Jag var ute och åt en god middag med några vänner. Vänner med alldeles vanliga liv som därför börjar avrunda vid 20.00, för att man har varit uppe tidigt, och ska gå upp tidigt imorgon igen.
Tur var väl det.
Växelfel på pendeln.
Det blev till att åka hem en omväg med tunnelbana och buss.
Jag kommer till busstationen, är bland de första 10 vid busskuren, det är 22 minuter kvar till nästa buss.
Tappert står jag kvar. Människor börjar tränga sig, står och knuffas lite i ryggen, ställer sig framför och låtsas gå och titta på tiden för att kunna stanna längre fram i kön.
Så kommer äntligen en buss. Då börjas det. Folk blir som djur. En person försöker knuffa sig förbi medan jag rör mig fram i svallvågen, jag sätter ut en armbåge. Folk går runt busskuren för att kliva på framme i kön. Bussen går inte lika långt som bussen efter, så folk behöver gå av när de frågat busschauffören, men ingen släpper fram. Tre personer knuffar på riktigt bort mig när jag tar klivet upp på bussen så jag håller på att ramla. Under tiden tvingar folk upp bakdörrarna och väller in där.
Så jag och de 10 som väntat längst tid och längst fram i kön får stå och trängas på de sämsta platserna i bussen.
Jag undrar sällan så mycket som i sådana stunder; Vad är det för fel på folk?
Trots en väsentlig andel högskolepoäng som syftar till att jag ska förstå varför människor gör som de gör, kunna förstå gruppmentalitet och ta hänsyn till allas olikheter, så begriper jag inte. Hyfs och hänsyn är väl än mer viktigt när alla sitter i samma båt, istället för var man för sig själv.
Det enda sådana situationer förklarar är varför det politiska läget i vårt och många andra länder ser ut som det gör:
Hänsynslös egoism, triggad av stress.
Människor blir till zombies.
Kommentarer