attvarabob

Jag har ägnat ett par dagar åt en storrensning. Inte ett skåp eller en låda har undkommit min brutala granskning, vilket resulterade i ett imponerande lass till såväl secondhand som till återvinningen. I gömmorna kom jag över ett gäng dvd-filmer och upptäckte denna klassiker: Total nostalgifaktor; "E.T. phone home" Den visade sig vara från 7 år och hade svenskt tal, så jag chansade och satte mig ner med arvsmassorna, beredd att stänga av vid minsta tecken på rädsla, eller i Pyrets fall, sorg. Det kom inga. Däremot blev båda arvsmassorna helt hänförda, kanske mer än över någon annan film. De älskade den, och de älskade E.T. Och jag bölade. Så kan man också spendera en söndag.

Pyret fick spendera dagen med en av sina absoluta favoritmänniskor; klasskompisen O. Kompisens mamma bjöd med oss på bowling, så att de fick en dos av varandra nu när lovet blev så långt. När vi föräldrar satte oss för att fika efteråt kunde Pyret och han röja loss, medan Polarn fick en ny kompis i klasskompisen lillasyster. Den är så vansinnigt söta tillsammans att man får andnöd. O blev helt begeistrad när Pyret tappade sin hårsnodd för att han aldrig sett henne med utsläppt hår, Pyret ville gärna hålla hand medan de sprang runt ihop. Hur det gick med bowlingen, så där på såväl min som arvsmassornas premiär (jajamensan, jag är 40 plus och bowling-oskuld. Eller, inte nu längre). Pyret och Polarn verkade gilla grejen, möjligen på grund av tillgång till popcorn och saft. Själv lyckades jag få en strike, och att komma sist av åtta personer, till och med besegrad av en nybliven fyraåring. Det där med spel är verkligen inte min grej, jag kan inte minnas senast jag vann i något. Men Pyret

Jag tänker inte ens låtsas som att jag förstår hur 5 och 6 åringar tänker. De är ju ett totalt mysterium rakt igenom. När de hamnar i grupp blir de än mer svåra att få grepp om. För att underhålla jullovslediga arvsmassor hade vi besök av mammakompisen med sitt dna. De leker så bra tillsammans. De är så påhittiga och kreativa.  De är rackarns så snabba också. När vi plötsligt tittade till vad allt fnissande var om, så hade de tagit bort hälften av allt julpynt från granen och "gömt" det. Tanken att det var ett utmärkt sätt att få tillåtelse att röja undan julen uppenbarade sig, så jag hejdade dem inte. Det slutade med att de länsade hela granen. Istället för att återställa vad de gjort, fick de senare hjälpa till att sortera in alla prydnader medan jag röjde undan allt utom adventsstjärnorna. Så jag fick precis som jag ville, julen är över nu. Äntligen. luJ doG 

Grinchen manifesterar sig som vanligt i denna slitna lekamen och funderar på om det är lovligt att packa ner allt som har med julen att göra nu. Det är ju ändå en vanlig vardag imorgon. Adventsljusstakar och stjärnor, tomtar och julgran, de får alla jättegärna packas ihop och försvinna upp på vinden igen, och alla rester från julbordet kan åka ner i soporna. Inte för att jag har något emot julen egentligen, förutom hetsen, stressen, pressen och den falska marknadsföringen man blir bombarderad med. Det är klart att det är kul att få skapa lite julmagi till arvsmassorna och jag har väl aldrig tackat nej till att äta mig genom dagar. Men det är ju över. Nu ska man ju bara gå och vänta på tjugondag knut för att få avsluta eländet. Fast med arvsmassorna som en del av hushållet så måste jag väl vänta till efter nyår i alla fall. Eller?

Det finns säkert många bra förklaringar på vad julklappar ska symbolisera. Min förklaring är att de ska ge förutsättningar för att hålla jullovslediga barn sysselsatta fram till vårterminens början.  Våra arvsmassor fick utöver praktiska presenter tack och lov en hel drös med saker som håller dem sysselsatta. Förutom böcker att bläddra i och öva att läsa i, Hatchimals att fantisera hela världar med, målarböcker att hitta den exakt rätta färgen att färglägga med, och stickning för barn, så har de nu: Varsin radiostyrd bil. Att krocka med saker kanske inte är det egentliga syftet med dem, men det är vad som är roligt med dem, tydligen. "Taurus-spel!!!" Skrek Polarn när hon fick Labyrint-spelet. Jag gillade att vara Daidalos, Polarn gillade spelet, Pyret ogillade att förlora.  Polarn önskade sig, och fick, en drake från Lego Ninjago. Hon började metodiskt och tålmodigt att bygga enligt beskrivningen. Pyret önskade sig ett slott, och fick ett i Lego-knock off. Hon är

Granen fylld av rosa, glitter och fluff. Tomtegröt till frukost. En tur i pulkabacken tidigt på morgonen. Saffranscheesecake med granatäpplen och vit choklad till efterrätt. Och amaryllisen hade perfekt utslagna blommor att visa upp.  Så där som jul ska vara, bara super mysig och full av juliga saker. Fast det bilderna inte visar är att den där rosa granen arvsmassorna önskat orkade de inte klä, det fick jag göra. Tomtegröten som skulle ge extra julig start på julafton, åt arvsmassorna tre tuggor av i farten, innan de skyndade vidare för att tjata om när de skulle få öppna julklappar. Pulkabacken ledde till tandgnisslan och osämja och var mer till för att trötta ut arvsmassorna denna inaktiva dag än för att skapa julstämning. Cheesecaken var god men hade hunnit smälta för mycket, och amaryllisen stod i vägen.  Dessutom bjöd dagen på utspilld aloe vera dricka över hela mattan, sönderkokt potatis och en Jansson som inte hann bli varm. Förutom ständigt tjat om när det

Som förälder vill man ju skydda sina arvsmassor mot allt ont. Hur osannolikt, ohälsosamt och stor björntjänst det än må vara, så vill man att de ska slippa alla sorger och besvär. Så väcks man av sin arvsmassa under natten, av att hon gråter förtvivlat och uppenbarligen drömmer. Tidigt på morgonen berättar hon att hon drömde att hennes klasskompis inte längre hade några föräldrar, så därför fick jag lov att vara hennes mamma. Men då försvann jag från Pyret för evigt. För att vrida om kniven i hjärtat lite till så mindes hon drömmen även på dagen. Allt i en vill ju sudda bort sådana drömmar och ersätta dem med söta kattungar. Vetskapen om att hon för en stund under natten fanns i en verklighet där hon upplevde att hon förlorade sin mamma gör ju obarmhärtigt ont. Att natta arvsmassorna när man vet hur avancerade och skrämmande deras mardrömmar kan vara nu, ger känslan av att sända dem ut på ett slagfält. " Sov gott " blir nog mer ett mantra för mig än för dem.

Idag var jag till Synsam och hämtade min julklapp till mig själv. Säkert bland det dyraste jag fått i julklapp dessutom. För nu var det inte längre aktuellt med " förstadie till progressiva glas ", nu var det dags för riktiga progressiva glas. Begagnad bil eller glasögon, helt sjukt vilka kostnader. Man blir ju grundligt informerad och varnad om att det tar sin lilla tid att vänja sig vid sådana glasögon, fast där har ju jag några fördelar. Som att jag går allt för länge med kass syn innan jag kommer iväg till optikern. Så jag har redan gått runt som en uggla och vridit och vänt på huvudet för att försöka se klart, med någorlunda dåligt resultat. Jag har också löjligt känsliga ögon, så att bli trött i dem, bli yr och få huvudvärk är ju vardagsmat. Sen har jag ju haft de där "förstadie" glasögonen, så jag har fått lära mig att jag inte ser allt i varje vinkel. Med det sagt, det har gått ganska bra idag. Jag lika trött i ögonen och har samma huvudvärk jag haft de s

" Mamma, det känns liksom pirrigt i magen. " sa Pyret när vi gick till förskolan för att hämta Polarn, och möta upp bästisen. Hon som flyttade ända till Sydafrika i somras. Polarn hade redan hunnit leka en stund med bästisen, så hon var i en lagom blandning av bekväm och taggad. Pyret var däremot blyg. Men när vi till sist började bege oss hemåt med sällskapet, så var det som om de sågs senast igår. Bästisens mamma och jag kunde fika i lugn och ro medan arvsmassorna pysslade och hade kuddkrig. Sen var det över. Bästisen behövde åka vidare. Pyret ville inte riktigt ta emot en kram, och låtsades vara upptagen av sitt pyssel när kameran kom fram. Sen stängdes ytterdörren. Kvar fanns bara de smycken som bästisen lämnat som presenter. Pyret hade varit artigt, men måttligt, intresserad av dem när de lämnades över, men blev näst intill besatt av dem så snart bästisen hade gått. Hon ville till och med ha armbandet jag hade fått. Vid läggdags ett par timmar senare kom tårarna.

Ni vet när det är bara några få dagar kvar till jul. Då när man ska hinna få ihop och runda av saker på jobbet innan ledigheten och därför har lite extra körigt. Ni vet, då när det också behöver tas ut lite ledigt på grund av säsongsbundna aktiviteter på skolor och förskolor. Den där tiden när man ska få ihop saker efter jobb också, för att det bara är några få dagar kvar till jul. Ni vet. Då. Det är precis då man börjar nysa, få ont i halsen och känna sig lite febrig. Men, ni vet. Skulle det hända att ni vet, och är smarta nog att stanna kvar i sängen hela dagen, så kan jag varmt rekommendera miniserien " En engelsk skandal " på SVT-play. Hugh Grant skådespelar på riktigt, och riktigt bra, i en välgjord och snygg, typiskt brittisk serie. Jag blev väldigt förtjust. Om det skulle vara så att de där nysningarna håller er borta från julhetsen. Annars kan den ju ses från sjuksängen på juldagen, jag tänker bita ihop till dess. Hur ska man annars hinna med allt.

Polarn fick för första gången gå på kalas utan sin storasyster. Det var inte bara stort, det var gigantiskt. Eftersom de har gått i samma förskola och hängt med samma kompisar, som ibland också har varit syskonpar, så har arvsmassorna oftast blivit bjudna på samma kalas. De har liksom varit ett paketerbjudande. Men ett fåtal gånger har Pyret blivit bjuden på kalas där inte Polarn blivit bjuden. Det har gjort Polarn ledsen. Men så kom äntligen dagen då Polarn skulle få gå på ett kalas som inte Pyret var bjuden till. Det kan hända att det var det största som hänt henne. Hon var så full av förväntan att hon nästan sprang hela vägen dit. Väl framme kastade hon sig in utan att ens hinna säga hej då, trots att hon tidigare bävat att jag inte skulle stanna. När jag hämtade henne tre timmar senare var hon så lycklig att hon sprang hela vägen hem, samtidigt som hon berättade allt spännande de gjort. Det kan hända att hon växte såväl några centimeter som några månader av dagen. Hennes dag. De

Vi hittade en nattlampa till barnen. Egentligen så är det en julbelysning man kan använda utomhus för att till exempel lysa upp fasaden med, men den gick även att använda inomhus. Det gjorde vi. Arvsmassorna somnade med taket fullt av röda och gröna stjärnor. Det blev så himla mysigt!

När storasyster fyller år, ägnar lillasyster dagen på förskolan till att göra en tavla i present. En tavla med en häst på. Så klart. Hon känner sin syster väl.

Vissa arbetsdagar lämnar större avtryck än andra, sitter kvar några dagar. Som att behöva släppa allt arbete och enbart få till akuta insatser, för att rädda en människa från en annan människa. Det är oundvikligt att det gör något med en, att bevittna vad människor är kapabla att utsätta andra för. Det ska väl heller aldrig lämna en oberörd. Sådana dagar ger också insyn i vilken enorm styrka människor har, som reser sig gång på gång. Jag önskar bara att människor inte ska behöva resa sig från vissa saker.

Inte nog med att Pyret har tappat (eller själv dragit loss) sin andra tand, hon har nu också haft sitt 6-års kalas. Sanslöst. Jag vaknade klockan 5 denna andra advent. Kunde inte somna om eftersom jag hade den där smärtan i bröstet igen, den kommer och går fortfarande. Istället unnade jag mig en frukost på egen hand innan Pyret vaknade. Det var nog klokt. Dagen rusade iväg sen, och jag hängde inte alls med. Vi körde allt firande idag, något i förskott. Så det var födelsedagsfrukost, sen iväg för biokalas med skötsamma och icke skötsamma gäster. Efter kalaset hade vi lagt in tid för att äta lunch i lugn och ro. Pyret ville åka och äta carbonara, hon väljer alltid carbonara, så då blev det så. Sen väntade familjen med presenter och Pyret blev besatt av att hinna bygga klart en stor legobåt hon fått av en klasskompis. Plötsligt var det läggdags. Pyret somnade sött men Polarn hade inte lika lätt att finna John Blund. Hon som oftast somnar hyfsat lätt vred och vände, sparkade och frusta

Polarn: " Mamma, hur många år är du? " Jag: " 43 år. " Pyret: " Va?! Jag trodde du var 24. " Polarn: " Äh, 43 är inte så mycket. " Rätt inställning.

December är ju magisk. Plötsligt ska man njuta och slappna av mer än vanligt, samtidigt som man ska prestera flerfaldigt. Varje dag ska det hinnas med ett gäng kalendrar för att tandgnisslan inte ska uppstå. Sen uppstår tandgnisslan ändå över att någon viskat för högt vad som var i luckan, inte lyckas bygga ihop legofiguren, inte hört vad som sades i tv- eller radiokalendern. Varje söndag ska någon slags adventsliknande stämning uppnås. Här brukar den innebära att jag försöker få sitta med tända ljus till frukost medan arvsmassorna skyndar sig iväg från frukostbordet och disken, och herr B.o.B. sover. Vi har ju dessutom äran att ha en arvsmassa född i december. Så vi ska under denna månad också vara anordnare av barnkalas, eller blodtryckshöjande aktivitet, som det också kallas. Månaden är också präglad av ett plötsligt instick av sociala aktiviteter. Såsom julbord, att ens arbetsplats ska lucia-fira en annan arbetsplats, luciafirande på förskola, avslutning på skola, besök av lång

Det har varit några dagar i ett mäktigt tempo, både på jobbet och i hemmet. Båda platserna har också präglats av tvära kast, många bollar i luften och människor som pratar i ett. Själv känner jag mig som en snigel på tågspåren där X2000 rusar förbi. Sanslöst seg helt enkelt. Eller som ett ufo på besök. Oförmögen att riktigt förstå vad som händer, typ. Och kanske lite som en dement dam som fruktlöst försöker komma ihåg vad hon har glömt. Det glimmar förbi så snabbt att det genast är bortglömt igen. Fast snart när det jul. Då blir det ledigt. Yey.

När man har ett jobb där man möter människor kan jobbet bli tungt. När man möter människor som mår dåligt kan det bli tyngre. När man möter människor som mår dåligt och har livsöden att berätta som sätter märken i ens egen själ, kan det bli riktigt tungt. Det är när man sen märker att kollegor i andra yrkesroller har så mycket mer handledning för att orka med allt man ska härbärgera, som man går till chefen och säger till. För ens arbete kanske betyder mycket, men det är inte värt att gå sönder för.

Första december och första advents helgen. Det är ju precis som vanligt en helt vidrig dag för stressnivåerna. Det börjar med arvsmassor som väcker en lika tidigt som vanligt, fast med sjukt mycket mer energi. VI FÅR ÖPPNA JULKALENDER!!! Visserligen smittas man en aning av deras entusiasm, samtidigt som det är svårt att orka med den eftersom den medför att man blir utan frukost och total avsaknad av lugn och ro. Nästa steg i dagen mot undergången är att ge sig utanför dörren. Herr. E. Gud. Folk hetsar som om jorden verkligen höll på att gå under, och den enda räddningen är att hamstra julsaker. Stackars julstjärnor och amaryllisar som kördes runt utan papper i snålblåsten. När sedan blommorna kroknar bidrar det till julstressen eftersom " De där julblommorna är omöjliga att hålla vid liv ." Vi höll oss bara knappt vid liv när vi skulle utföra våra uppdrag för dagen. Arvsmassorna hade blivit lovade att vi skulle köpa pepparkakshus och tjatade självklart hål i huvudet på o

Det var kanske svårt att få någon feeling inför första advent när det regnade hela dagen. Men så åkte ett gäng finklädda kollegor in till gamla stan för en fördrink följt av ett traditionellt och dignande julbord. Och när jag lämnade det hade den regniga huvudstaden klätt in sig i julbelysning. Kanske infinner sig lite av en begynnande julkänsla ändå.

En planeringsdag kan vara ett välkommet avbrott i vardagen. Att istället för samma gamla vanliga rutin, höra kollegor berätta om olika åtaganden, spännande påbörjade projekt och nya infallsvinklar. Sen hör det ju till att man får lunch och fika. Fast. Lunchen var en sallad. Till ena fikapausen fick vi en kanelbulle. Till den andra fikapausen fick vi bara kaffe. Och nej, det är inte tillåtet att skriva " Fika " om det innebär att man hämtar kaffe i automat. Då är det " Kaffe/te - rast ". För att kalla det " Fika " så ska det serveras något till. Viktigt. Sen ville ju duktiga kollegor visa upp andra kunskaper de besitter. Som att ha Mindfullness. Jag är så allergisk mot det, jag klarar verkligen inte av det, förstår inte hypen. Säger man det så får man ju höra härlig pseudopsykologi att det är just därför man är en sådan person som behöver lära sig Mindfullness. Så bra försäljarknep. Du som gillar det vill ha det, du som inte gillar det är den som beh

Medan jag gjorde mig iordning, vaknade Polarn. Hon smög genast iväg till Pyrets säng och sprang sedan in och skrämde livet ur herr B.o.B. i duschen. Med den största entusiasmen sedan... ...sedan någonsin, kom hon sen rusande in till mig och visade att Tandfen lämnat en guldpeng till Pyret! Jag fick, utan att dämpa hennes entusiasm, försöka få henne att förstå att Pyret nog ville vara först med att kontrollera den saken. Då klädde hon raskt på sig och gick för att väcka Pyret. Pyret blev också engagerad och så, men det är svårt att uppnå Polarns nivå av entusiasm. Det är som att den är så kraftfull att den dämpar all annan entusiasm, den slår ut all konkurrens och får alla andra att bli mer modesta i sin framtoning. Pyret blev dock, om än mer dämpat, nöjd med Tandfens beslut att lämna kvar tanden, även om hon blev något orolig för att hon skulle kräva den åter, efter att Pyret visat upp den. Klipp till läggdags. Pyret talar om att hon inte haft en så bra dag (*älskar att hon vill b

Pyret har vickat på den tand som är mest lös. Jag har vickat på den. Idag tyckte jag att det var dags att försöka ta ut den men hon höll inte riktigt med. Polarn frågade titt som tätt om vi inte kunde fråga Pyret om vi fick ta ut den. Pyret höll fortfarande inte med.  Men så när hon lagt sig så bestämde hon sig för att hon ville göra ett försök. Själv. Hon fick gå upp och jag fick titta på medan hon stod vid spegeln och vickade på den. Plötsligt hade hon den i sin hand.  Med ett flin värdigt Cheshirekatten, fast fullt med blod, var hela hon en fantastisk blandning av stolthet, rädsla och förvåning.  Fast mest uppspelt av alla blev Polarn. Hon kunde inte sluta berömma och krama Pyret. Hon ställde så mycket frågor att det tog henne en evighet att somna.  Tanden fick hamna i en liten tennask som vi la under kudden. Eftersom Pyret väldigt gärna vill visa sin tand för en massa människor så lät jag tanden ligga kvar bredvid pengen från Tandfen. Jag la också en lapp där jag skrev och frågade

Nog för att jag varvar mitt arbete med patientmöten, handledning, möten med kollegor och föreläsningar, men jag spenderar också väsentlig tid vid mitt skrivbord. Idag fick jag en sen avbokning av en patient och nyttjade tiden till att byta tangentbord och mousetrapper. Jag hade suttit i ett av våra bokningsbara rum och fullkomligt förälskat mig i hur det tangentbordet kändes. Inte för att det var något fel på mitt, men det här gav precis rätt motstånd i tangenterna, hade rätt läte och rätt textur. Så jag fick byta. Det är så man vet att man har en bra arbetsplats. Hälften av kollegorna fattar precis vad man pratar om, hälften förstår ingenting (ett tangentbord är väl ett tangentbord liksom) men låter en få fritt utrymme för sina galenskaper utan att döma en. Så jag känner mig nöjd nu, tillsammans med min nya vapendragare. Att detta säkert också är ett tydligt tecken på hur trist och innehållslös ens tillvaro blivit, vet jag inte om jag behöver gå in på. Det är fredag och det me

Vardagen rullar på, krav och måsten varvas med  motstånd och nödbroms. Jag hade ett bra samtal med en bra chef om allt mellan arbetsuppgifter, ny lagstiftning, dåliga ordvitsar och privatlivets krav. Jag blir väl omhändertagen och fick fint beröm. Strax därefter kom ansvarig för utbildningen där jag höll en " föreläsning " och sa att inslaget var uppskattat och proffsigt. De vill lyfta fram det mer och att jag ska göra om det till mitt eget. Ändå. Jag sitter där med den vanliga känslan av att " Äh, säger de bara för att vara snälla ." Innan jag dör ska jag väl kunna låta det sjunka in; beröm och uppskattning. Tillåta mig att få känna mig lite bra och vara kompetent. Att det ska vara så himla svårt.

Lördagen levererade i sjukdomshistorier av varierande slag. Jag vaknade i natt med bröstsmärtor. Efter en stund började det sticka och domna i armen och jag mådde lite illa. Nog för att jag inte är 20 längre, men jag tror ju inte att jag är tillräckligt gammal för att få hjärtinfarkt. Men med tanke på andra klassiska stressymtom så känns det ändå som en ganska rejäl varningsflagga. Skärpning nu liksom. Sedan visade det sig att ungefär när jag låg där och funderade på vad det var som hände så åkte min lilla mamsen in på sjukan med ambulans. Hon trodde hon kände sig krasslig för att hon hade varit och tagit influensavaccin, men det visade sig att hon hade en rejäl lunginflammation. Lite antibiotika intravenöst och syrgas har tydligen bättrat på läget. Hoppas hon snart slipper ifrån den där sjukhusmaten som bara smakar ånga. Polarn har fått en ny omgång snor att handskas med. När jag nattade henne tyckte jag att hon kändes varm. Kan det vara vab på gång, och ska hon smitta oss alla? S

Jag kände mig som ett jäkla flipperspel idag, som ständigt blev bollad runt med tvära kast. Att sjukhus är dåliga på det där med byggnationer är ju knappast något okänt vid det här laget. Så egentligen borde det väl inte förvåna någon när vi på måndag eftermiddag får veta att vi kan använda våra vanliga rum i två veckor till, för att höra ryktesvägen på torsdag förmiddag att vi ska flytta på oss på måndag. Efter lite mejlande fick vi det bekräftat på torsdag eftermiddag. Så allt skulle packas ihop, alla besök bokas till andra rum och telefon vidarekopplas, samtidigt som det var inbokade besök och andra saker att ordna. Idag hade jag planerat för att kunna förbereda min föreläsning, med en tom kalender på förmiddagen. Fast förutom den plötsliga flytt-packningen så hade en handläggare vid en socialtjänst lämnat ett meddelande på min telefonsvarare. Men hon lämnade inget telefonnummer. Däremot lämnade hon information som jag behövde snabbt få tag i henne angående, så jag fick sitta med

Fortfarande usel sömn. Fortfarande rethosta. På jobbet pågår byggarbete så att flera timmar spenderas i ett buller/skrap/borr-ljud i nivån att man knappt hör kompisen på andra sidan skrivbordet. På jobbet kommer tvära kast från både höger och vänster. Tusen tankar maler dygnet runt. Ryggen börjar paja igen. Då är det ju ett ypperligt tillfälle att tacka ja till att ingå en föreläsargrupp. Korkat. Idag var det stadsvandring och middag med alla läkare. För att sitta i ett pratglatt sällskap i en stökig resturang när man varit på bygg-arbetsplatsen hela dagen är mysigt. Imorgon ska jag föreläsa fast jag knappt hunnit förbereda mig, och den tid jag avsatt till det imorgon fick knapras av på grund av patient i kris. Jag måste börja säga nej. Det känns som att hjärnblödning eller hjärtinfarkt innan 45 känns rimligt annars. Men snart är det helg, det är ju alltid något.

Det var Polarns tur att välja godnattsaga och då föll valet på " Draken med de röda ögonen " av Astrid Lindgren. Som med de flesta av Lindgrens sagor så är den så fantastiskt fin, men också med en sorglig del. I det här fallet för att draken barnen älskar så, bestämmer sig för att flyga sin väg. När sagan var slut frågade Pyret varför draken behövde flyga iväg, för det får man inte veta. Och medan hon kröp ner i sin säng och jag bäddade om henne, så sa jag att det vet jag inte riktigt. Men kanske behövde draken, som växte, få mer plats, och att få flyga över stora områden. Eller kanske behövde den leta upp andra drakar. Då såg jag att hon inte kunde hålla emot längre, så kom tårarna. Stora och många. Som hon grät över den där draken. Hon är ju så känslig för sagor, berättelser och filmer, hon lever sig verkligen in, tar in varenda liten känsla. Jag fick sitta en ganska lång stund medan hon kramade mig hårt, hulkade och snyftade. Precis som att hon var flickan i sagan som

Dagar med gratis mat är alltid en bättre dag än andra. Jag har flera sådana den här veckan, som att idag var det frukost på jobbet. Men jag hade också nonstop jobb förutom 20 minuter frukost och 30 minuter lunch. Och jag hade några ärenden som berör lite extra. Så gratis frukost behövdes. Annars rullar livet på, utan tid att riktigt komma till ro känns det som. Jag känner mest att jag jagar nästa sak, nästa punkt, nästa "att göra", utan att ha tid stanna upp i det där hamsterjulet man så lätt fastnar i. Det känns inte riktigt okej. Fast jag har ingen aning om jag skulle kunna göra annorlunda, så jag jagar vidare. Gå upp, göra mig i ordning, väcka barnen, hjälpa dem att bli klara, åka och lämna Pyret, åka och lämna Polarn, gå till jobbet, jobba, lunch, jobba, gå hem, äta, hjälpa barnen, ta en kopp kaffe, göra mig i ordning, sova (dåligt) och upprepa. Så tradigt liv. Men imorgon gör vi om allt igen för hur ska jag annars göra.

På något sätt känns det väldigt fint att fler snubblar på orden och är lite trötta. Det känns också väldigt fint av alla kollegor att låtsas som att skylten är bra och låta en medarbetare vara lite disträ. För någon mer måste ha sett det, eller? Annars känner jag mig extremt trygg med att vara lite snurrig, om liksom alla medarbetare i butiken missat det. Och att ingen kund sagt till. Fast det gjorde ju inte jag heller, bara fnissade, tog kort, fnissade lite till och gick. För jag vill inte vara den som undanhåller en sådan potentiell glädjespridare.

Äntligen fredag. Jag tycker veckorna bara rasar iväg och att vi på jobbet varannan dag suckar: " Åh, måndag. " gärna med någon hänvisning till att helgen gick för fort och att man inte hann vila upp sig. Och varannan dag ropar vi: " Yey , fredag! " Var tar alla andra dagar vägen? Samtidigt som det borde vara en skön känsla, att känna att helgen kommer fort, så gör det mig lite låg. Jag gillar inte riktigt känslan av att inte hänga med, att inte hinna med. Som att jag slösar bort värdefull tid men att jag inte vet vad jag ska använda tiden till. Helst vill jag bara använda den till att ligga i soffan med en påse chips och kolla på film, men gör jag det blir jag ännu mer stressad. Det innebär i sin tur att helgens ankomst å ena sidan för med sig en känsla av " Äntligen!! ", å andra sidan stress och ångest. Man kan inte vinna. Men i alla fall; Fredag!

Jag var ute och åt en god middag med några vänner. Vänner med alldeles vanliga liv som därför börjar avrunda vid 20.00, för att man har varit uppe tidigt, och ska gå upp tidigt imorgon igen. Tur var väl det. Växelfel på pendeln. Det blev till att åka hem en omväg med tunnelbana och buss. Jag kommer till busstationen, är bland de första 10 vid busskuren, det är 22 minuter kvar till nästa buss. Tappert står jag kvar. Människor börjar tränga sig, står och knuffas lite i ryggen, ställer sig framför och låtsas gå och titta på tiden för att kunna stanna längre fram i kön. Så kommer äntligen en buss. Då börjas det. Folk blir som djur. En person försöker knuffa sig förbi medan jag rör mig fram i svallvågen, jag sätter ut en armbåge. Folk går runt busskuren för att kliva på framme i kön. Bussen går inte lika långt som bussen efter, så folk behöver gå av när de frågat busschauffören, men ingen släpper fram. Tre personer knuffar på riktigt bort mig när jag tar klivet upp på bussen så jag hå

Mitten av veckan är nådd, sen är det en ren nedräkning inför helg. Inte för att helgerna ger så mycket just nu. Det är som att jag lyckas hålla precis tillräckligt med energi uppe för att ta mig från måndag morgon, till fredag kväll, sen är det slut. De senaste helgerna har jag varit så jädrans trött att vi knappt tagit oss ut och jag drömmer mest om en hel dag i soffan med en chipspåse. Inte så uppskattat nöje när man har två arvsmassor som fullkomligt kokar över av energi. Jag menar, Polarn springer på vägen till förskolan på morgonen, trots att vi först har varit och lämnat Pyret. Hon är inte intresserad av att ligga i soffan en hel dag. Men det är ändå skönt att ha någon slags vila att se fram emot, för graden av trötthet börjar skrämma mig något nu. Bara två dagar till.

Idag blev jag tillfrågad av ena överläkaren om jag vill hålla en föreläsning för AT-läkare om sociala insatser. ............. Jag tror att jag har tackat ja. .................... Jag har ingen aning om hur det gick till. Inte heller vetetusan hur jag ska klara av det. Ännu mindre vet jag vad jag har gett mig in på. Klart jag blev både häpen och lite smickrad över att bli tillfrågad, och eftersom jag gett mig tusan på att tacka ja till saker som känns svårt, så sa jag typ okej. Om schemat tillåter. Det gjorde det. Det skulle utgå ett litet arvode och jag skulle få vara med på en träff för sällskapet. Om det väger upp att prata för en sal med  AT-läkare, oroa sig för tekniken, och hålla reda på en Powerpoint är jag osäker på. Men kanske att det kommer ge mig något som person, för utmaningar växer man ju av. Eller så är man en darrande, svamlande röd tomat dränkt i svett. Vi får väl se. Imorgon kommer jag tacka ja, de kanske hinner hitta någon annan innan dess så slipper jag undan

Efter omställningen till vintertid försöker jag ta tillvara på det där ovärderliga dagsljuset genom att promenera till jobbet efter lämningarna. Ett bra sätt att kickstarta en dag som sen spenderas inne i en mörk korridor. Eller, så mörk är den ju inte, och de flesta rum jag är i har gott om fönster, men det känns lika väl instängt. För att det är mörkare tider märks ju. Det är inte svårt att relatera till alla som pratar om att det är svårare att hålla humöret uppe så här års. Då säger den mesta expertis att det är viktigt att röra på sig, hinna få frisk luft, koppla bort från tillvaron en stund, äta bra, och få en ordentlig sömn. Det sista kan vi ju skippa direkt, maten är väl sisådär och de andra faktorerna är kopplade till den där rackarns promenaden. Därför är det sjukt irriterande när en hel dag försvinner i ett minimalt duggregn. Nä, jag hade inte märkt av vädret och därför inte klätt mig för att promenera 40 minuter i sprayflaska-väder. Så ingen promenad dit, ingen hem. När å

Söndag. På jobbet har jag och först en, nu flera, utvecklat en invecklad tankekedja för att få veckorna att kännas kortare. Bara vi tar oss till lunch på måndagar så kan vi få till ett vid närmare granskning helt ohållbart resonemang, som gör att det redan då känns som fredag. Det gör vi inte alls för att vi vantrivs på jobbet, utan för att vi är trötta själar som längtar till kravlösa helger. Det var vad den här helgen blev, ganska kravlös. Vi hostar allesammans, jag mest på natten, vilket är fullkomligt utmattande. Så vi orkade inte riktigt mer än att unna oss lunch ute och gott att äta hemma. I övrigt har vi spelat air-hockey, gjort loom-armband, städat och tittat på film. Det är skönt på ett sätt, och säkert behövligt. När jag ser en film om en kvinna som får tidig Alzheimers och kan känna igen tecknen antar jag att det är dags att sänka krav och tempo. Men det känns också som ett slöseri att använda dyrbar ledig tid till inget särskilt. Särskilt när tiden bara fullkomligt rinne

När fredagen är nådd och tröttheten slår till med full kraft. När arbetsdagen har varit utmanande. När hostan som återkommit är av en sällsamt vidrig sort. Då når arvsmassorna nästa nivå av pysslighet. Innan middagen fick jag därför hjälpa till att göra armband som består av små, små gummiband. Pillepillpill. För de vill göra armbanden, men kan bara göra de lätta momenten själva. De superpilliga momenten, som passar barnhänder bäst, de fick jag och mina händer, som är för stora för damhandskar, göra. Yey. Jag ser tillbaka på Duplo och 8-bitars pussel med nostalgi. Det var lättare att hjälpa till då. 

Polarn hade varit kreativ på förskolan och ritat sig själv tillsammans med några av pedagogerna. Det konstverket fick en egen plats på väggen. Hon var mäkta stolt över det.  Okej, jag blev också stolt. 

Jag handlade på Pressbyrån idag. Närmare bestämt den här: John Ajvide Lindqvist har fått skriva novell av en Bamsesaga. Kan det bli bättre? Den är egentligen riktad till lite större barn men jag tänkte att det var värt att prova. För 20 pix får man dels sagan som novell, dels i sin ursprungliga serieform. Så kan man läsa båda och låta barnen upptäcka skillnaden mellan att läsa serier eller att skapa bilderna i texten i sin egen fantasi. Genialt.  Syftet är att öka läslusten hos barn, men jag tänker att den mest ökar läslusten hos mig. Det är ett välkommet och välskrivet avbrott i att läsa de vanliga godnattsagorna.  Vi började på novellen idag, jag är osäker på om den uppskattades eller inte, det lär märkas på om de vill läsa vidare imorgon.

Kollegorna frågade hur läget var. En kaffe senare lämnade den ena kollegan över ett par örhängen från Michael Kors för att " Du behöver något uppiggande ." Hur får man det så bra, med så mycket visad omtanke?

Jag och arbetskamraten delade zombiebilder med varandra igår, när vi förklarade hur vi skulle se ut idag efter att ha vabbat. Sen ägnade vi dagen åt att helt desperat försöka hålla oss alerta under en utbildning. Jag avslöjade att jag var så trött att jag började gråta över att bli väckt imorse och allt jag tänkt på var att få komma hem och sova. Så klipper vi till efter middagen hos föräldrarna. Pyret talade om att hon haft lite ont i magen under dagen. Sen ropade hon och hade mer ont när hon behövde gå på toaletten. Men hon kunde gå på toa. Fast när hon skulle ställa sig upp kunde hon inte ens stödja på vänstra benet och hon bröt ihop av smärtor. Som blev värre. Och värre. Och värst. Till sist låg hon och skrek och vred sig i smärtor. Nu är hon lite känslig, vi är vana vid att hon tycker att allt är läskigt och gör ont. Men just därför märktes det att det här gjorde ordentligt ont, jag har under hennes snart sex år aldrig sett henne ha så här ont. Det blev till att akut be anstäl

Polarn ligger stundtals och hostar så hon nästan inte kan andas på natten. På dagen har hon en lätt feber. Pyret ligger som en kamin och kvider sig genom natten, när hon inte vandrar runt eller pratar i feberdrömmar. Utöver febern håller hon på att tappa sin första tand (vilket hon är mäkta stolt över). Så VAB. Nu är de tillräckligt krassliga för att ha extra kort stubin och vara allmänt kinkiga, men inte tillräckligt krassliga för att ligga nerbäddade i soffan. Alltid en härlig utmaning. De vill göra saker, hela tiden, men orkar inte riktigt. Själv har jag haft en lätt huvudvärk hela dagen som kan vara på grund av hormoner, eller så kanske arvsmassorna smittat mig och en härlig feber väntar mig med. Oavsett gör det att jag också vill göra en massa saker utan att orka. Men på något sätt tog vi oss genom dagen. Tre måltider, två mellanmål, en drös olika pysselprojekt och två filmer senare. Och Pyret ville lära sig virka.  En hel rad kämpade hon sig igenom, med assistans. Nu in

Långhelg och extra ledigt. Och jag gjorde knappt något alls. Jag har promenerat, fikat, ätit, tittat på tv, handlat kläder, virkat, kramat barnen, plockat tvätt, googlat inspiration för inredning och känt mig vansinnigt trött. Känns nästan som slöseri med så mycket ledig tid. Eller så är det precis vad man ska använda ledig tid till, bara att jag har så jäkla svårt att släppa alla krav och måsten att det ger mig ångest. Jag behöver verkligen öva på att dra ner på tempot. Apropå absolut ingenting alls så avrundar jag med en replik från vår egen standup komiker Polarn: " Mamma, jag vet vad trosipper (trosor) gör. De skyddar snippan. Och kläder, de skyddar nakenfisen. " Man har sällan tråkigt i den arvsmassans sällskap.

På min förra kollegas begravning hade hon ett budskap till oss alla. I stora drag var det att ägna tiden åt det som var viktigt. Hon var själv en person som arbetade för att leva och inte tvärtom, hon tog ofta ledigt för att hjälpa sina föräldrar och hälsa på barn och barnbarn. Efter ett ganska långt uppehåll är jag tillbaka i livet som arbetare, med en nystart som gör det lättare att bestämma sig för hur man vill lägga upp sitt arbetsliv. Att liksom bestämma sig för vilken slags arbetare man ska vara. Eftersom jag har chefer som tar hänsyn till föräldraskapets inverkan, som vill att personalen ska må bra, och som ständigt blivit påminda om vad som är viktigt i livet tänker jag att det är en bra tid att passa på. Att släppa på prestationshetsen. Att skilja på att göra sitt jobb på ett riktigt bra sätt och att leva för att göra ett bra jobb. Att hitta tillfällen när man kan prioritera sig själv. Efter den där pluggtiden, där man körde på när man själv var sjuk och när barnen var sj

Somnade sent på grund av magsmärtor, av oklar anledning. Vaknade klockan 3:00 på grund av sparkande arvsmassa, som övergick till att leka igel och som fick hjälp av pälsklädd härskarinna. Inklämd mellan dessa två kunde jag inte riktigt somna om utan låg sådär lagom produktivt och blev allt bittrare tills det var dags att gå upp. Levererade två arvsmassor till pedagogiska aktiviteter och lyckades trots allt promenera till min egen dagliga aktivitet. Där fick vi frukost. Färsk bröd och marmelad livar väl upp de flesta. Trodde jag skulle få en lugn dag men blev strax efter frukost inkastad i ett akut ärende av läkare. Plötslig ökning av aktivitetsnivån gjorde mig lite stressad, men så fick jag meddelande från en kollega. Jag hade fått beröm av en anhörig för hur vältaligt och proffsigt jag hanterat ett möte med myndigheter. Förutom att bli röd som en tomat så kände jag mig lättad av att få veta att jobbet gör nytta. Efter lunch hängde sig journalsystemet titt som tätt. Vi fick mycket

Pyrets konstnärliga period är inte över. Hon är nu inne i sin smickra-mamma-period. Får jag presentera den tredje kärleksförklaringen på kort tid. Hon tog här steget att inkludera sin far, i uti står det att hon älskar oss båda. Kanske kommer hon att utöka till att inkludera sin syster också. För att inte tala om katterna. Eller så är det någon som avslöjat vem det är som köper julklapparna.  Det spelar egentligen ingen roll vad syftet med kärleksförklaringen är, jag smälter oavsett. 

Det är uppenbart att vädret inte vet vad som gäller och att naturen är helt vilse. Utan jackor strosar vi runt bland massiva högar av höstlöv, i ett makalöst solsken. Samtidigt som brännässlorna, och annat, blommar. Eftersom det uttalats något slags hot om att det här var sista dagarna innan det riktiga höstvädret anländer, kändes det viktigt att spendera mest tid utomhus. Vi har uppenbarligen varit lite ensidiga i val av aktiviteter eftersom Polarn utropar "Inte åka till skogen!" varje gång vi pratar om vad vi ska hitta på. Men att promenera i en stad kunde hon tänka sig. Speciellt när vi lockade med att storasyster kunde visa vad det fanns att utforska i staden. På så sätt blev också Pyret taggad, att få vara storasyster som hade sett och provat.  Vi drog till Uppsala.  Pelle Svanslös-lekpark, Biotopia och Evolutionsmuseum hann vi med, förutom lunch och fika.  Nu är jag mör bortom vad som är rimligt, men solen och det vackra vädret nyttjade vi.

Vi valde att promenera i city, äta lunch och gå på bio som dagens aktivitet.  Polarn hade sett reklam för nya filmen om Nalle Puh och ville gärna se den. Jag är inte säker på om hon blev besviken, hon sa att filmen var bra, men jag tror att filmmakarna kanske hade lite svårt att bestämma vilken åldersgrupp de skulle vända sig till. Jag blev gråtmild emellanåt och skrattade ibland, samtidigt som den kändes bitvis allt för fånig. Arvsmassorna skrattade ibland, uppskattade inte de fåniga inslagen, och förstod bara en del av sensmoralen kring hur man ska prioritera mellan jobb och familj. Dessutom kändes vissa bitar lite för vuxenbetonade, som scener när Christoffer Robin var i krig.  Det blev svårt att greppa hur de använde så vuxna ämnen i en barnfilm om Nalle Puh. Den fåniga lilla björnen lockar väl mest Polarns målgrupp, men filmen kändes som riktad mot oss vuxna, eller större barn. Nåväl, ett biobesök efter lunch bestående av Bento-låda, och med promenader i vårvädret, är ju inte f

Pyret har börjat med " veckans bokstav " i skolan. Den här veckan började vi med " Ii ".  Barnen har till uppgift att göra ordlistor att ta med sig till samlingen, och Pyret tar uppgifter på allvar. Vi satt tillsammans och kom på ord, som Pyret sen ljudade och skrev ner. Hon frågar om varje bokstav hon ljudar är rätt och de allra flesta gånger så är de det. Jag är helt begeistrad. Hon stöter på patrull när ord slutar på " er " eftersom när hon ljudar så låter det som att det bara ska vara ett " r ". Hon missar knasigheter i vårt språk såsom " ck ", " ch ", " gj ", alltså när två bokstäver tillsammans skapar ett annat ljud. Hon glömmer ibland bort hur en bokstav ser ut, som " y "  och har det knepigt när det ska vara två likadana bokstäver. Men första terminen och inte ens fyllda 6, och hon stavar ord på egen hand . Men viktigast av allt, hon tycker att det är så himla kul. När vi i veckans nyhetsbrev fr

Mötte upp forna kollegor som spridits ut över stan, för en gemensam middag. Alla kunde ses tidigt. Ingen var intresserad eller orkade tänka på alkohol. Alla var trötta människor som behöver komma i säng tidigt. Så god mat, härligt sällskap men inte helt förstörd imorgon. Himla perfekt.

Lördag 5:30 " Mamma, vakna, när kan vi äta frukost? " Söndag 6:00 " Mamma, jag vill gå upp och äta frukost. " Måndag 6:00 " Mamma sluta, jag vill sova ." Helt i linje med helgens sömnbrist gick även natten mot måndag. Förutom rethosta deluxe så hade jag ett barn på ena armen från 23.00 och ett barn på andra armen från midnatt. Från 2:30 "sov" jag inte ens i närheten av en skönhetssömn i Polarns säng. Känns bra att vardagen är igång igen när man vilat sig så man blivit uttråkad hela helgen.

I ett vanligt liv så måste man ha dagar där man fixar allt det där man aldrig hinner fixa när man försöker låtsas som att man inte behöver leva ett vanligt liv. Vi ägnade dagen åt sånt där trist som tvätt, städning, återvinning och att storhandla, till exempel. Sen maxade vi dagen med att under en lång stund hjälpa nya grannar att förstå hur man använder tvättstugan. Man inser vilket sjukt komplicerat system det är när man ställs inför att på enklast möjliga svenska och en del teckenspråk visa någon som aldrig stött på fenomenet tidigare, hur man gör. Vad mycket vi gör hela dagarna som är så självklart för oss, men helt obegripligt för andra. Jag såg också till att göra dagen lite extra speciell genom att bona golven i badrummen och göra rent kaklet. Den där städningen man aldrig orkar ta sig till. För att toppa dagen fick vi ändan ur och köpa nya handtag till garderobsdörrarna, istället för skitfula orginalhandtag från 80-talet. Det har varit på att göra-listan sedan vi flyttade i

Polarn väckte mig klockan 5.30. Jag försökte få det lilla livet att somna om i 45 minuter på alla möjliga sätt. Hon fick ligga på min arm, vi gick på toaletten, hon fick dricka vatten, hon fick ligga i sin egen säng med mig i Pyrets säng, hon fick sällskap av katten, men icke sa Nicke. Det är något med att behöva vakna samma tid på helgen som till vardags som irriterar en på ett helt eget sätt. Det sitter i hela dagen. Förväntningarna på ledigheten är totalt grusade. Sen hade vi en mysig frukost tillsammans medan Pyret och herr B.o.B. sov vidare, och orkar man vardagen så orkar man ju helgen. Men ändå. Vi gick på bio. Vi åt på Pizza Hut. Vi övade på stavning. Jag och herr B.o.B. ordnade ostbricka till kvällen. En bra lördag egentligen, men jag fick ingen sovmorgon. Det återstå att se hur mycket till sovmorgon det blir imorgon, jag gissar på ingen alls.

Varje dag, hela veckan har jag lovat mig själv att bara jobba de timmar som står på schemat. Varje dag, hela veckan har jag samlat ihop minst 20 minuter plus på flexen. Idag skulle jag ha min friskvårdstimme sista timmen och ta en promenad hem. Se om hostan som vägrar dö har gett sig lite, testa om det var läge att börja träna igen. Jag fick ändå lov att dra över 10 minuter innan jag kunde ta min promenad. Men nu. Ingen lunchlåda att förbereda. Inga kläder att plocka fram för morgondagen. Inget larm att ställa. Inga arvsmassor som måste jagas i säng för att orka gå upp. Ledigt.

Båda arvsmassorna sov i sina egna sängar i natt. Japp. Big news. Big. Huge. Har det hänt en gång finns en möjlighet att det kan hända igen, det håller jag hårt i. Jag märkte inte så mycket av det eftersom jag låg med rethosta lagom regelbundet under natten. Det hade ju annars varit rätt trevligt att njuta av ostörd sömn. Resten av dagen blandade högt och lågt. Jag blev inbokad att hålla ett diskussionsforum kring våld i nära relation på en psykologlunch. Jättespännande. Jag fick huvudvärk innan lunch. Totalt ospännande. Jag hade patientmöten som var utmanande. Spännande men också utmattande. Jag fick nytt uppdrag precis när jag var på väg att logga ut. Stressande. Pyret blev tonåring precis efter att jag kommit hem. Mer än utmattande. Jag har kommit på hur man kan förbättra Nutella, nämligen att ta en klick Nöt-creme till varje sked. Världens bästa upptäckt. Och ett ytterst bra sätt att avsluta dagen på. Morgondagen får dock gärna vara lite mer jämn och lätthanterlig. Och hos