Så vaknade vi med förkylning allesammans. Pyret har hosta, Polarn har hosta och feber, jag har feber, ont i halsen, huvudvärk, svinont i magen och pajat ryggen, herr B.o.B. känner sig febrig och har ont i halsen.
Alltså kom igen! Jag vet att barn i förskoleåldern kan ha uppemot ett tiotal förkylningar per år utan att läkare lyfter på ögonbrynet, men måste man få det bevisat gång på gång?! Polarn har ju för bövelen inte ens blivit av med den förra förkylningen än!
Så. Planen var att ägna hela dagen åt att plugga in en jäkla massa, eftersom förskolan är stängd imorgon och stänger vid lunch på fredag. Istället för 8 timmars läsning fick jag nu 2, tack vare att herr B.o.B. vabbade halva dagen. Räcker nada i den här kursen, som är någon slags satanistisk ritual i sitt upplägg. Imorgon kan jag kanske knapra ihop ett par timmar till. För det lustiga är att när våra barn är sjuka, så är de inte ett dugg sjuka. De är ju inte små febriga, trötta varelser som ligger i soffan, nerbäddade under en filt, och tittar på film. De hoppar runt som små studsbollar på speed, med tuschpennor i högsta hugg, och kräver full sysselsättning i form av rita/pärla/pyssla. Inte en sekund över till att sitta och läsa annat än en rad på messenger i förbifarten.
Därför har jag fått meddela att helgen kommer jag få lov att ägna åt plugg. Känns inte alls bittert att när herr B.o.B. lämnar mig ensam med barnen så är det för att roa sig med pyjamasklubben eller dra på kickoff, medan när jag lämnar honom med barnen så är det för att plugga eller jobba. Livet har erbjudit allt för mycket all-work-and-no-play på sistone.
När är det okej att bara sjunka ihop i den där våta fläcken på golvet man skulle vilja vara?
Kommentarer