Det vi kallat mardrömmen börjar lida mot sitt slut. Flytten. Det är en massa kartonger som står och väntar på omtanke, saker som ännu inte funnit sin plats, problem som ska lösas, beslut som ska tas, beslut som ska ändras, saker som ska flyttas runt hundra gånger innan de hittat hem, inköp som ska göras, varihelafridenkandetdärfinnasnudå och annat småfix som är kvar. Förutom att de ska komma och renovera plejset såklart.
Vi startade i fredags, vår lilla skara av halta, lytta, bebisbundna och åldrade, det vill säga min gamla och nya familj.
Till vår undsättning kom Greken, alias Min soldat, alias Wonderwoman, alias Min idol. Jag har turen att ha vänner som jag vet finns där när det kniper, sådana som jag vågar berätta allt för, sådana som jag vet står kvar när åskan går, sådana som orkar lyssna en gång till, sådana som tjatar när jag drar mig undan, sådana som jag skulle göra allt för. Hon är en sådan.
Men trots hennes rent heroiska insats bidde det mer flytt på lördagen, eftersom vi var en så liten skara flyttgubbar med diverse skavanker, fast då fick vi förstärkning av svärfar. Kvar till söndagen var småtjafs och att hämta vårt stora lilla monster som hade huserat hos sin farmor.
Det kändes bäst att "bara" ha det lilla lilla monstret i vägen när det skulle springas tills benen inte längre bar. För det lilla lilla monstret var i vägen så det räckte med sin mammighet gone wild. Jag fick frustrerat stå vid sidan av allt släpande och bärande eftersom hon skrek som en besatt griskulting om hon befann sig mer än en meter från sin mors urlakade famn när hon var vaken. Att mest kunna se på när det finns miljarder saker att göra passar inte mig riktigt, så det har gjort mig lite... ...trött. Att Polarn dessutom har haft timslånga utbrott på kvällarna, mitt i kaoset, har inte direkt haft en uppiggande effekt. Min pedantiska, sorterings galna, städtokiga och inrednings älskande sida upplever en del frustration kan jag erkänna och mamman jag försöker vara kämpar i motvind, eller i öronbedövande miljö. Ni med erfarenhet av skrikbebisar knows what I'm talking about.
Men nu är vi i alla fall på plats.
Jag trodde att jag kanske skulle drabbas av någon slags sentimental känsla av att lämna det gamla hemmet, eftersom jag bott där så länge, men den har inte infunnit sig. Istället njuter jag av alla fördelar med det nya hemmet och blundar totalt för irriterande saker som knasigt placerad toalett, avsaknad av duschhållare, brist på eluttag till min tandborste och den plötsliga ökningen av spindlar/mygg/småkryp på grund av alla rabatter utanför dörren. Så kan man göra när man är nykär och det är jag. Jag som alltid sagt att jag nog inte skulle trivas i radhus bor plötsligt i en lägenhet som känns som ett radhus och älskar det. Så det kan gå. Det kommer säkert bli ännu mysigare när det är klart, om det någonsin blir det.
Kanske kommer det där väldigt mörka molnet som har bott ovanför mitt huvud den senaste tiden att skingras snart, blodet som kokar att svalna, och jag slipper låtsas vara glad, för att annars blir man ensam kvar på festen, och kan vara det på riktigt.
Kommentarer