attvarabob

Har jag sagt att Polarn dreglar på nivå av att förlora flera liter vätska per dygn? Det gör hon. Med Pyret blev de få inköpta dreglisarna knappt använda. Nu är de tvättade hundra gånger och har fått nya kompisar.

Idag var det söders höjder och dess secondhandbutiker som stod på schemat, fast vi började med att få en punka på barnvagnen lagad på Babyproffsen. Det är inte så värst smart med luftfyllda hjul på barnvagnar. I butiken hittade jag en sån här: En smakis napp; Umami taste teaser. Man lägger något gott i den, så kan de som precis ska börja lära sig att äta smaska i sig utan risk för att sätta i halsen. Polarn tyckte den var dunder-kul.  Jag passade på att köpa en toasits till Pyret också eftersom att hon har börjat vilja använda toaletten. Härmapan ser de större barnen på förskolan nu och monkey see monkey do. Sen var det dags att börja fynda. Två leksaker som man fäster med sugpropp. Till Polarn att roa sig med när vi andra sitter och äter. Hon blev som tokig av glädje i sin matstol, alltså klart värt 20 kronor styck. Vi lyckades också hitta en vinterjacka (50 spänn) och en vinteroverall (70 pix) till Polarn och där var uppdraget egentligen slutfört. Men titta här: Höstskor

Idag medföljde ett konstverk signerat Pyret hem från förskolan. Vi kan ju säga att den är jättefin, som man ska, och konstatera att jag har gjort som man ska och hängt upp den på kylskåpet. Mammapoäng? Check.

I natt sov hon inte. Så jag sov inte. Halleluja, hopp och solsken My ass.

Plötsligt skingras molnen, solen skiner, fåglar kvittrar och hoppet återvänder för Polarn har sovit! Mellan 20:00 och 01:50 och sen till 04:45. Det kompenseras självklart med att vara extra pipig och gnällig under dagtid men med lite sömn i kroppen kan jag liksom köpa den dealen.

Jag har inte riktigt vant mig vid att hämta Pyret från förskolan, så där som en riktig mamma. Att ta med äpple så att hon har något att tugga på medan hon berättar om sin dag, så där som mammor gör. Att fråga Vad har du gjort idag då? och få en drös med svar; Pyret ute sparka boll. Pyret måla. Pyret äta pasta. Pyret springa ute. Att få en massa frågor att svara på under promenaden hem om hundar, Polarn, tåg, bussar och cyklar på ett sånt där mamma sätt. Att gå och dra vagnen med ena handen samtidigt som en bubblande, babblande, energisk Pyret håller mig i den andra handen och kallar mig mamma tusen gånger om. Alltså, jag har fortfarande inte riktigt vant mig att jag är mamma . Det är fortfarande en konstig upplevelse emellanåt att det där jag gick och väntade på i så många år är min vardag nu och det är väl inte så konstigt. 12 års väntan kanske tar mer än 2 år och en och annan överraskning att gå över. Fast. Att komma hem och servera mellis till barn A samtidigt som barn B är m

Ställen jag inte vill se en spindel: På väggen vid sängen. Ställen jag hittat spindel på idag: På väggen vid sängen. Varför långben spindlar är asjobbiga? För att de syns knappt förrän man ska ta något precis där de sitter och de därför rör på sig. Och by the way, långbenarna här är vidrigt stora. Hur många hjärtinfarkter jag fått idag? Två. Jag kommer aldrig överleva att bo här.

Nu när Pyret är på förskolan på dagarna kan jag gå tillbaka till att vara föräldra ledig mellan 9 och 14:30. Idag har jag: Ringt samtal. Lämnat in en trasig klocka. Köpt skalbyxor och halksockor. Letat vinterkläder till Polarn eftersom Pyrets är i storlek 50-56 eller 74-80. De första kan inte Polarn ha och de andra är 1: för stora och 2: de kommer Pyret kunna ha även denna vinter. Handlat lunch. Ätit lunch (yey). Tvättat en maskin. Hängt tvätt. Diskat en maskin. Plockat i ordning barnrummet, alias tornadorummet. Förberett middagen. Bytt blöjor. Ammat. Hjälpt Polarn att öva på ålning medels hasning, krypa, sitta och smaka på annat än bröstmjölk. Fixat Pyrets hämta-från-förskola-snacks: äppelklyftor. Druckit en kopp kaffe (yey). Det är så skönt att vara tillbaka i Caffè latte tillvaron.

