Pratade med en ny granne igår om småbarnsåren. Hon började med att kommentera hur fina och härliga barnen var och hur mysigt det är. Kanske var det hennes tränade öga (är personlig assistent) som uppfattade mitt Joooo... för vad det var, för sen kom Men det kan ju vara så otroligt kämpigt också, jag minns hur det var, när man sa att man inte orkade mer och satte sig ner och grät en skvätt.
Bara så. Inga men, inga löften om att det ska bli bra, inga präktiga moralkakor, bara ett konstaterande och en bekräftelse. Precis det man kan behöva.
Att få höra att det finns fler som inte njuter av den första tiden och att det finns fler som får små iglar som klänger sig fast som om de aldrig lämnat livmodern kan också vara skönt. Typ som här:
http://blogg.mama.nu/hormonerhemorrojder/
När det gäller barn känns det som att det är rätt vanligt att folk som har egna minimänniskor anser sig vara experter på alla minimänniskor. Lustigt. Som att de skulle vara stöpta i exakt samma form allihopa bara för att de är små.
Varför inte bara lyssna på hur mamman eller pappan upplever sitt barn och sin situation och ta för givet att de vet lika mycket om barn som du. Vare sig det är första barnet eller tionde. För jag är inte expert på alla vuxna män för att jag har en själv sen 17 år tillbaka, så du är nog inte expert på alla barn för att du har en eller fler. Lite så.
Nu gnäller min igel trots ny blöja, mat i magen, hon är rapad och sitter i famnen. Jag vet att det är för att hon vill stå upp i knät, för jag är expert på just henne, så gott jag kan bli det i alla fall.
Kommentarer