Fortsätt till huvudinnehåll

Ut med det gamla.

Jag tittar på värdelösa Annika Jankell på Nyhetsmorgon, lyssnar på något hemskt som kallar sig "Vox archengili", och hör hur grannarna börjar nya året som det slutade det förra; med bankande, hoppande, skrikande,och skrapande
På tv pratar de om alla klyschiga nyårslöften alla har gett där de ska bli mer avslappnade, mer i nuet, få mer tid, börja träna, äta nyttigare och sluta röka.
Sånt som faktiskt inte är så svårt som folk försöker få det till att vara, och inte på något sätt måste påbörjas på nyårsdagen, eller ens på en måndag, gört bara istället.
Själv lovar jag ingenting.
Jag är den jag är, och tar tag i mina brister och fel när, och om, jag ser dom, vare sig det är nyår eller inte.
Ibland får jag fason på dom, ibland biter de sig fast.
Men vem är perfekt liksom?
Istället för att lova saker jag inte kan hålla på tolvslaget, tittade jag på, och uppskattade, alla vackra lyktor folk skickade upp, mer än trista raketer som man sett hundra gånger förr.
Jag uppskattade också att där jag bor var det bara en raket som lät som ett mindre bombnedslag, resten var måttligt pangande.
Jag uppskattade inte att någon hade dålig koll på klockan och drog iväg en raket som pangade länge, sådär vid 2.40 tiden.
Inte heller uppskattade jag att mina ärkefiender: grannarna, var igång klockan 8 imorse, när de fortfarande festade vid 2 inatt. Även om de aldrig behöver sova, så behöver jag det.

Den första dagen på nya året kommer jag spendera med en chipspåse, en pizza, och fortsättningen på dvd-boxen "The walking dead".
Det blir väl en bra början?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Se upp!

Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän