Att utmana sig själv.

Idag blev jag tillfrågad av ena överläkaren om jag vill hålla en föreläsning för AT-läkare om sociala insatser.
.............
Jag tror att jag har tackat ja.
....................
Jag har ingen aning om hur det gick till. Inte heller vetetusan hur jag ska klara av det. Ännu mindre vet jag vad jag har gett mig in på.

Klart jag blev både häpen och lite smickrad över att bli tillfrågad, och eftersom jag gett mig tusan på att tacka ja till saker som känns svårt, så sa jag typ okej. Om schemat tillåter. Det gjorde det.

Det skulle utgå ett litet arvode och jag skulle få vara med på en träff för sällskapet. Om det väger upp att prata för en sal med AT-läkare, oroa sig för tekniken, och hålla reda på en Powerpoint är jag osäker på. Men kanske att det kommer ge mig något som person, för utmaningar växer man ju av.
Eller så är man en darrande, svamlande röd tomat dränkt i svett. Vi får väl se.

Imorgon kommer jag tacka ja, de kanske hinner hitta någon annan innan dess så slipper jag undan.
Eller vill jag det? Ja. Nej. Jo. Nä.

Jag var så förvånad och förvirrad att jag promenerade hem, fast jag hade promenerat till jobbet på morgonen. Inget rensar tankarna som en promenad. Och eftersom det här inte ska ske förrän om mer än en vecka kommer jag nog behöva många promenader.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Läs mer

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Läs mer

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.

Läs mer

attvarabob

Leta i den här bloggen