Jag har ärligt talat lyckats med konststycket att inte tänka så värst mycket på den senaste embryo-återföringen.
Det kan ju ha att göra med att jag har kastat mig in i Den Stora Städ Nojjan; D.S.S.N., och förnekat livet för en stund, typ.
Men inatt drömde jag.
Först vaknade jag av att jag hade drömt att det lyckats, jag var gravid.
Sen vaknade jag av att jag hade drömt att jag fick mens.
Jag garderar mig till och med i sömnen.
I vaket tillstånd vet jag inte heller vad jag ska tro, jag har suttit hela morgonen med tankarna som ett flipperspel.
Det är en dryg vecka kvar att vänta, och även om man kan tänka sig att man borde bli mer van vartefter, och att man den 5:e gången borde ha hittat ett bra sätt att hantera dessa veckor, så är det bara önsketänkande.
Jag hade väntat mig att den här insättningen skulle kantas av mer hysteri, just för att jag inte ser fram emot en äggplockning till, och för att ett 5:e misslyckande skulle tära så mycket större hopplöshets-hål i själen.
När så inte var fallet tänkte jag att jag kanske hade kommit till det välsignade tillståndet av: "För-trött-på-skiten-att-jag-har-gett-upp-och-inte-orkar-bry-mig-för-det-kommer-aldrig-fungera-ändå."
Men nä.
Jag hade bara utvecklat min förmåga att förneka saker.
Herrejisses, jag har ju pluggat psykologi och psykiatri, måste väl utnyttja mina kunskaper såväl privat som i jobbet.
Men nu är det slut på det, känner jag, nu börjar dagarna att våndas, när jag kommer studsa i humöret mellan "helt okej", och "arg som ett monster", snabbare än värsta sportbilen.
Några "tycka synd om mig själv", och "Bitter och Besviken" tårar kommer säkert att trilla vid de mest oväntade tillfällen också.
Men eftersom jag länge har haft värsta PMS humöret, så är jag i alla fall van vid att ha hiskeliga humörsvängar.
Skönt att kunna handskas med någon del av allt det här.
Just nu tänker jag handskas med all frustration genom att misshandla min Crosstrainer, och dränka mig själv i svett.
Det kan ju ha att göra med att jag har kastat mig in i Den Stora Städ Nojjan; D.S.S.N., och förnekat livet för en stund, typ.
Men inatt drömde jag.
Först vaknade jag av att jag hade drömt att det lyckats, jag var gravid.
Sen vaknade jag av att jag hade drömt att jag fick mens.
Jag garderar mig till och med i sömnen.
I vaket tillstånd vet jag inte heller vad jag ska tro, jag har suttit hela morgonen med tankarna som ett flipperspel.
Det är en dryg vecka kvar att vänta, och även om man kan tänka sig att man borde bli mer van vartefter, och att man den 5:e gången borde ha hittat ett bra sätt att hantera dessa veckor, så är det bara önsketänkande.
Jag hade väntat mig att den här insättningen skulle kantas av mer hysteri, just för att jag inte ser fram emot en äggplockning till, och för att ett 5:e misslyckande skulle tära så mycket större hopplöshets-hål i själen.
När så inte var fallet tänkte jag att jag kanske hade kommit till det välsignade tillståndet av: "För-trött-på-skiten-att-jag-har-gett-upp-och-inte-orkar-bry-mig-för-det-kommer-aldrig-fungera-ändå."
Men nä.
Jag hade bara utvecklat min förmåga att förneka saker.
Herrejisses, jag har ju pluggat psykologi och psykiatri, måste väl utnyttja mina kunskaper såväl privat som i jobbet.
Men nu är det slut på det, känner jag, nu börjar dagarna att våndas, när jag kommer studsa i humöret mellan "helt okej", och "arg som ett monster", snabbare än värsta sportbilen.
Några "tycka synd om mig själv", och "Bitter och Besviken" tårar kommer säkert att trilla vid de mest oväntade tillfällen också.
Men eftersom jag länge har haft värsta PMS humöret, så är jag i alla fall van vid att ha hiskeliga humörsvängar.
Skönt att kunna handskas med någon del av allt det här.
Just nu tänker jag handskas med all frustration genom att misshandla min Crosstrainer, och dränka mig själv i svett.
Kommentarer