Jag minns vagt att det hände en gång när jag var liten, jag tror att det var på Skansen, mormor var med. Sen dess har jag sluppit undan och därför lite i högmod inte tyckt att det ska vara något att gnälla om.
Idag:
Bzzzzz.
Killekill i nacken, vid kragen på koftan.
Jag viftar/kliar.
Aj!
Bzzzzz.
Aj som f@n.
Herr B.o.B. tror att jag inbillar mig för "jag ser absolut ingenting" säger han och tittar skeptiskt mot stället jag ojjar mig över. Några minuter senare är stället rött, med en vit bula i mitten.
Alltså förlåt om jag inte har förstått getingpaniken tidigare, även om jag utvecklat lite av den då de sett ut som surrande T-Rex så snart de närmat sig barnen. Nu fattar jag, det gör ju ont ju, fortfarande, flera timmar senare.
Snyft.
Synd om mig.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer