Jag minns vagt att det hände en gång när jag var liten, jag tror att det var på Skansen, mormor var med. Sen dess har jag sluppit undan och därför lite i högmod inte tyckt att det ska vara något att gnälla om.
Idag:
Bzzzzz.
Killekill i nacken, vid kragen på koftan.
Jag viftar/kliar.
Aj!
Bzzzzz.
Aj som f@n.
Herr B.o.B. tror att jag inbillar mig för "jag ser absolut ingenting" säger han och tittar skeptiskt mot stället jag ojjar mig över. Några minuter senare är stället rött, med en vit bula i mitten.
Alltså förlåt om jag inte har förstått getingpaniken tidigare, även om jag utvecklat lite av den då de sett ut som surrande T-Rex så snart de närmat sig barnen. Nu fattar jag, det gör ju ont ju, fortfarande, flera timmar senare.
Snyft.
Synd om mig.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer