Jag kände mig som ett jäkla flipperspel idag, som ständigt blev bollad runt med tvära kast.
Att sjukhus är dåliga på det där med byggnationer är ju knappast något okänt vid det här laget. Så egentligen borde det väl inte förvåna någon när vi på måndag eftermiddag får veta att vi kan använda våra vanliga rum i två veckor till, för att höra ryktesvägen på torsdag förmiddag att vi ska flytta på oss på måndag. Efter lite mejlande fick vi det bekräftat på torsdag eftermiddag. Så allt skulle packas ihop, alla besök bokas till andra rum och telefon vidarekopplas, samtidigt som det var inbokade besök och andra saker att ordna.
Idag hade jag planerat för att kunna förbereda min föreläsning, med en tom kalender på förmiddagen. Fast förutom den plötsliga flytt-packningen så hade en handläggare vid en socialtjänst lämnat ett meddelande på min telefonsvarare. Men hon lämnade inget telefonnummer. Däremot lämnade hon information som jag behövde snabbt få tag i henne angående, så jag fick sitta med telefon och mejl i en halvtimme.
Sen ringde en patient med brådskande nyheter som behövde åtgärdas.
Sen hade en annan patient hamnat i en krissituation som behövde ordnas.
Efter att ha slängt i mig en liten ask keso till lunch fick jag rusa iväg till ett patientbesök som sen drog ut på tiden.
Och sen var det dags för den där föreläsningen jag skulle ha förberett hela förmiddagen. Jag klev in till en "publik" på typ 50 pers med fyra timmars konstant stress i ryggen, jag var en minut sen och hade bara läst igenom den en gång.
Det blev ju kanske inte toppen. Jag var andfådd, tankspridd och stressad. Men de flesta verkade lyssna, några hade bra frågor, och de tog saken på allvar. Fast mest av allt, även om jag aldrig behöver göra det igen så har jag föreläst för 50 pers, näst intill oförberedd. Det är väl något att checka av på ens bucket list.
Inte tog det slut där, direkt efter var det bara att rusa ut och börja bära bort mitt kontor, varvat med att svara på meddelanden. Jag struntade i att fixa det sista och stämplade ut med "bara" 12 minuter plus på flexen.
Jag promenerade hem. Hög musik i öronen, raska steg. Bara rensa ut all stress, alla tvära kast, alla svåra livsöden. Nu är jag så jäkla slut att jag knappt orkar kravla mig till sängen.
Kommentarer