Det kom ett sms.
Ring mig när du kan. *bild på stjärnor*
Det var allt. Och jag kände
Vill inte.
Jag vet inte varför, jag gillar avsändaren och det fanns inget oroväckande med texten.
Jag tog liksom sats och ringde, men blev lättad när hon inte svarade.
Sen ringde hon upp.
En härlig röst i andra änden tillhörande en fin person. Men orden handlade om att jag var behövd för att en annan fin person jag tycker om snart inte kommer finnas kvar.
Det känns fortfarande som att jag hört fel. Trots att jag förstår att jag frågade saker, och fick svar, som gör att jag måste hört rätt.
Sen gick jag tillbaka till mina klasskamrater och grät.
Fuck cancer indeed.
Kommentarer