Sällskap.

När jag ska sova har jag sällskap.
Hon lägger sig på mitt bröst innan jag ens fått täcket över benen, och spinner djupt medan jag försöker läsa.
När jag lägger boken åt sidan, och släcker lampan kliver hon ner på min vänstra sida.
Hon lägger hakan, med sin allra mjukaste päls, den som känns sådär fjunig, högt upp på min arm.
Hon ligger så nära att jag känner hennes andetag mot min kind, från den lilla nosen.
Sen följer hon mig hela natten, ligger hela tiden tryckt mot mig, så tätt intill att jag ibland försöker fly undan i sömnen, och vaknar av att jag håller på att ramla över sängkanten.
Om hon lämnar sängen under natten så ser hon till att jag märker det.
Hon väcker mig, antingen genom att klösa lätt på en möbel, eller krafsa på en dörr. När jag skäller på henne kommer hon glatt skuttande upp i sängen, spinner högt, och lägger sig på den plats hon lämnat.
Annars smyger hon upp, spinner högt, och slickar mig i pannan, för att sen lägga sig tillrätta.
Mitt sällskap.
Det är vansinnigt irriterande.
Men också så fullt av kärlek att det är alldeles, alldeles underbart.
Alla borde ha en katt som sällskap.