När jag nu går i de där "kan-ingenting-annat-göra-än-vänta" dagarna, de där dagarna fram till resultatet av återföringen, de där dagarna när man inte vet om man ska vara förväntansfull eller förbereda sig på sorg och besvikelse, de där dagarna när man går och känner efter.
De dagarna.
Då sitter jag och funderar på hur naturen kan vara så grym och okänslig att de ger en samma symptom på PMS som vid graviditet.
Är det inte lite elakt?
Jag som blir ordentligt PMS:ig går runt i minst en vecka innan jag börjar blöda och grina, vid varje insättning, och hoppas att det jag känner ska vara en lyckad återförning, och inte en väntande katastrof.
Alltså sitter jag och är som Jokern i Batman, halva jag småler som någon Mona Lisa, och den andra halvan har redan grävt ner sig i total förtvivlan och är bitter.
B.o.B. alltså.
Om jag inte redan var knäpp så skulle jag garanterat bli det av det här.
De dagarna.
Då sitter jag och funderar på hur naturen kan vara så grym och okänslig att de ger en samma symptom på PMS som vid graviditet.
Är det inte lite elakt?
Jag som blir ordentligt PMS:ig går runt i minst en vecka innan jag börjar blöda och grina, vid varje insättning, och hoppas att det jag känner ska vara en lyckad återförning, och inte en väntande katastrof.
Alltså sitter jag och är som Jokern i Batman, halva jag småler som någon Mona Lisa, och den andra halvan har redan grävt ner sig i total förtvivlan och är bitter.
B.o.B. alltså.
Om jag inte redan var knäpp så skulle jag garanterat bli det av det här.
Kommentarer