Fortsätt till huvudinnehåll

Upp som en sol...

Dagen började så bra, jag pustade ut och blev lite mer hoppfull.
Nu gör det bara ont, i hjärtat.
Det skaver och svider där inne.
Platsen inombords där man hämtar kraft och energi, den ekar tom.
Jag önskar att det fanns Alvedon för brustna hjärtan, plåster för själen, och Red Bull för utslitna hopp.
Jag kramar maken tills hans tröja är blöt, och kelar med katter tills deras pälsar dryper, för jag kan inte sluta böla.
Det är det sista stadiet från att ha intalat sig att det inte behöver vara kört, börjat köpslå med sig själv, bli förbannad, till att bara ge upp.
Det vore bra skönt om det 5:e misslyckandet hade gjort en van, trubbat av känslorna lite, lärt en att handskas med att hoppas och bli besviken.
Så är det inte.

Jag tänker vara patetisk och rödgråten hela kvällen, för imorgon drar plugget igång igen.
Hur det ska gå att vara social, taggad, och uppmärksam hela dagen vet jag inte, men jag antar att det kommer gå åt skogen.

Kommentarer

Greken sa…
Käraste vän! Tänker på dig. Försöker skicka kärlek, styrka och medkänsla. Det finns fortfarande hopp och du är den starkaste personen jag känner. Fortsätt krama maken och klappa på kissarna. Snart hittar du kraften att fortsätta kämpa. Tänker på dig! Önskar att jag kunde vara nära men jag finns här på andra sidan jorden! Leta upp mig på skype så kan vi prata snart! Massa kramar

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.