Det är väl intressant med den där egenskapen, eller förmågan, eller kanske (dåliga) vanan vi har, en del av oss. Att kunna sitta en hel dag och böla okontrollerat, för att sen snyta näsan och gå iväg och hämta barnen på förskolan. Stå där och småprata med fröknar och föräldrar och sen gå hem och laga mat, titta på nya teckningar, välja pyjamasar, borsta tänderna och läsa godnattsaga, och kunna låta bli att bryta ihop ända tills man är ensam igen.
Nästa morgon delar man frukost med sina små, sätter på skor och pussar och kramar men säckar inte ihop förrän de gått ut genom dörren. Sen går det att åka iväg och diskutera sociala insatser för behövande på ett civiliserat sätt med klasskamrater och hålla ihop ända tills man kommer hem och stänger dörren bakom sig.
Kalla det överlevnadsstrategi eller ett behov av att hålla masken. Eller kanske handlar det om att livet är så pressat att till och med sammanbrott pressas in där de får plats.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer