Fortsätt till huvudinnehåll

Okänt territorium.

Jag har ingen som helst studielust för tillfället.
Att släpa sig till skolan, le artigt, svara på tilltal, hålla i mig i bänken när människor ska störa genom att viska med varandra, gräva i väskor, springa in och ut ur salen, svara i mobilen, lukta illa (!), skriva av mina anteckningar, säga dumma saker, högljutt bläddra fram och tillbaka i anteckningsblocket, det räcker.
Jag når gränsen för vad jag orkar med där och då.
Lägg till en lärare som babblar på i 180 och räknar med att eleverna redan ska kunna det dom är där för att lära sig, och jag brister.
Sen kommer jag hem.
Jag borde göra läxan.
Men jisses vad det tar emot.
Jag känner inte till hur det där fungerar, att skjuta upp saker, förtränga, vifta bort, sega, undvika, låta bli. Jag kan vanligtvis inte slappna av förrän det som ska göras är gjort.
Dessutom brukar jag tycka om läxor, det är som en hobby.
Inte nu.
Jag har segat mig fram och inte gjort ett jota den här veckan, förutom att fixa böcker, som jag inte ens har öppnat.
Nu kommer jag inte undan längre, utan måste få en uppgift klar idag, och tänker att det tar sig när jag börjar, lusten dyker nog upp när jag börjar undersöka, sammanställa, fundera, och skriva.
Nope.
Inte alls.
Jag tuggar på ett segt vingummi och dricker kaffe (bara den kombinationen säger väl en del om hur det är ställt med tanten), och väntar på att orden ska skriva sig själva.
Det gör dom inte.
Jag börjar undra om det här är terminen när jag kommer få G i allt, men bestämmer mig för att jag inte ens orkar bry mig om det just nu.
Jäklar vad fort man kan bli en sorglig figur.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän