Det är väl intressant med den där egenskapen, eller förmågan, eller kanske (dåliga) vanan vi har, en del av oss. Att kunna sitta en hel dag och böla okontrollerat, för att sen snyta näsan och gå iväg och hämta barnen på förskolan. Stå där och småprata med fröknar och föräldrar och sen gå hem och laga mat, titta på nya teckningar, välja pyjamasar, borsta tänderna och läsa godnattsaga, och kunna låta bli att bryta ihop ända tills man är ensam igen.
Nästa morgon delar man frukost med sina små, sätter på skor och pussar och kramar men säckar inte ihop förrän de gått ut genom dörren. Sen går det att åka iväg och diskutera sociala insatser för behövande på ett civiliserat sätt med klasskamrater och hålla ihop ända tills man kommer hem och stänger dörren bakom sig.
Kalla det överlevnadsstrategi eller ett behov av att hålla masken. Eller kanske handlar det om att livet är så pressat att till och med sammanbrott pressas in där de får plats.
Kommentarer