För ett tag sedan såg vi en film. En hel film. För människor äldre än fem.
Den hette The Walk och handlade om Filippe Petit, en galen fransman som blev något besatt av att gå på lina. Han fick för sig att göra just detta mellan tornen på Word trade center precis när de var färdiga.
Filmen var rätt bra och framförallt är det en scen som liksom hängt kvar.
När han som nybörjare får en mentor hos någon cirkus, så säger denne kloke lärare att de flesta som går på lina som ramlar gör det steget innan de är framme. De gör misstaget att tro att de är klara, för att det bara är ett stag kvar, och slutar därför ha rätt fokus. Klara och säkra är de inte förrän de har klivit av linan med båda fötterna.
Ungefär så.
Självklart finns det sedan en scen där detta blir en grej.
Jag tror att just det där landade så väl hos mig för att jag känner igen det. Varje dag.
När man fått på båda barnen kläderna på förskolan och tror att man är på väg därifrån, men det är man inte förrän man har stängt grinden. Så precis när man slappnar av bestämmer sig en för att hon är kissnödig och en annan att det är livsviktigt att hämta en teckning ur sin låda.
När man är 10 meter från ytterdörren och tror att man därför är hemma och totalt glömmer att 10 meter kan ta lika många timmar för en treåring.
När man tror att barnet äntligen har somnat för att hon blundar och därför börjar visualisera den där kaffekoppen, men inte kollar om hon också har slutat pilla på sitt gosedjur och blivit så där totalt ledlös. Så då råkar man röra på sig, vilket väcker den inte ännu helt sovande dottern och så får man börja om.
När man tror att morgonens påklädning är hemma för att de har valt vilka kläder de vill ha och börjat ta på sig dem, och inte tar med i beräkningen att de sedan ångrar sig när alla kläder är på och vill ha något annat.
Man är inte klar och säker förrän båda fötterna har klivit av linan. Jag förstår precis.
Kommentarer