allt organiserande, ha veckan förberedd, fixad och klar. Därför gillar jag också själva veckohandlingen, den är ju en del i att få veckan sådär inrutad och tråkig, och kylskåpsslöseriet minskat till en ekonomiskt skön nivå. Maken gillar det inte, själva veckohandlingen. Han gör det, men gillar det inte. Idag fann han lösningen: Självscanning. Att glassa runt med lilla "pistolen" gjorde tydligen upplevelsen mycket trevligare. Blip-blip. Lite som att leka cowboys och indianer kanske. Jag bryr mig inte, så länge jag slipper suckarna vid varje hylla. Nu är vi båda nöjda.

I brist på annat att säga: Dagens middag. Idag gjord av maken, som hälsar: F#*k Moberg Ingen brist på självförtroende där inte.

Det är fredag den 13:e. Och jag har haft, typ, mensvärk hela dagen. Så jag städar, fixar, och feijar frenetiskt, som besatt, för jag orkar inte sätta mig och böla. Jag spar mina tårar tills det är kört på riktigt.

Idag fick jag brev från det där tjatiga  PostkodLotteriet. "Det här är din sista chans att gå med..." Åh vad jag önskar att det var ett löfte de kunde hålla! Men de kommer garanterat snart skicka ett nytt erbjudande jag inte vill ha. Fy satan vad dom slösar pengar på reklam!

Jag klev ut i farstun för att gå och handla. Hela farstun luktar bajs. Jättemycket. Hissen var bara tvåvåningar bort, vilket var en jädra tur, för annars hade jag nog spytt. Nu är jag hemma igen, och sakta men säkert börjar lukten tränga in i lägenheten. Hjälp!

När jag nu går i de där "kan-ingenting-annat-göra-än-vänta" dagarna, de där dagarna fram till resultatet av återföringen, de där dagarna när man inte vet om man ska vara förväntansfull eller förbereda sig på sorg och besvikelse, de där dagarna när man går och känner efter. De dagarna. Då sitter jag och funderar på hur naturen kan vara så grym och okänslig att de ger en samma symptom på PMS som vid graviditet. Är det inte lite elakt? Jag som blir ordentligt PMS:ig går runt i minst en vecka innan jag börjar blöda och grina, vid varje insättning, och hoppas att det jag känner ska vara en lyckad återförning, och inte en väntande katastrof. Alltså sitter jag och är som Jokern i Batman, halva jag småler som någon Mona Lisa, och den andra halvan har redan grävt ner sig i total förtvivlan och är bitter. B.o.B. alltså. Om jag inte redan var knäpp så skulle jag garanterat bli det av det här.

Jag läser att "Snabba cash" författaren, och advokaten, Jens Lapidus ska försvara en liga, som misstänks för att ha smugglat in kokain för 110-145 miljoner kronor. Kanske blir det bra uppslag till nästa bok? Om jag var i den ligan skulle jag nog inte vilja ha Lapidus som försvarare i just ett sånt fall, just på grund av hans författarbakgrund. Snubben har väl sagt att det är genom jobbet han har hittat inspiration till böckerna? Skriker det inte lite "skyldig" om man då står åtalad för kokainbrott, och försvararen är Lapidus? Typ. Eller så kanske det var hans tidigare klienter som höll på med sånt, som han använde som inspiration till böckerna, men de här är oskyldiga?

Katten har varit på återbesök hos veterinären. Det gillade hon inte. Men eftersom hon protesterade så väldigt mycket mer den här gången, så förstod vi att hon mådde bättre. Och mycket riktigt, urinstenarna hade blivit till grus. Wohoo. Nu ska vi bara lyssna på hennes enformiga melodi hela vägen hem, det är en tjatig klagosång.

Sprider ljus över vår hall, och fina, icke-fungerande telefon. 65 kronor.

Lampa ovanför köksbänk. Passar vårt 50-tala byggda kök. 35 kronor.

Jag måste fått sömnbrist av mitt eviga drömmande i natt. Eller kanske snarare av det eviga vaknandet efter drömmandet. För jag har varit snurrigare än en karusell hela dagen, som om jag inte kan låta bli att tappa saker, snubbla, glömma bort, elller på annat sätt klanta till det. Jag kom på den brillianta planen att eftersom maken lagom till middagstid ska ha möte med klubben där de lär folk att sparkas i pyjamas så kunde han få bjuda mig på lunch idag. Så jag åker in till stan. På perrongen märker jag att jag har "gjort en Å" (Bakgrundsinformation: Å är vännen som är "The Queen of handsprit", alltid en flaska till hands, men också ofta en flaska som har öpnnat sig och spillt ut hela sitt innehåll i väskan; göra en Å). Så jag spenderar lunchen, och inköpen på second hand (inga kläder, lampor!), och inköpen på Clas Ohlson (så tråkigt att köpa nödvändiga saker), med en härlig odör av spritfest. Man får hoppas att de tyckte den spritdoftande bruden var ovanlig

Jag har ärligt talat lyckats med konststycket att inte tänka så värst mycket på den senaste embryo-återföringen. Det kan ju ha att göra med att jag har kastat mig in i Den Stora Städ Nojjan; D.S.S.N., och förnekat livet för en stund, typ. Men inatt drömde jag. Först vaknade jag av att jag hade drömt att det lyckats, jag var gravid. Sen vaknade jag av att jag hade drömt att jag fick mens. Jag garderar mig till och med i sömnen. I vaket tillstånd vet jag inte heller vad jag ska tro, jag har suttit hela morgonen med tankarna som ett flipperspel. Det är en dryg vecka kvar att vänta, och även om man kan tänka sig att man borde bli mer van vartefter, och att man den 5:e gången borde ha hittat ett bra sätt att hantera dessa veckor, så är det bara önsketänkande. Jag hade väntat mig att den här insättningen skulle kantas av mer hysteri, just för att jag inte ser fram emot en äggplockning till, och för att ett 5:e misslyckande skulle tära så mycket större hopplöshets-hål i själen. När s

Jag tittar på "Sveriges mästerkock". Jag funderar på samma sak som jag funderar på när jag ser alla "Svensson lagar mat program", som "Halv 8 hos mig", exempelvis. Lagar alla utom jag såna där fräcka saker? Det svängs ihop balsamico-bla-bla, med rotfrukts-jadi-jadi, med fisksort-jag-aldrig-hört-talas-om, eller typisk fransk, italiensk, tysk specialitet. Jag känner mig hyfsat i underläge. Jag som ändå skyr halvfabrikat och gör mat från grunden, och gärna provar nya konstigheter som jag råkar hitta i någon blaska. Nåväl. Å andra sidan så kan man just i "Sveriges mästerkock" skratta gott åt att så många har tittat på alla kändiskockar på tv, och nu tittar med stora ögon in i kameran och säger att de är med för att de vill bli kock. He-he-he. De vill de inte alls. De vill bli kändiskockar. Annars skulle de söka till en skola och gå en utbildning. Eller åtminstone förstå skillnaden mellan att laga mat hemma åt familj och vänner, och att ar

Dagens middag: Hemgjord pizza. Because I'm worth it. Som den enväldiga städ- och rensnings mästare jag är. 10 kassar till välgörenhet, 3 till soprummet. Alla skåp är rensade; kläder, skor, väskor, gardiner, lakan, böcker, ljusstakar, kuddfodral, ramar, tyger, teknik, porslin. Allt. Utom makens kläder, böcker och prylar. Hans problem. Fast det vore väldigt trevligt om han också rensade. En flicka kan väl drömma.

Hur gör ni med skyddsplasten? Ni vet, runt skärmar, på mobiler, laptop-lock, urtavlor och sånt. Rycker bort, eller låter sitta tills den är knölig, trasig och flikar sig? Jag rycker bort, på stört! Det är ju halva nöjet med nya prylar, att se den fina ytan. Men plasten håller ytan fin längre, säger då motståndarna. Fast då får jag hellre repor än har knölig, ful plast på min nya, fina pryl, säger jag. Ryck, för bövelen, ryck!

" Man måste gå försiktigt i början av en förälskelse; att springa rakt in i din älskades armar kan bara ske senare, då du är säker på att han inte kommer skratta om du snubblar. " Jonathan Carrol. Så sant.

Herrejisses! Jag har verkligen drabbats av en galen städnojja. Varenda sak, i vartenda skåp plockas ut, granskas och värderas. Mycket ryker. Väldigt mycket. Så mycket att maken kommer få hjärtflimmer när han kommer hem. Men skåpen kommer bli så tomma och fina, kvar ska bara saker som faktiskt används finnas, inga "kanske kan vara bra att ha" saker får bo kvar. Och det är precis när man är på sånt humör som rensning ska göras, det är bara då den kan bli tillräckligt effektiv. Samtidigt förstår jag inte varför jag inte kan vara på sånt humör hela tiden, då skulle jag ju inte få för mig att spara skiten från början. Men då skulle jag å andra sidan inte få få såna här roliga dagar.

När listan började kännas för kort, då skalade jag av mig halva nageln, och fingret, när jag lagade mat. Nu kan jag lägga till manikyr också.

Jag har en ledig vecka innan skolan drar igång. Jättelyxigt, jag vet. Jag hade inga planer, trodde jag, tills jag vaknade imorse, då hade jag tydligen gjort en hel lista i sömnen. Vilket jag gjorde om till en riktig lista, som bara växer, för jag kom på flera saker medan jag tränade. När jag skulle klä på mig så började jag plötsligt rensa garderoben, och det stod inte ens på listan. De som tror eller tycker att jag ständigt rensar garderoben, tror och tycker helt rätt. Min garderob är som en evighetsmaskin. Det är en naturlig följd av att använda kläder som en hobby, jag köper löjligt billigt, använder, tröttnar, och skänker vidare. Vilket låter så onödigt, men är helt jämförbart med playstationspel, stickning, broderier, eller målning, i kostnad och nödvändighet. Om jag nu måste försvara denna hobby, i konsumtionshetsen. Fast nu tog det lite stopp kände jag, det kommer nog bli en minskning i kläd-hobby-området ett tag, jag har så det räcker. Typ. Skäms. Halvvägs igenom

Något de där "Lyxfällan"-människorna inte förstår, är att en bra och härlig dag inte behöver kosta skjortan, eller handla om lyx. Ta idag: Jag vaknar av mig själv, tidigt, och tänker att man kanske skulle träna en sväng på morgonen. Sen tänker jag att det är, trots minusgraderna som vi är så ovana vid den här vintern, riktigt fint väder ute, kanske borde man ta en frisk powerwalk istället för att svettas på crosstrainern. Självklart måste jag då väcka maken och "fråga" om han vill följa med, det vill han själklart inte , för utomhusträning är roligare om man är två. Så iväg gick vi, med rosiga kinder. När vi flåsat och svettats tillräckligt länge drog vi in på affären och köpte nybakat bröd, apelsinjuice och pålägg, och gick hem och åt en lååååång frukost. En mellanlandning med ekonomisk veckohandling på City Gross, kanske inte det roligaste, men det gör resten av veckan så himla lätt, när alla middagar finns i kylen. Dagen avslutades hos svärföräldrarna, dä

Det roligaste med att bli stoppad av farbror (fast dom var nog yngre än oss pojkarna) polisen igår: De frågade om vi var på väg till fest. Klockan 20.30 en fredagskväll är jag inte på väg till något, utan från något. Men det är skönt att kunna låtsas som att man är på väg till party en fredagskväll, och inte på väg hem för att snart sussa gott. Därför vaknar jag också pigg som en mört klockan 7.30 en lördagsmorgon. Skulle vi någon gång i framtiden lyckas få barn så är jag så redo för småbarnslivet.

