Nu när ryggen har totalhavererat igen funderar jag på varför.
Är det att köra 7 respektive 10 kilo arvsmassa i vagn som ställer till det.
Eller att bära 7 respektive 10 kilo arvsmassa hitan och ditan.
Eller att söva de små liven i de där sängarna som håller föräldrar ute lika mycket som de håller barnen inne.
Eller att hålla någon av de små änglarna på ena armen medan man försöker äta, plocka tvätt, laga mat, vattna blommor, bära matkassar och köra vagn, borsta tänderna eller andra piffiga aktiviteter.
Eller kan de där hundra gångerna om dagen man lyfter sina dna-kopior kanske ställa till det.
Det är lätt att känna att det här jobbet inte är så där idealiskt ur ergonomisk synvinkel när det gör ont i ryggen av att bara andas. Faktum är att det är vansinnigt svårt att sköta det på ett ergonomiskt korrekt sätt när ens medarbetare krälar runt på golvet och vägrar samarbeta.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer