Det var Polarns tur att välja godnattsaga och då föll valet på "Draken med de röda ögonen" av Astrid Lindgren.
Som med de flesta av Lindgrens sagor så är den så fantastiskt fin, men också med en sorglig del. I det här fallet för att draken barnen älskar så, bestämmer sig för att flyga sin väg.
När sagan var slut frågade Pyret varför draken behövde flyga iväg, för det får man inte veta. Och medan hon kröp ner i sin säng och jag bäddade om henne, så sa jag att det vet jag inte riktigt. Men kanske behövde draken, som växte, få mer plats, och att få flyga över stora områden. Eller kanske behövde den leta upp andra drakar.
Då såg jag att hon inte kunde hålla emot längre, så kom tårarna. Stora och många. Som hon grät över den där draken. Hon är ju så känslig för sagor, berättelser och filmer, hon lever sig verkligen in, tar in varenda liten känsla.
Jag fick sitta en ganska lång stund medan hon kramade mig hårt, hulkade och snyftade. Precis som att hon var flickan i sagan som grät över sin drake. När hon väl kom till ro somnade hon fort, men jag anar att hon kommer drömma i natt.
Vissa dagar har hela den här grejen med föräldraskap utmaningar som inte går att förbereda sig på.
Kommentarer