Rackarns vilken spännande kväll det blev. Tack vare att jag hade magen full av god mat lyckades jag genomlida hela filmen. Eller, såååå dålig var den väl inte, bara typ tonårs-films-dålig. Men jag lyckades också med konststycket att låta bli att slå ihjäl de brudar bakom som satt och pratade genom hela filmen. Eller de/den som satt bakom och gungade på våra säten genom hela filmen. Eller han som satt bredvid och sms:ade hela tiden. Eller nördarna som satt och nörd-garvade (hö-hö-hö-hö), prasslade med påsen något makalöst, kommenterade filmen, och sen höll på att hamna i mitt knä när de skyndade sig ut innan eftertexterna ens hade börjat. Ingen dog, inte ens lite grann. Så duktig var jag. Och tur var väl det. För på vägen hem hamnade vi i polisspärr, en stor rackare, där de stannade alla bilar, frågade vart man skulle, hur många man var i bilen, och lös igenom bilen med ficklampa. Action baby. Man kan väl ana att det hade någonting att göra med att vi såg på vägen till bion

Alla har väl hört talas om "road-rage"? Jag får "shopping-rage". Först, när jag ska kolla rea-kläder i en affär och blir ständigt knuffad, och bort-stressad av en anställd. Bruden ska flytta/omorganisera/trycka ihop, reakläder, vilket betyder att hon ritch-ratchar galgarna fram och tillbaka i en rasande fart, och drar ihop en hög och snabbt rusar till nästa ställning för att trycka in dem där. Medan hon gör detta i en fart som skulle göra en studsboll långsam och trög i jämförelse, svischar hon fram mellan ställningarna och knuffar på kunder som står i hennes väg. Oavsett ställning man ställer sig och bläddrar i, så är hon snart där och rycker undan hälften av plaggen, eller kommer farande och trycker in kläder just där man står. Den lilla vännen måste självklart göra sitt jobb, men hon kanske borde visa hänsyn till kunderna, som gör att hon har ett jobb. Sen blir jag irriterad på hur de begär att man ska betala 5 kronor för att använda toaletterna i köpcentre

Vitamin C håller på och planerar för en snar långresa till Vietnam. Samtidigt får jag sms från E, som befinner sig på långresa i Indien. Och får mail från Greken, som befinner sig på långresa i Mexico. De skriver om vita stränder, öar, drinkar, och resplaner för många veckor framöver. Under tiden tittar jag ut på ett nytt snötäcke, gäspar efter en arbetsdag, och väntar på att 6 nya kurser ska dra igång med full fart. Det är väldigt svårt att inte bli avundsjuk. Så svårt att jag faktiskt inte kan låta bli, jag är grön som mossa av avund. Jag längtar inte bara till sol och värme, utan till lite äventyr, en liten flykt från vardagen. Jag är uttråkad. Och avundsjuk som attan. Jädra brudar.

Maken hade visst råkat vara snäll mot någon brud, och fått jätte-påsen-Urban med smågodis i present. Han skämtade om att bruden flirtade med honom. Men han gillar ju inte ens smågodis.Alltså hävdade jag bestämt att hon hade hört talas om hans fantastiska fru, och flirtar med mig. Påsen är upphälld i skål, som var för liten, och fjärrkontrollen är storleks-referens till den obcena mängden godis. Helgen kan börja.

Jag har ibland hört folk säga att de är mer "salt-människor". Eller "söt-människor". Alltså att de går igång mer på salta onyttigheter, typ chips, eller mer söta onyttigheter, typ choklad. Det där förstår jag inte alls. Måste man välja? Jag går igång på både och, lite om vartannat, bara för att variera min beroendepersonlighet en aning. Som att jag skulle köpa en ny ask Bregott, och den vanliga var slut, därför fick jag ta en extrasaltat. Med viss tvekan. För jag äter ihjäl mig på mackor när det är extrasaltat Bregott i kylskåpet. Det är så gott! Speciellt när man råkar ha rostbröd hemma. Till lunch idag blev det alltså rostat bröd gjort på luft och socker, med alldeles för mycket extrasaltat Bregott på. Bra där. Undrar om man skulle ta och växa upp någon gång?

Wohoo! Helg! Idag är det torsdag, som är som en fredag. För imorgon är det fredag, som är som en söndag. Sen blir det helg. Eller nåt. Förvirring kommer uppstå.

Fast jag knappast tillhör målgruppen, så tittar jag på "Kronjuvelerna" på Svt. Själva berättelsen är okej. Men jag tittar mest för den härliga miljön. En fantasifull sagovärld som blandar gammeldags med modernt på ett makalöst sätt. Bilar, kläder, och inredningar som andas 40, 50, 60-tal, blandat med platt-tv och datorer, blir tillsammans till en obestämd tid och plats. Riktigt bra gjort.

Innan fika med vitamin C gick jag in på second hand. Jag hade ett tydligt syfte: linnen. Efter att ha hittat fina, sköna, och bekväma pyjamasbyxor på rea behövde jag överdelar. Jag vill ha linnen, men helst i mjukt, skönt, lite glansigt material, inte vanligt t-shirt material, det knölar bara till sig och hamnar under armhålan efter en natts vridande. Jag har kollat in kedjorna, utan resultat, men tänkte att på second hand skulle lyckan vara större. Men bara det; linnen, ingenting annat. Eller hur!? Vad är det för fel på mig!? Förutom det uppenbara, lite knäppa, sådär. Jag kan inte gå in på en second hand utan att handla, alltid hittar jag något kul, fint, roligt, annorlunda och billigt. Nu hittade jag två linnen som passade perfekt att sussa i, och som matchade pyjamasbyxorna, för 25 kronor. För båda. Men gick därifrån med två kjolar, en klänning och en kofta också. Jag borde inte gå ut obevakad. I alla fall inte med en plånbok.

Läser att den nya trenden på bloggar är att hälla ricinolja i håret. Det ska få håret att växa 4 gånger snabbare. Ett medicinskt mirakel alltså. Ricinolja skulle kunna ändra ditt dna, typ. Lägg av. Att olika oljor kan göra håret glansigare, absolut, säkert även ricinolja, men växa snabbare? Hrmpf. Jag fnissar lite när jag tänker att det kanske är någon som fått fel information, eller tolkat lite knasigt, för ricinolja gör att det rör sig mycket fortare i "rören", det betyder inte att hårsäckarna kommer bli lika aktiva. När det gäller skönhet är vi visst beredda att gå på vad som helst.

Har varit på insättning nu. I väntrummet låg någon specialtidning om IVF och sånt, där fanns statistik på att vid min ålder (hrmpf) gav varje äggplockning 20% chans till graviditet. Det gjorde mig deppig. De som vill få upp mitt hopp en aning vill att jag ska tänka på att fler insättningar borde öka chansen, även fast varje ny insättning nollställer oddsen, och vi är tillbaka på 20%. För att fler insättningar ger större möjlighet att bli del av de 20%. Jag kan inte tänka så. Om jag blev tvingad att delta i en omgång rysk roulette, med chans att överleva för varje gång jag trycker på avtryckaren satt på 20%, så skulle jag känna mig pessimistisk. Jag skulle inte tro att mina chanser till död eller överlevnad varken ökade eller minskade för varje gång jag tryckte till. Jag skulle tänka att oddsen var 20% varje gång. Så fungerar jag, lite torrt vetenskapligt sådär. Dessutom var detta statistik per äggplockning. Alltså, jag har precis gjort den sista insättningen på första äggplo

Dags för insättning. Drömde mardröm om att det här embryot inte klarade upptiningen. Det hade jag glömt bort, att det kan hända. De tidigare har klarat sig så fint att jag bara har tagit för givet att det ska gå vägen den här gången med. Om inte, så blir det ju ingen insättning alls den här gången, för de andra gångerna har det ju funnits reserver i frysen. Inte nu. Vad skulle jag komma ihåg det för? Så onödigt. Nu kommer jag gå omkring och vara nervös i flera timmar.

Någon som inte känner till att jag har "rensa-nojja"? Måste plocka bort, rensa ur, städa, fixa, överallt, hela tiden. Och jag njuter av det. Det är ett nöje jag ser fram emot, och har som avkoppling. Utom ett område; Underkläder. Men nu har jag fyndat nya fina set på reorna, och kände att det var dags. Jag har nämligen någon fixering vid att det måste vara matchande set också, udda underkläder undanbedes: U.U.U. Med brist på rensning har det uppstått omatchning, stackars mig och mina I-landsproblem. Men nu: Ut med det gamla, och in med det nya. Bara matchi-matchi och fin-fint i underklädeslådan. Och bara de sköna och snygga kvar, de med bra passform, vilket är det viktigaste för att få en bra dag. Någon som inte får en dålig dag av att ha obekväma underkläder liksom? Nu kan jag pusta ut.

Ledig tid sitter jag och glor på tv. Det är en underskattad hobby, och jag är inte för fin för att erkänna att jag gillar dumburken. Antingen får man möjlighet att sätta den något överaktiva klumpen i knoppen på paus, lära sig något nytt, eller så kan man skratta och gråta åt härliga filmer och dokumentärer. Som idag, av en slump hamnade jag framför "Jag är min egen Dolly Parton." Den finns på SVT play också. Vill man se charm, pondus, livsöden, och lyssna på Dolly-låtar så är det ett utmärkt tidsfördriv.

Jag fick skynda mig ut och handla. Den tog slut igår. Jag har blivit beroende. Klarar mig inte utan. Jag lovar, det är jättegott. Prova.

Imorgon är det dags för en ny embryoåterföring. Den sista i den första omgången. Jag kan inte låta bli och undra om det finns något jag kan göra för att förbättra oddsen för att den här gången ska bli vinnaren. Fast jag vet att det gör det inte. Om det fanns något att göra, så skulle det betyda att jag gjort något fel de tidigare gångerna, att det är mitt fel att det inte fungerade. Det är det inte. Det vet jag. Men ändå. Det är lättare att sparka på sig själv än någon annan. Jag försöker istället fästa mitt hopp till att den här ägglossningen var överjävlig, med så mycket värk att jag blev soffliggnade hela dagen igår. *Bara så ni vet så är soffliggande bättre än sängliggande när man mår blä, för då finns allt nära till hands, såsom tv, dvd, och betjänt (läs: make).* Inte för att supervärk vid ägglossning i sig är bra, utan för att jag tänker att det kanske betyder extra hormonell, vilket kanske, möjligtvis, med lite tur, skulle förbättra oddsen. Så är det säkert inte hell

Nyhetsmorgon gästas av Stefan Einhorn. Han är så rackarns smart, på det där "sunt förnuft" sättet. När jag blir stor ska jag bli som honom. Och om jag inte blir enväldig härskare, så kan jag acceptera om ni utnämner honom till det istället. Världen skulle bli så mycket bättre då.

Jag tittar på värdelösa Annika Jankell på Nyhetsmorgon, lyssnar på något hemskt som kallar sig "Vox archengili", och hör hur grannarna börjar nya året som det slutade det förra; med bankande, hoppande, skrikande,och skrapande På tv pratar de om alla klyschiga nyårslöften alla har gett där de ska bli mer avslappnade, mer i nuet, få mer tid, börja träna, äta nyttigare och sluta röka. Sånt som faktiskt inte är så svårt som folk försöker få det till att vara, och inte på något sätt måste påbörjas på nyårsdagen, eller ens på en måndag, gört bara istället. Själv lovar jag ingenting. Jag är den jag är, och tar tag i mina brister och fel när, och om, jag ser dom, vare sig det är nyår eller inte. Ibland får jag fason på dom, ibland biter de sig fast. Men vem är perfekt liksom? Istället för att lova saker jag inte kan hålla på tolvslaget, tittade jag på, och uppskattade, alla vackra lyktor folk skickade upp, mer än trista raketer som man sett hundra gånger förr. Jag uppskattade