Nu när förskolan har startat och allt som passerar dess tröskel ska märkas, allt, allt, allt, ALLT och märkpennan går varm. Då är jag väldigt nöjd med att vi har gett båda barnen korta namn. V Ä L D I G T nöjd.

Har ni sett filmen Stranger than fiction ? Den där Will Ferrells karaktär plötsligt hör en berättarröst som kommenterar allt han gör? Så är det att leva med Pyret. Allt hon ser: Titta en buss/hund/pippi/tåg/papper/blomma... Allt som händer: Polarn är vaken/sover. Nappen låg på bordet. Pyret sitter fast. Polarn har hicka. Katten pratar. Det gungar. ... Dessutom upprepas allt man säger och om hon mot förmodan inte har något att påpeka så sjunger hon. Mina öron blöder men vi missar ju aldrig något viktigt.

Pyret innan hon har ätit frukost : Pyret efter frukost:

Little miss sunshine; alias Pyret har klarat sin första vecka på förskolan, det har minst sagt gått bra, så idag var det därför första dagen hon körde solo. Vi gick in, sa hej då, puss puss och lämnade henne med förskolläraren som plaskade med vatten i något projekt de skulle pyssla med - har jag sagt att de är inriktade på djur och natur ? Så coolt. En timme senare kom rapporten att allt gick bra. Herr B.o.B. fick gå tillbaka och vara där när hon vaknade efter sovstunden och impas lite av att de fått henne att sova. Jag kom och hämtade ekipaget klockan 15 som vanligt och fick växa någon meter när barnskötaren berömde henne för att hon var så duktig för sin ålder Vad ska det bli av henne må tro? Nästa vecka ska vi börja lämna på riktigt. Det enda kruxet är väl att den lilla damen för det första inte vill gå hem och för det andra fått ännu mer energi. Hon måste förbi en lekpark på vägen hem och vi får ändå se henne studsa runt och prata ännu mer än vanligt när vi kommer hem. Vi so

Nu när ryggen har totalhavererat igen funderar jag på varför. Är det att köra 7 respektive 10 kilo arvsmassa i vagn som ställer till det. Eller att bära 7 respektive 10 kilo arvsmassa hitan och ditan. Eller att söva de små liven i de där sängarna som håller föräldrar ute lika mycket som de håller barnen inne. Eller att hålla någon av de små änglarna på ena armen medan man försöker äta, plocka tvätt, laga mat, vattna blommor, bära matkassar och köra vagn, borsta tänderna eller andra piffiga aktiviteter. Eller kan de där hundra gångerna om dagen man lyfter sina dna-kopior kanske ställa till det. Det är lätt att känna att det här jobbet inte är så där idealiskt ur ergonomisk synvinkel när det gör ont i ryggen av att bara andas. Faktum är att det är vansinnigt svårt att sköta det på ett ergonomiskt korrekt sätt när ens medarbetare krälar runt på golvet och vägrar samarbeta.

Ett underbart alternativ för oss som ska undvika mjölkprodukter men älskar choklad; Göteborgs smörgåsrån med mjölkfri chokladkräm från Plamil . Äntligen något som är gott på egen hand och inte bara duger som substitut. Jag är räddad!

Det kanske är så att det märks att jag och mina dockor växte upp med både en mamma och mormor som tyckte om att sticka, virka och sy. Nu när mina dockkläder är tvättade menar jag.

I och med flytten kom jag mig äntligen för att titta igenom några av de där lådorna på vinden som var märkta med " B.o.B.s leksaker ". I och med Pyrets förskolestart och inställd barnvagspromenad på grund av skittråkigt väder, så har jag tid att göra rent mina gamla leksakshästar, leksakskaffebryggare, dockor och dockkläder. Åh den lyckan! Nu ska jag se till att snart ta tag i de andra lådorna för Jisses vad kul det ska bli att se Pyret leka med mina gamla saker.

Och varför det känns bra att lämna Pyret.

Pyret hade sin första dag på förskolan idag, inskolning mellan 9 och 15. 20 minuter efter att jag lämnat henne med herr B.o.B. fick jag en bild på henne där hon leker med leksaksspisen. 20 minuter efter det en bild på henne i målartagen. Strax efter 12 ringer herr B.o.B. och rapporterar att hon hade ätit i stort sett hela lunchen, som var korv stroganoff, och sen, som enda förstagluttare, slocknat på sovstunden. Trots att de andra barnen skrek och grät så somnade hon och sov gott i 1 och 1/2 timme, det lönar sig att ha en syster som var kolikbarn. När jag kom för att hämta det lilla livet sprang hon glatt omkring på gården med de andra barnen och snodde, och blev bestulen, på bollar. En äldre flicka hade tagit sig an vår minimänniska under dagen och tyckte inte alls att Pyret skulle gå hem, hon ville fortsätta med sitt projektarbete bara en liten stund till. Kanske var det för att de på förskolan tyckte att hon såg ut som den här damen som hon blev poppis: Boo i Monsters Inc.  El

Att ta hand om en 5 månaders bebis var ganska tidskrävande när jag hängde med Pyret. Nu när hon ska hänga med sina nya kompisar och jag ska hänga ensam med Polarn större delen av dagarna känns det som att jag har all tid i världen. Så bra att jag tajmat in det med att ha flyttat då, de rätt så kliiga inrednings fingrarna får en chans till lite klådstillande. Antalet projekt är dock så många att jag knappt vet var jag ska börja; uteplatsen, barnens rum, balkongen, "kontoret", förrådet, skåpen, badrummet? Då har vi inte ens kommit till finliret. Åh lyckan. Sen ska självklart Polarn och jag öva på krypa, äta och gurgla fram olika toner och mina lungor ska få fram någon slags ork med hjälp av promenader. Den här föräldraledigheten kommer nog gå lite fortare än den förra.

Pyrets senaste snackisar? Inte bra . Sägs om det mesta eftersom det ger ett visst mått av bestämmande. Mamma hjälpa . Tack och lov så tar kan själv en paus och damen ber om hjälp istället för att bli lätt hysterisk. Gå ut alternativt Pyret åka kana eller Pyret gå gunga . Hon påminner lite om djur-i-bur och förskolan är efterlängtad som hjälp att sysselsätta det uppladdningsbara batteriet vi kallar dotter. Pyret babblar . Säger hon när vi päron muttrar något om Herregud vad ungen babblar , eftersom hon gör det, typ varje vaken stund. Om inte vi lyssnar så går hon iväg och hämtar något som kan användas som telefon, som till exempel vår gamla telefon med snurrskiva, och ställer sig och snackar. Vem pratar du med då? frågar jag och får oftast Katten till svar. Samma katt som hon idag sa Kom! till för Saga Katten sparka boll . Katten ville inte sparka boll. Tyst blir hon för en liten stund för hon har äntligen nått läsa-saga-stadiet. Hon väljer en bok, tar en i handen, går till

För tredje natten i rad: Polarn somnar ca 20:00. Vaknar och vill ha mat ca 22:00. Vaknar och gnäller ca 23:00. Vaknar och gnäller ca 00:00. Vaknar och gnäller ca 01:00. Vaknar och vill ha mat ca 02:00. Vaknar och gnäller ca 03:00. Vaknar och gnäller ca 04:00. Vaknar och vill ha mat ca 05:00. Somnar inte om förrän ca 06:30, det vill säga när Pyret vaknar och det är dags att gå upp. Sover till ca 09:00. Gäsp. Gäsp på gråtfärdig nivå.

...kallades man när man började i första klass förut. Kallas man det fortfarande nu när det är sexårsverksamhet först? I alla fall, nu blir Pyret förstagluttare på förskolan och vi har varit på informationsträff inför starten. Vi hade redan hört av flera att förskolan hade gott rykte och vi fick också ett gott första intryck. Pedagogerna verkade trevliga, erfarna och kunniga, lokalerna var fina, maten lagades från grunden till 60% av ekologiska produkter, det var en fin gård och verkade vara lagom stora grupper. Det känns lite konstigt att vi ska lämna bort henne och vi kommer säkert ha lite separationsångest, som alla andra, men samtidigt vet vi att hon verkligen, verkligen, verkligen behöver det här. Det krävs nog utbildade proffs, ett gäng vilda ungar och en lämplig inrättning för att tillgodose hennes behov av stimulans. Dessutom behöver Polarn få lite tid till att lära sig saker hon också, vilket är lite svårt att hinna med när hennes syster leker tornado. Så nästa vecka kicka

Jag minns vagt att det hände en gång när jag var liten, jag tror att det var på Skansen, mormor var med. Sen dess har jag sluppit undan och därför lite i högmod inte tyckt att det ska vara något att gnälla om. Idag: Bzzzzz. Killekill i nacken, vid kragen på koftan. Jag viftar/kliar. Aj! Bzzzzz. Aj som f@n. Herr B.o.B. tror att jag inbillar mig för " jag ser absolut ingenting " säger han och tittar skeptiskt mot stället jag ojjar mig över. Några minuter senare är stället rött, med en vit bula i mitten. Alltså förlåt om jag inte har förstått getingpaniken tidigare, även om jag utvecklat lite av den då de sett ut som surrande T-Rex så snart de närmat sig barnen. Nu fattar jag, det gör ju ont ju, fortfarande, flera timmar senare. Snyft. Synd om mig.

Ja, men nu är det så. Så brukar herr B.o.B. säga, när jag är frustrerad, arg, ledsen eller upplever orättvisa. Ja, men nu är det så. Inte alltid vad man vill höra i sådana stunder kanske, det kan till och med kännas lite provocerande i sitt krassa konstaterande, kan jag känna, som att jag ska lägga mig platt och bara acceptera vad det nu är. Men det är så ofta sant. Frustration, ilska, sorg och orättvisa känner väl de flesta oftast i situationer där man står maktlös och utan förmåga att påverka och då är det så. Inte som i att man ger upp utan som i att man accepterar läget för vad det är och slutar ödsla energi på att streta emot. Jag påmindes om det på lekplatsen idag när en mamma tröstade dottern som tappat en favorit leksak hon propsat på att ha med sig, trots mammans varning. Ja, men nu är den borta, det tillhör livets skola; man tappar saker. Med andra ord: Ja, men nu är det så. inget gråt och krossat hjärta i världen kan hjälpa det. Så mitt nya mantra är Nu är det så .

Syskonkärleken har sina upp- och nedgångar i det B.o.B.-ska hemmet. Det är precis lika mycket Polarn? följt av puss, klapp eller kram, Polarn låna följt av allehanda fina gåvor och Polarn smaka följt av överräckta köttbullar och kakor. Som det är Polarn sitta där följt att utpekad plats oftast bort från mamma eller pappa, Polarn inte vad det nu är Pyret tycker Polarn gör och Pyrets!! vad det nu är Polarn har fått låna. Pyret viskar när Polarn har somnat, vill ha koll på var hon är och hålla hennes hand när hon åker vagn. Naaaaw, gulligull. Pyret skriker förtvivlat för att Polarn sitter i hennes barnstol, vill inte låta henne sitta hos Pyrets mamma/pappa och snor hennes saker. Inte så gulligull. Med tanke på att lillasyster snart är lika stor som storasyster, storlek 62 vs 74, kommer det bli ett intressant battle i framtiden.

Flytten till nya lyan har medfört nya utmaningar. Att lista ut hur diskmaskinen fungerar, att lista ut hur tvättmaskinen fungerar (de lämnade manualerna till båda, tack och lov), att hitta plats för allt och sen hitta den platsen, att ha insyn i lägenheten och att kolla ytterdörren eftersom katten kan rymma. Dessutom ska jag vänja mig vid att ha en uteplats, om än en liten sådan. Jag. En uteplats. Med en liten rabatt utmed husväggen. Vad gör man med den liksom. Till att börja med, rengöra va? Då uppenbar sig två saker: 1. Vi måste investera i en kvast. 2. Jag ska vänja mig vid detta: Massor av mördarspindlar som kryllade runt kring husväggen. Vår idé om att köpa fin sten och lägga i rabatten och ställa krukor med blommor på, istället för att plantera direkt i rabatten, är att betrakta som spikad. I alla fall tills jag har botat min araknofobi. Men i övrigt känns det bra, som att "komma hem", för att använda en klyscha, som att vi alltid har bott här.

Det rör på sig, det lilla livet. Hon är i det stadiet att man lägger henne för natten med huvudet på kudden men får treva runt i sängen för att hitta henne när hon några timmar senare gnyr efter mat. Oftast har hon ändrat från en lodrät till en vågrät position. Om hon läggs på mage kickar den medfödda instinkten att försöka krypa in. Hennes syster körde med armstyrka och drog sig framåt, Polarn kör istället "plogen" och kickar sig framåt med huvudet i marken och finfin knä teknik. Det senaste lätet är ett slags Darth Vader har fått astmaanfall men kan inte låta bli att garva. Alltså hon andas in med ett kraftigt väsande och släpper sen ut luften med ett gurglande skratt. Idag var det premiär för att i en liten stund provsitta matstolen. Det var tydligen underhållande. Pyret har ju lagom börjat vägra den så timingen blir väl tipptopp, i alla fall tills Pyret kommer på att det är hennes stol Polarn sitter i och ska ha tillbaka den. Syskonkärlek på högsta nivå.

Pratade med en ny granne igår om småbarnsåren. Hon började med att kommentera hur fina och härliga barnen var och hur mysigt det är. Kanske var det hennes tränade öga (är personlig assistent) som uppfattade mitt Joooo ... för vad det var, för sen kom Men det kan ju vara så otroligt kämpigt också, jag minns hur det var, när man sa att man inte orkade mer och satte sig ner och grät en skvätt . Bara så. Inga men, inga löften om att det ska bli bra, inga präktiga moralkakor, bara ett konstaterande och en bekräftelse. Precis det man kan behöva. Att få höra att det finns fler som inte njuter av den första tiden och att det finns  fler som får små iglar som klänger sig fast som om de aldrig lämnat livmodern kan också vara skönt. Typ som här: http://blogg.mama.nu/hormonerhemorrojder/ När det gäller barn känns det som att det är rätt vanligt att folk som har egna minimänniskor anser sig vara experter på alla minimänniskor. Lustigt. Som att de skulle vara stöpta i exakt samma form all

...och in med det nya. Det som är positivt med att flytta är att man får en anledning att rensa, för man vill ju inte bära en pinal mer än nödvändigt i den där gigantiska samlingen av saker man samlat på sig och tror är helt nödvändiga. En annan sak som är positivt med att flytta är att man får en anledning att ändra om, möblera om och ordna ny inredning - gör om, gör rätt typ. Sen är det en rätt skön markering på något nytt, en omstart liksom, ungefär som nyår. Allt det där smittar av sig känner jag, nu vill jag rensa upp, göra om och få en ny start i hela tillvaron. Så Städning pågår skylten är uppsatt och jag granskar och möblerar om allt jag får syn på som får mig att tveka. Varför släpa med sig en endaste pinal som är onödig till ett fullspäckat liv.

Det vi kallat mardrömmen börjar lida mot sitt slut. Flytten. Det är en massa kartonger som står och väntar på omtanke, saker som ännu inte funnit sin plats, problem som ska lösas, beslut som ska tas, beslut som ska ändras, saker som ska flyttas runt hundra gånger innan de hittat hem, inköp som ska göras, varihelafridenkandetdärfinnasnudå och annat småfix som är kvar. Förutom att de ska komma och renovera plejset såklart. Vi startade i fredags, vår lilla skara av halta, lytta, bebisbundna och åldrade, det vill säga min gamla och nya familj. Till vår undsättning kom Greken, alias Min soldat, alias Wonderwoman, alias Min idol . Jag har turen att ha vänner som jag vet finns där när det kniper, sådana som jag vågar berätta allt för, sådana som jag vet står kvar när åskan går, sådana som orkar lyssna en gång till, sådana som tjatar när jag drar mig undan, sådana som jag skulle göra allt för. Hon är en sådan. Men trots hennes rent heroiska insats bidde det mer flytt på lördagen, efter