Och bara så där så gick luften ur mig.
Det känns som att det är helt utan anledning.
Det kan inte vara förkylningen, den är lite värre idag, men hanterbar.
Det kan inte vara vädret eftersom det fortsätter att leverera solsken.
Det kan inte vara arbetsbördan eftersom jag ligger mer än en vecka före i litteraturlistan.
Det kan inte vara hormoner, det är varken den ena eller andra tiden i månaden.
Visst finns det saker att klura på, tankar som far, men de har ju snurrat på ett tag så inte borde de dra undan mattan på mig nu.
Fast något har gjort det. Jag känner mest för att för att ringa någon och storgråta, men jag vet ju inte ens vad jag skulle gråta över. Bara över att jag inte riktigt mäktar med. Inte något alls.
Det är märkligt, ändå kommer jag väl bara tuffa på tills känslan ridits ut, för det finns inte mycket annat att göra. Det finns aldrig riktigt utrymme för att klappa ihop och slippa orka. Som ett inre mantra får väl Jagtrorjagkan Jagtrorjagkan Jagtrorjagkan tuffa på, som det lilla loket i barnens saga säger. Jag ska bara tro på det själv också.
Kommentarer