Behövlig.

Nu har jag pratat med Fertilitetskliniken.
Jag bad om en paus, vilket möttes med förståelse.
Vi försöker igen när solen och värmen är tillbaka.
Tills dess ska jag försöka andas.
Just nu går det inte så bra.
Jag är så arg, jag får små utbrott på allt, hela tiden.
Jag är så less, på allt, hela tiden.
Jag blir så ledsen, för allt, hela tiden.
Den ständiga pendlingen mellan känslolägena är fullkomligt utmattande.
Livet har dragit ner den där mörkgrå rullgardinen, som kastar en skugga över hela tillvaron, och plötsligt har inget någon mening.
Jag tycker inte ens att det är roligt att städa just nu.

Att dessutom varje dag den här veckan få listor på allt jag måste åstadkomma från nu fram till juni känns brutalt, jag har svårt att förstå hur jag ska kunna få ihop alla läxor, när jag inte ens orkar laga en middag.
Jag vill gå fram och ge läraren en örfil när de står och tjatar om hur kämpig kursen kommer vara, hur mycket det kommer krävas av oss, hur högt tempot kommer bli, hur vi kommer få sätta undan vår fritid under terminen, hur svårt det kommer bli.
För det första vill jag inte att någon ställer några som helst krav på mig just nu, håll tyst, lägg ner.
För det andra känns det som ett hån att någon påstår att det där skulle vara svårt, att läsa en bok, skriva några ord, och sitta på en stol några timmar i veckan.
Att få sitt hopp och hjärta krossat var och varannan månad - det är svårt.

Så jag drar slutsatsen att jag behöver den där pausen fram till sommaren.