attvarabob

Så vaknade vi med förkylning allesammans. Pyret har hosta, Polarn har hosta och feber, jag har feber, ont i halsen, huvudvärk, svinont i magen och pajat ryggen, herr B.o.B. känner sig febrig och har ont i halsen. Alltså kom igen! Jag vet att barn i förskoleåldern kan ha uppemot ett tiotal förkylningar per år utan att läkare lyfter på ögonbrynet, men måste man få det bevisat gång på gång?! Polarn har ju för bövelen inte ens blivit av med den förra förkylningen än! Så. Planen var att ägna hela dagen åt att plugga in en jäkla massa, eftersom förskolan är stängd imorgon och stänger vid lunch på fredag. Istället för 8 timmars läsning fick jag nu 2, tack vare att herr B.o.B. vabbade halva dagen. Räcker nada i den här kursen, som är någon slags satanistisk ritual i sitt upplägg. Imorgon kan jag kanske knapra ihop ett par timmar till. För det lustiga är att när våra barn är sjuka, så är de inte ett dugg sjuka. De är ju inte små febriga, trötta varelser som ligger i soffan, nerbäddade under

Fördelar med att träna klockan 5.00 på morgonen: Man är så trött att man släpper ut alla känslor och passar på att böla lite på crosstrainern. Nackdelar med att träna klockan 5.00 på morgonen: Man är så trött att man somnar till lite när man stretchar efteråt, även när man står upp och nuddar tårna, vilket leder till att man slår i huvudet.

Idag: Ett till cancerbesked. Jag har spenderat hela dagen med att tröstäta, för att: Vad fan är det för vits att hålla på och låta bli ditten och datten när pigga, aktiva, nyttiga, människor ändå får en massa skit av livet tillbaks. och Eftersom jag varken röker eller dricker så är det mat och socker som finns kvar att hetsa med. Men jag har fått hjärtevärmande mms också, så där så att balansen ändå upprätthålls lite grann, att man påminns om att livet kan vara fint och ge lite, inte bara ta. Det behövs.

Pyret avslöjade sina planer för framtiden idag. " Mamma! Vet du vad jag ska jobba med när jag blir stor? " " Näe , berätta! " " Jag ska jobba med godis och som polis och som prinsessa! " " Wow! " Jag vet inte om jag ska se det som att hon ska få diabetes, bli underbetald och samtidigt vara en föråldrad symbol för en förtryckt kvinnoroll. Eller om jag ska se det som att hon gillar att njuta av livet, vill ha ett viktigt arbete där hon får hjälpa människor, samtidigt som hon värderar sig själv högt genom att använda en symbol som placerar henne som på piedestal. Den senare, definitivt den senare. Min dotter; Polismästare Candy Princess.

Jo, samtidigt som livet är lite allmänt, och specifikt, stökigt och höstmörkt så läser jag krångliga, tråkiga och högtravande forskningsrapporter, en efter annan. Många, långa, krångliga, tråkiga och högtravande forskningsrapporter. Eller nu ska jag vara rättvis, en del av litteraturen är också intressant och gripande, idag har jag gråtit medan jag läst om ensamkommande flyktingbarn. Men mest går jag runt och är förbannad. På hur mammor snackar skit om andra mammors sätt att agera förälder (för mycket pill med mobil, för många timmar på förskola, för fel mat, för slapp uppfostran, för mycket ego). Du är inte perfekt själv, så lägg ner. För: a) Du höjer inte din egen status som förälder genom att förminska andra. och b) Varför är det mammor som är så hårda mot andra mammor? Pappornas föräldraskap är märkligt osynligt i alla dessa pekpinnar. All denna jäkla "Jag är inte rasist men..." följt av något högst rasistiskt. Kan inte folk lyfta blicken lite. På riktigt; samma pe

Båda barnen sover i vår säng typ varenda natt nu. Fan. Det var jobbigt när Pyret var där, men vi hade ju ingen aning om hur lätt det egentligen var, förrän Polarn började hänga hos oss regelbundet. Jag antar att vi borde samla kraft och ägna en period åt att lägga tillbaka dem i deras egna sängar, tills de stannar där. Men man är ju så satans trött. Så trött att man inte ens märker när de kommer upp i sängen förrän man vaknar i någon ryggskotts främjande sovställning och har en krypande känsla av att man har legat så ett tag. Så vaknade jag inatt. Ryggen hade låst sig totalt. Tur i oturen att jag var så trött att jag somnade om trots det. Det var dock mindre härligt att vakna till Polarns frukost-beställning och behöva ta itu med lite sjukgymnastik innan det var läge att kliva upp. Att vi dessutom bestämt oss för att kolla in Tekniska museet idag och därför skulle ge oss ut i detta vedervärdiga väder och sen hjälpa barnen att klättra, kolla och prova allt, kanske inte heller var v

Dagens litteratur som skulle plöjas igenom var en till forskningsrapport. Inscannad som pdf. På sidan. Med vartannat uppslag åt vartannat håll. Fast den här gången 30 uppslag. Jag orkar inte med den här kursen.

Idag var det inte någon liten mini-docka som blev nerbäddad på min plats av Polarn. Idag var det Bäääson. Nästa gång är det säkert den där gigantiska hunden. Jag visste det. Vi behöver en gästsäng, till mig .

Jag börjar bli rätt less på den akademiska världen. Det blir ju en aning problematiskt , som är alla våra föreläsares favoritord, när man går en utbildning som ständigt tjatar om hur vi ska slåss för jämlikhet, rättigheter och individen i fokus, samtidigt som universitetet som institution ständigt förbiser detta när det gäller sina elever. Vi måste göra ersättningsuppgifter om vi blir sjuka, eller vabbar, vid ett seminarium, även om vi har gjort uppgiften till denna. Alltså blir vi bestraffade med dubbel arbetsbörda om vi eller barnen blir sjuka. Vi får uppgifter att utföra så att vi blir tvingade att arbeta på helger och kvällar, utan möjlighet att ta igen det med ledighet på en vardag. Vi får höra att om vi under praktikperioden måste vara borta från arbetsplatsen av någon som helst anledning, som vid sjukdom eller till och med för begravning , så måste vi ta igen de arbetstimmarna, exempelvis genom kvälls- eller helgarbete. Vi får inte missa en enda timme av våra 40 timmar per

Förutom en pdf i lite huller-om-buller-stil ska vi i denna kurs läsa en bok på norska. Vi har ju läst på engelska och danska tidigare, så varför inte.

Gu va schysst att så mycket av litteraturen till den här kursen är upplagd av lärarna på kursens sida. Någon lärare har till och med bemödat sig att scanna in mer än ett helt kapitel ur en bok.  Fast på sidan. Och vartannat uppslag åt motsatt håll. Det är tur att jag har en lätt och nätt dator som jag kan vrida och vända, och hålla som en bok.

Inte nog med att man ska trängas i sängen med barnen halva natten, nu ska deras dockor också sova där. " Mamma, dockan sover nu, jag nattade ." sa Polarn, och jag tänkte inte mer på det. När sen jag skulle krypa till kojs så såg jag att det var min plats dockjäkeln blivit tilldelad. Nej. På min sida sover jag, Polarn och halva Pyret, dockan får banne mig hitta någon annan plats. God. Natt.

Idag var vi ute på en kylig ranch för att Pyret skulle få sitt lystmäte gentemot hästar. Polarn hängde också med, men man märker att hon mest vill vara med i det Pyret gör, snarare än att hon har ett eget intresse. Pyret fick vara med i hela processen, min tålmodiga kusin lät henne vara delaktig på riktigt. Det var att släpa fram alla saker som behövdes för att göra iordning det lilla livet för ridning (hästen alltså, inte Pyret). Hästen hämtades in från hagen och hon fick hjälpa till att borsta och se så hästen inte hade några skador. Pyret var helt orädd, klappade och rörde sig obehindrat runt den där hästen som var så stor i förhållande till lilla Pyret. Hon fick stolt som en tupp leda hästen ner från stallet till ridhuset för att få en riktig ridlektion. Det var liksom något helt annat än att ledas runt en liten sväng på Skansen. Cous Cous visade hur man fick hästen att gå och stanna och hur man styrde hästen hitan och ditan, och där satt Pyret ensam på ryggen och såg ut att spr

För ett tag sedan såg vi en film. En hel film. För människor äldre än fem. Den hette The Walk och handlade om Filippe Petit , en galen fransman som blev något besatt av att gå på lina. Han fick för sig att göra just detta mellan tornen på Word trade center precis när de var färdiga. Filmen var rätt bra och framförallt är det en scen som liksom hängt kvar. När han som nybörjare får en mentor hos någon cirkus, så säger denne kloke lärare att de flesta som går på lina som ramlar gör det steget innan de är framme. De gör misstaget att tro att de är klara, för att det bara är ett stag kvar, och slutar därför ha rätt fokus. Klara och säkra är de inte förrän de har klivit av linan med båda fötterna. Ungefär så. Självklart finns det sedan en scen där detta blir en grej. Jag tror att just det där landade så väl hos mig för att jag känner igen det. Varje dag. När man fått på båda barnen kläderna på förskolan och tror att man är på väg därifrån, men det är man inte förrän man har stängt

Pyret frågar massor om kroppen. Massor . Ända sedan de förra terminen på förskolan hade tema: kroppen, på den andra avdelningen. " Är det här skelett? " " Vad är kroppen gjord av? " " Känn på mitt hjärta! Det bankar fort! Varför det? " " Vad finns i magen? " " Hur växer man? " " Vad är celler? " " Varför har man blod? " Så nu köpte jag en bok. Det är så praktiskt att hon gillar böcker, böcker räddar en alltid. Stora boken om kroppen , av Minna Lacey och Peter Allen. Ungarna kan peka och välja vad vi ska prata om, språket var på en lagom nivå, bilderna var inte läskiga och det fanns små uppdrag, som att man skulle hitta 3 ben i fingret. Pyret ville inte sluta läsa den. Jag tror att vi kommer spendera mycket tid med de där sidorna.

Det är dags att beställa kurslitteraturen till nästa kurs. Vanligtvis är det enda problemet med det att man ska få en litteraturlista, som lärarna släpper allt för sent, och att slutsumman blitt en aning ledsam de flesta gånger, när den landar på 4-siffriga belopp. Till den här kursen blev det enklast att köpa böckerna som E-böcker. " Åh, vad smidigt ", tänker jag inte . Jag gillar att stryka under, bläddra, vika hörn, markera i kanter, bläddra tillbaka, och verkligen arbeta med boken. Mitt bildminne fungerar också bättre med böcker i pappersformat, då kan jag veta var någon relevant information finns, bara genom att bläddra och känna igen hur sidan såg ut. Det går icke i en skärm. Men strunt samma, det är framtiden, jag kommer lite billigare undan, och det blir mindre att släpa på. Måste väl bara komma ihåg att köpa en powerbank nu då. Men att beställa E-böcker den här gången (jo, jag har gjort det förr), ledde till en timmes ilska över döda ting. 1. Datorn hade, efter

Det kom ett sms. Ring mig när du kan . *bild på stjärnor* Det var allt. Och jag kände Vill inte. Jag vet inte varför, jag gillar avsändaren och det fanns inget oroväckande med texten. Jag tog liksom sats och ringde, men blev lättad när hon inte svarade. Sen ringde hon upp. En härlig röst i andra änden tillhörande en fin person. Men orden handlade om att jag var behövd för att en annan fin person jag tycker om snart inte kommer finnas kvar. Det känns fortfarande som att jag hört fel. Trots att jag förstår att jag frågade saker, och fick svar, som gör att jag måste hört rätt. Sen gick jag tillbaka till mina klasskamrater och grät. Fuck cancer indeed.

Pyret: " Mamma, det där är ingen arbetsbil." Jag: "Hur vet du vet? Hur ser en arbetsbil ut?" P: "Inte så." J : "Okej. Men det där är en arbetsbil va?" ( En skåpbil från en hantverksfirma ) P : "Ja! Och den!" ( Annan skåpbil ) "Det där är ingen arbetscykel heller." J: "Inte? Fast det finns ju arbetscyklar, som brevbäraren, den har ju en särskild cykel för jobbet." P: "Ja, och sen finns det hjälp-cyklar också." J: "Jaså? Såna har jag aldrig hört om, vad gör en sån?" P: "Den cyklar runt och letar efter såna som behöver hjälp, eller om någon är ledsen och behöver tröst, och så får dom kanske en kram." J: "Vilken bra idé! Vet du, det låter som världens bästa arbete." P: "Ja, det ska jag göra." Fina, kloka unge.

Polarn: Skriker lika högt av glädjetjut när hon får se mig, som hon skriker av gråt om jag inte ska natta. Pyret: Sover fortfarande oroligt. Herr B.o.B.: Fortfarande förkyld, troligen inne på dag ettusentvåhundranågonting. Jag: Har bihåleinflammation igen och försöker med helt omöjliga utmaningar, så som att få sova utan att bli klängd på och att engagera mig i en kurs som är fullkomligt ointressant. Igår försökte vi dessutom att utföra en aktivitet som alla andra föräldrar verkar uppskatta; att gå på Underbara Barn mässan. Arvsmassorna gillade väl att rita, gå på Paw Patrols trafikskola, få fejk tatueringar, krama ett gäng maskotar, äta korv och få lite sydda mjukis-bakverk. Jag ville gå och titta i montrarna, det ville ingen annan i hushållet, så som att jag fick höra att: " Mäh, du vill ju bara gå å liksom öööööö. " (beskrivning av någon som strosar runt och kollar). Vi hade nog lite olika uppfattning om vad man exakt gör på en mässa (fast jag är ganska säker på att

Herr B.o.B. var iväg och agerade coach åt pyjamasklubben på någon tävling. Jag och barnen skulle roa oss. Det är lördag och då tänker vi rätt lika de och jag, vi lägger fokus på att äta onyttigheter, så jag föreslår att vi ska ägna oss åt bakning. Om man då ändå ska baka så kan man ju bjuda hem familjen på middag. Och om man ska bjuda på middag och hembakat, då kan man ju lika gärna ha kalas. Sagt och gjort. Vi bakade cupcakes, fixade tacos och sa att Bäääson och Elmo fyllde år idag. Det finns alltid en anledning att ha kalas. Eller en anledning att äta upp en massa cupcake-dekorationer, om man frågar de yngsta i familjen.

När jag pratar med mamman på förskolan om frustrationen över barn som tar en evighet att komma därifrån, ett så kallat gemensamt problem. Jag frustar över att alla andra föräldrar bara verkar svepa in och ta med sina barn, snabbt som ögat och helt problemfritt. Hon delger hur det kunde kännas att hämta två när en låg i magen eller barnvagn. Sen säger hon: "Skönt att höra att du också känner så, du som alltid verkar så himla lugn och kontrollerad." ..... Ha. Haha. Hahahahaha. Jag erkände rakt av att det var fejk och förde in samtalet på den där sitsen man hamnar i när folk ser på. Inte skrika av frustration när fem andra föräldrar och tre pedagoger ser på. Inte gråta när man halkar på en isfläck om någon är i närheten. Hon fyllde på med: Inte erkänna att man sover om någon ringer när man gör just det, sover.  Så jag ger sken av att vara en förälder som alltid är lugn. Skönt att få skratta lite.

Pyret gillar att rita, kanske ett drag hon fått från sin mor. Nu börjar teckningarna vara små berättelser, med mer än bara ett objekt. Jag är såväl stolt som väldigt road. En flicka med en bebis, blommor och en regnbåge. Två prinsessor med en bebis och regnbåge (vet inte vad de små svarta krumelurerna är...). Ett tåg, många som ska åka tåget, en sko (sista "gubben" är alltså ingen gubbe utan en sko), morötter i gräset, en regnbåge. En båt på vatten med en som kör båten, som har en regnbåge. Ja, det är många regnbågar. M.Å.N.G.A. regnbågar. Hon är i en konstnärlig regnbågs period som pågått sedan hon blev introducerad för papper och pennor. Jag tror inte den kommer gå över, någonsin, jag har accepterat den. Även om det blir allt svårare att uppbåda entusiasm för alla regnbågar. Men jag älskar att hon engagerar sig så mycket i ritandet. 

När den lilla damen i hushållet klarar av att gå på toaletten helt själv, då är hon inte så liten längre. " Ja vill va ifred! " Säger hon medan hon krånglar ner byxorna. Från andra sidan en stängd dörr hör man sen hur toalettpappersrullen rasslar till, hur toalocket smäller till och toaletten spolar. Att hon kunde själv visste jag redan, det har hon kunnat ett tag, men att hon vill göra det själv, det är större.

Det är väl intressant med den där egenskapen, eller förmågan, eller kanske (dåliga) vanan vi har, en del av oss. Att kunna sitta en hel dag och böla okontrollerat, för att sen snyta näsan och gå iväg och hämta barnen på förskolan. Stå där och småprata med fröknar och föräldrar och sen gå hem och laga mat, titta på nya teckningar, välja pyjamasar, borsta tänderna och läsa godnattsaga, och kunna låta bli att bryta ihop ända tills man är ensam igen. Nästa morgon delar man frukost med sina små, sätter på skor och pussar och kramar men säckar inte ihop förrän de gått ut genom dörren. Sen går det att åka iväg och diskutera sociala insatser för behövande på ett civiliserat sätt med klasskamrater och hålla ihop ända tills man kommer hem och stänger dörren bakom sig. Kalla det överlevnadsstrategi eller ett behov av att hålla masken. Eller kanske handlar det om att livet är så pressat att till och med sammanbrott pressas in där de får plats.

Och bara så där så gick luften ur mig. Det känns som att det är helt utan anledning. Det kan inte vara förkylningen, den är lite värre idag, men hanterbar. Det kan inte vara vädret eftersom det fortsätter att leverera solsken. Det kan inte vara arbetsbördan eftersom jag ligger mer än en vecka före i litteraturlistan. Det kan inte vara hormoner, det är varken den ena eller andra tiden i månaden. Visst finns det saker att klura på, tankar som far, men de har ju snurrat på ett tag så inte borde de dra undan mattan på mig nu. Fast något har gjort det. Jag känner mest för att för att ringa någon och storgråta, men jag vet ju inte ens vad jag skulle gråta över. Bara över att jag inte riktigt mäktar med. Inte något alls. Det är märkligt, ändå kommer jag väl bara tuffa på tills känslan ridits ut, för det finns inte mycket annat att göra. Det finns aldrig riktigt utrymme för att klappa ihop och slippa orka. Som ett inre mantra får väl Jagtrorjagkan Jagtrorjagkan Jagtrorjagkan tuffa p

Så har snoret vunnit än en gång, som sista medlem i laget har jag börjar snörvla och nysa. Jag ska verkligen inte klaga, jag har inte varit förkyld sedan mitten på juni och det är säkert något slags rekord sedan föräldraskapet inleddes. Än så länge är det inte någon man-cold heller -peppar peppar- så jag mår rätt okej. Men ändå, kanske måste man piffa upp sig lite extra för att orka med. Så dagens mode: Pyret blev coolaste bruden i stan med sin nya "skinn"-katt-kjol som matchade bootsen, och attityden, perfekt. Själv hittade jag sådana skor som jag gått och pillat på i skoaffärerna i ett par år nu, men inte vetat om de var jag . För sådär tusenlappen var de inte jag, men på rea var de det tydligen. Men mest otroligt av allt; Jag. Fick. Inte. Skavsår. Av nya skor. Hör och häpna. Tjusiga var vi, med snoret rinnande.