Det där med förhållanden kan vara svårt.
Två liv, två viljor, två personligheter som ska fogas samman och leva sida vid sida.
Det kan bli skavsår ibland när bitar ska gå ihop.
Då kan det vara bra med vänner som klurar, funderar och vrider och vänder på hur det fungerar, det där med att bli tillsammans, för plötsligt så funderar man på hur det var för en själv.
Då, för länge sen, när man själv gick från singel till en del i ett par.
Hur gick det till?
Vad var det som hände?
Hur visste man?
Jag vet det exakta ögonblicket när jag visste, när jag bestämde mig för att ta det där läskiga steget och våga lita på vad någon annan kände.
För i början var man ju bara ett enda nervöst knippe av "Känner han som jag?", och funderingar kring om man skulle bli lurad, igen.
Jag frågade försiktigt under en fika om han ville följa med på en fest med hela tjocka släkten, en fest som låg en bit in i framtiden, och la fegt till "Om vi är ihop då".
Han svarade "Varför skulle vi inte vara det?"
Då visste jag, precis då.
Då släppte jag taget, då bestämde jag mig för att våga.
För mig är det grunden till allt jag känner för min make; hans förmåga att våga tro på att det kommer bli bra, när jag är rädd och osäker.
För den förmågan ger mig tryggheten att ta steget, att våga.
Vad mer kan man önska av sin partner?
Två liv, två viljor, två personligheter som ska fogas samman och leva sida vid sida.
Det kan bli skavsår ibland när bitar ska gå ihop.
Då kan det vara bra med vänner som klurar, funderar och vrider och vänder på hur det fungerar, det där med att bli tillsammans, för plötsligt så funderar man på hur det var för en själv.
Då, för länge sen, när man själv gick från singel till en del i ett par.
Hur gick det till?
Vad var det som hände?
Hur visste man?
Jag vet det exakta ögonblicket när jag visste, när jag bestämde mig för att ta det där läskiga steget och våga lita på vad någon annan kände.
För i början var man ju bara ett enda nervöst knippe av "Känner han som jag?", och funderingar kring om man skulle bli lurad, igen.
Jag frågade försiktigt under en fika om han ville följa med på en fest med hela tjocka släkten, en fest som låg en bit in i framtiden, och la fegt till "Om vi är ihop då".
Han svarade "Varför skulle vi inte vara det?"
Då visste jag, precis då.
Då släppte jag taget, då bestämde jag mig för att våga.
För mig är det grunden till allt jag känner för min make; hans förmåga att våga tro på att det kommer bli bra, när jag är rädd och osäker.
För den förmågan ger mig tryggheten att ta steget, att våga.
Vad mer kan man önska av sin partner?
Kommentarer