Ja, men nu är det så.
Så brukar herr B.o.B. säga, när jag är frustrerad, arg, ledsen eller upplever orättvisa.
Ja, men nu är det så.
Inte alltid vad man vill höra i sådana stunder kanske, det kan till och med kännas lite provocerande i sitt krassa konstaterande, kan jag känna, som att jag ska lägga mig platt och bara acceptera vad det nu är.
Men det är så ofta sant. Frustration, ilska, sorg och orättvisa känner väl de flesta oftast i situationer där man står maktlös och utan förmåga att påverka och då är det så. Inte som i att man ger upp utan som i att man accepterar läget för vad det är och slutar ödsla energi på att streta emot.
Jag påmindes om det på lekplatsen idag när en mamma tröstade dottern som tappat en favorit leksak hon propsat på att ha med sig, trots mammans varning. Ja, men nu är den borta, det tillhör livets skola; man tappar saker. Med andra ord: Ja, men nu är det så. inget gråt och krossat hjärta i världen kan hjälpa det.
Så mitt nya mantra är Nu är det så.
När Pyret river sönder en bok, när restaurangbesök är ett minne blott, när sömnen blir obefintlig, när barnen suger musten ur mig och jag får säga farväl till alla sociala aktiviteter utanför hemmet, när håret faller av i massor, när skriken gör att all hjärnaktivitet avstannar, när choklad är det enda jag är sugen på, när saker och personer jag håller av försvinner, när min vilja och mina önskemål hamnar längst ner på listan, när middagen blev äcklig, när spindlarna invaderar, när kilona rasar, när Polarn kissar just som jag tar av blöjan, när orken tryter då säger jag till mig själv:
Ja, men nu är det så.
Det hjälper faktiskt.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer