Det är väl intressant med den där egenskapen, eller förmågan, eller kanske (dåliga) vanan vi har, en del av oss. Att kunna sitta en hel dag och böla okontrollerat, för att sen snyta näsan och gå iväg och hämta barnen på förskolan. Stå där och småprata med fröknar och föräldrar och sen gå hem och laga mat, titta på nya teckningar, välja pyjamasar, borsta tänderna och läsa godnattsaga, och kunna låta bli att bryta ihop ända tills man är ensam igen.
Nästa morgon delar man frukost med sina små, sätter på skor och pussar och kramar men säckar inte ihop förrän de gått ut genom dörren. Sen går det att åka iväg och diskutera sociala insatser för behövande på ett civiliserat sätt med klasskamrater och hålla ihop ända tills man kommer hem och stänger dörren bakom sig.
Kalla det överlevnadsstrategi eller ett behov av att hålla masken. Eller kanske handlar det om att livet är så pressat att till och med sammanbrott pressas in där de får plats.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer