Fortsätt till huvudinnehåll

Mörkret kommer.

Efter omställningen till vintertid försöker jag ta tillvara på det där ovärderliga dagsljuset genom att promenera till jobbet efter lämningarna. Ett bra sätt att kickstarta en dag som sen spenderas inne i en mörk korridor. Eller, så mörk är den ju inte, och de flesta rum jag är i har gott om fönster, men det känns lika väl instängt.

För att det är mörkare tider märks ju. Det är inte svårt att relatera till alla som pratar om att det är svårare att hålla humöret uppe så här års. Då säger den mesta expertis att det är viktigt att röra på sig, hinna få frisk luft, koppla bort från tillvaron en stund, äta bra, och få en ordentlig sömn. Det sista kan vi ju skippa direkt, maten är väl sisådär och de andra faktorerna är kopplade till den där rackarns promenaden. Därför är det sjukt irriterande när en hel dag försvinner i ett minimalt duggregn. Nä, jag hade inte märkt av vädret och därför inte klätt mig för att promenera 40 minuter i sprayflaska-väder. Så ingen promenad dit, ingen hem.

När årstiden gör att man vill gömma sig under täcket och vägra ta sig an tillvaron, då är det just årstiden som gör att man inte kan nyttja en av få saker som hjälper mot den där känslan. Taskigt.

Imorgon hoppas jag på uppehåll.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.