Jo, samtidigt som livet är lite allmänt, och specifikt, stökigt och höstmörkt så läser jag krångliga, tråkiga och högtravande forskningsrapporter, en efter annan. Många, långa, krångliga, tråkiga och högtravande forskningsrapporter.
Eller nu ska jag vara rättvis, en del av litteraturen är också intressant och gripande, idag har jag gråtit medan jag läst om ensamkommande flyktingbarn.
Men mest går jag runt och är förbannad.
På hur mammor snackar skit om andra mammors sätt att agera förälder (för mycket pill med mobil, för många timmar på förskola, för fel mat, för slapp uppfostran, för mycket ego). Du är inte perfekt själv, så lägg ner. För:
a) Du höjer inte din egen status som förälder genom att förminska andra.
och
b) Varför är det mammor som är så hårda mot andra mammor? Pappornas föräldraskap är märkligt osynligt i alla dessa pekpinnar.
All denna jäkla "Jag är inte rasist men..." följt av något högst rasistiskt. Kan inte folk lyfta blicken lite. På riktigt; samma personer som kritiserar och dumförklarar Trump, hyllar SD. Jag orkar inte.
Alla som går till min primära arbetsplats, alltså universitet, och bara skiter i att delta. Har inte läst, har inte hängt på föreläsningar, har inte skaffat litteraturen, och förstör alla diskussioner och därmed försämrar mina chanser att lära mig. Där kan vi snacka om slöseri med skattepengar, alla rasister.
Sen är jag jävligt förbannad på livet och dess orättvisor. Som är en ilska som inte går att ta ut på något alls.
Det är vad som händer just nu.
Hälsningar B.o.B.
Kommentarer