Nu när ryggen har totalhavererat igen funderar jag på varför.
Är det att köra 7 respektive 10 kilo arvsmassa i vagn som ställer till det.
Eller att bära 7 respektive 10 kilo arvsmassa hitan och ditan.
Eller att söva de små liven i de där sängarna som håller föräldrar ute lika mycket som de håller barnen inne.
Eller att hålla någon av de små änglarna på ena armen medan man försöker äta, plocka tvätt, laga mat, vattna blommor, bära matkassar och köra vagn, borsta tänderna eller andra piffiga aktiviteter.
Eller kan de där hundra gångerna om dagen man lyfter sina dna-kopior kanske ställa till det.
Det är lätt att känna att det här jobbet inte är så där idealiskt ur ergonomisk synvinkel när det gör ont i ryggen av att bara andas. Faktum är att det är vansinnigt svårt att sköta det på ett ergonomiskt korrekt sätt när ens medarbetare krälar runt på golvet och vägrar samarbeta.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer