attvarabob

Ida var det mors dag. Jag gick all in, så att säga. Jag fick sovmorgon ändå tills klockan 7. Jag fick duscha. Sen tog jag hand om det stökiga köket och drog igång diskmaskinen. En ställning med lite tvätt plockades undan. Maken drog iväg för att spendera dagen med sina andra barn, de där i pyjamas. Ett barn underhölls med film medan den minsta gick bananas. Jag lagade lunch till två barn som tog två tuggor och sen "var klar" respektive kastade den omkring sig. Jag bakade en banankaka och gjorde iordning två arvsmassor för att lämna hemmet. Den stora vägrade om inte dockvagnen fick följa med. Dockvagnen fick således följa med. Jag skulle hålla reda på stor mini-me med dockvagn respektive liten mini-me i vanlig vagn medan blommor inhandlades. En annan mor fick blommor och kaka i utbyte mot kaffe och barn-underhållning. Barnpassningen utnyttjades också till att jag sprang ner i centrum för att köpa strumpbyxor, som inte fanns, unna mig något, som jag inte hittade, och

Vad man får för 39 kronor på Stadsmissionen Sätra? Jag är rätt nöjd.

Det där med fredagsmys. Så långt borta. Dels att för att det är samma ät-snabbt-som-fasiken-innan-Pyret-ledsnar-och-vill-dra-alla-från-bordet-och-Pyret-ätit-upp-och-vill-sno-din-mat rutin som vi har alla dagar i veckan. Som följs av att försöka få alla korta familjemedlemmar i säng, som följs av svep en kaffe och " unna dig " något gott (= tryck i dig någon bulle) innan du ska försöka få dig själv i säng. Det sista är aldrig lika svårt som det första. Myset tenderar att försvinna däremellan någonstans. Dessutom är ju fredagsmyset uppladdningen till helgen . Kanske en brunch, lite shopping på stan, promenader i fint väder, middag och en bio? Vad säger du? Springa efter absurt snabba varelser för att ha så korta ben. Slänga i dig en frukost, lunch, mellanmål, fika, middag innan " någon " får ett utbrott. Gå in i en affär för sen är både ditt, partnerns och barnens tålamod slut. Den affären brukar dessutom vara City Gross eftersom veckohandling är en överlevnads s

När man sitter och skriver på hemtentan och får en näst intill oemotståndlig lust att skriva en massa fjanterier, överdriven ironi eller sarkasm. Det är då det är dags att ta en paus va? Som att jag vill lägga till ett " Öh, Döh ? " varje gång det dyker upp att ytterligare någon del av Freuds många teorier rör sig kring sexuella eller aggressiva drifter. Eller " Den sista punkten i stadierna kring minnet minns jag inte - hö hö hö" . Eller bara ett " Kom igen, du kan det här så mycket bättre, så du vet ju vad jag tänker skriva, därför kan jag väl strunta i det? " Japp. Definitivt dags för en paus. Skönt att min mest drivande drift är självbevarelsedriften.

Idag slutförde jag den näst sista kursen för terminen. En kvar alltså. Den är färdig på torsdag. Det är väl här tentaångesten ska överröstas av sommarlovseufori. Eller allra minst någon slags Shit, jag har klarat en hel jäkla termin! Braiga jag. Borde. Men gör inte. Istället är jag fast med någon snart-är-terminen-slut-depp. Snart är det slut på att ha rutiner, att få äta, fika, gå på toa, prata med sköna människor, ha ett liv typ. Snart är det hej sitta hemma med först en och sen två galna ungar, som är så sköna men lite påfrestande och kanske inte fyller mitt sociala behov till fullo. Jag ser fram emot att få ägna lite tid med ungarna på ett sätt, för det dåliga mamma-samvetet gnager såklart över att man typ äter middag och lägger ungarna och det är all social samvaro man får. Men jag vet också att jag inte riktigt passar i den där planlösa, ostrukturerade och ensamma tillvaron, det ger mig lite lappsjuka. Dessutom har det gått så fort. Det här var ju mitt halvår, min rehab

Mammighetius absurdum. Där är min diagnos. Om det sägs med latinsk touch så blir det liksom på allvar va? För mammigheten hos arvsmassorna ter sig lite sjuklig emellanåt, kanske för att det ännu inte riktigt gått i vågor och bytts ut mot pappighet, utan bara varit mer eller mindre intensiv. För tillfället håller Polarn på med röstkontroll genom att skrika mamma h.e.l.a.  t.i.d.e.n. I all rättvisa kan det ibland betyda pappa eller här är jag eller vad fasiken som helst, på grund av ett något bristande ordförråd. Men. Det kombineras gärna med att klänga på mig som en liten kålmask på ett löv i vinden och att bli sotis om syrran får lite omtanke. Syrran förövrigt, hon springer också omkring och skriker, eller nej, hon skriker inte så ofta som hon gnäller fram maaaammmmaaa . Med sådan där buhu röst. Inte bara när hon är på avstånd, inte bara när jag måste göra något, inte bara när jag ska gå, utan även om jag sitter bredvid henne. Till och med om hon sitter i mitt knä. Till och med o

Så var det ju snart en dag igen. En sån där dag som jag inte tycker om. En sån där dag som flera veckor i förväg gör mig låg. En sån där dag som jag därför ber om att få bli ignorerad på. Nu är det ju så att människor tycker om att uppvakta, jag förstår det, jag tycker själv att det är otroligt kul att få hipp-hipp-hurra nära, kära och löst folk. Det kan ju hända att det kommer klia extra mycket i fingrar och på tungan för att få dra iväg en gratulation i år eftersom det är fylla-jämt-och-bli-medelålders-år i år. Jag respekterar det. Men. Jag vill inte. Att vara snäll är att låtsas som det regnar. Kanske kan man tro att det är en slags omvänd psykologi där mitt eviga tjatande om att bli lämnad ifred egentligen handlar om att få lite extra uppmärksamhet, en slags men ni skulle ju inte... Det är det inte. Det är heller inte någon åldersnoja, eller rädsla, äldre är bättre. Jag skulle kunna dra igång en sjumila förklaring på varför det är såhär, men kan det inte räcka med att för va

Så som det alltid varit och alltid ska vara.

Det där med sömnbrist och allmän slitenhet. För det första så är det askorkat att vara designad som en morgonpigg varelse när det ska försöka kombineras med vaknätter. För om det lilla livet håller mig vaken framåt 4 snåret, speciellt nu när solen också är typ vaken då, så är jag vaken permanent. Det innebär hårt arbete på flera timmar att somna om efter att hon har somnat, vilket brukar innebära en enstaka halvtimme eller timme innan det är dags att gå upp. Taskig planering. För det andra är det ännu mer korkat att designa en människa som morgonpigg om samma människa blir fysiskt utsliten på sjukdomsnivå av sömnbrist. Värk i kropp och huvud, illamående, yrsel och eksem. Nice. För det tredje är det grymt som fasiken att ge en sån människa barn som sover lite och oroligt. För det fjärde är det så ofantligt blåst att vara den människan och försöka kombinera småbarnsåren med plugg. Nu finns det ju redan studier på att sömnbrist gör en korkad, men om det inte hade funnits så hade jag g

Saker man kan göra klockan 4 när Polarn och jag hostar oss genom tillvaron. Det här kommer aldrig sluta väl.

Vi satt uppe och tittade på Eurovision igår. Det finns så många dimensioner i den meningen att jag känner att jag måste bena upp det för att få med alla delar. För det första så började det redan i torsdags när herr B.o.B. hade koll på att det var semi och att det var den Sverige var med i och att han tyckte att vi skulle se den. Inte vet jag om det är åldern, barnen eller föräldraledigheten men något måste ju ha skapat den situationen och jag tänker inte ta på mig skulden. Nog för att jag också visste att det var Sveriges semi och satt där och glodde, men det var inte jag som öppnade munnen först. För det andra frågade jag när vi skildes åt på fredagen om jag skulle köpa något gott till kvällen på vägen hem, och fick svaret att schlagern var väl inte förrän på lördagen. Igen, inte mitt fel.  För det tredje så satt vi där igår, med chips och allt, och häcklade allt skräp. Vi tyckte egentligen inte jättemycket om låten, tyckte att den bara var liksom... ...okej, men blev ändå lite

Det som är så bra med att ha barn är att man får lära sig så mycket bra saker. När Pyret och jag satt och åt frukost imorse pekade hon plötsligt mot fönstret och ropade: " Oj! Ett spöke! " Varpå jag säger, lite lagom morgon-engagerat: Nähä ? Oj då! Är det spöket Laban kanske?" Pyret lutar sig fram, sträcker fram båda sina händer och greppar mina, tittar mig djupt i ögonen och säger: " Ingen fara mamma. Kära lilla vännen, det är inte farligt. Spöken finns inte riktigt. Ja bara hitta på. " Känns ju bra att veta, tryggt på något sätt. Till middagen hade vi spenat. Ni vet hur svårt det kan vara att få bort spenat från tänderna? Gissa hur svårt det är att få bort från en matglad, "kan-själv", 14 månaders unge då. Inte bara var Polaren täckt i spenat på ett sätt som skulle få Karl-Alfred att äta upp henne, hela köket runt henne var lika grönmålat. Vi kommer hitta spenat lika länge som man brukar hitta granbarr efter jul tror jag. Så kanske inte

Jag började väl följa någon jäkla Lindas bakskola på Facebook. Vilket misstag. Stort. Gigantiskt. Katastrofalt. Misstag. Skit i barnen, det är helg och jag hinner baka. Så känner jag. För att underlätta lite så bjöd jag in förstärkning så att vi inte ensamma skulle behöva äta upp dagens skörd och jag tänkte att det kunde vara bra om ni är beredda på att ställa upp ni med. Kom och fika lite liksom, bjud in er själva. Chokladkladdkaka med chokladganache. Äppelkaka. Men ni ser ju. Jag håller ju på att ha ihjäl oss här hemma. En enkel lösning vore ju att avfölja den där sidan men det går inte. Hon är som en drog. Jag kan inte låta bli. Fast hon kommer bli min död, den där Linda.

När man väntar barn nummer två så dyker den där frågan upp om hur man ska kunna älska två barn. Alltså, man älskar ju sitt första barn så galet mycket att det känns så svårt att förstå hur i hela friden man ska kunna få fram lika mycket kärlek till ett till. Svaret på den frågan är ju detsamma var man än läser; du kommer älska båda barnen lika mycket, det finns så det räcker till alla barn. Vilket är sant, jag känner exakt lika mycket kärlek till dem båda, fast på lite olika sätt kanske, men i samma mängd, volym, massa, eller vad man nu ska kalla det. Mitt problem ligger inte där. Mitt problem är att jag ska räcka till åt dem. För jag har möjlighet att känna en rättvist fördelad mängd kärlek till dem, men jag har inte möjlighet att dela ut den rättvist, känns det som. Hur gör man när båda barnen skriker förtvivlat på mamma jämt och ständigt? När båda vill sitta i famnen, när den andre blir svartsjuk och gråter när jag hjälper syrran? När båda samtidigt vill ha ensam uppmärksamhet

När efter-graviditets-håravfallet börjar växa ut och blir lite fuktigt, som till exempel efter en regnskur. So sexy.

Jag fortsätter mitt fantastiska egna påhittade träningsprogram. Först såg jag ju till att låta graviditetskilona rasa genom att skaffa två kolikbarn tätt inpå varann varav, ett ammande matvrak. " Ät vilket skit som helst när du kan. " kallades den delen. Sen såg jag till att skaffa tonade armmuskler genom att skaffa två barn som båda vill bli burna dygnet runt. " En skrikande unge på var arm 24/7 " var alltså den andra delen i programmet. Nu har jag inlett fas tre som jag kallar " Hosta upp en lunga och få snygga magmuskler på köpet ." Nattens och dagens övningar har redan gett härlig träningsvärk. I nästa kapitel ska jag på ett praktiskt och enkelt sätt skaffa mig en snygg bakdel. Jag är inte på det klara över hur riktigt än, men klurar på om det inte kommer handla om att kombinera knäböj med plocka upp artontusen leksaker hundra gånger per dag. " Fitness i mammaträsket " tänkte jag kalla boken. Den lär ju bli en hit, alla tveksamma och ko

Att en förkylning tar en hel vecka på sig att gå från: Jag tror att jag börjar bli förkyld . till: Oh My God ! It 's a mancold! känns elakt. Riktigt jäkla elakt. Det gav liksom förhoppningar om att lite hosta på natten var så illa som det skulle bli. Nu har jag hostat upp lungorna och snytit ut ren hjärnsubstans det senaste dygnet och känt mig lite lurad och sviken liksom. Inte okej.

Eftersom jag en dag ska bli enväldig härskare så kan det ju vara bra att öva sig på de där officiella familjebilderna `a la kungahuset. Dessutom är det väl bra att se till att barnen inte blir bittra och skriver någon snyftig självbiografi. I detta fall att Polarn inte gråter sig till sömns över att det minsann finns studiofoton från när Pyret var liten men inte på henne. Idag var vi därför på en liten photosession på ateljen vid odenplan. Alltså båda knoddarna skötte sig så jäkla bra, jag blev så förbaskat stolt. En aning förvånad också, men mest stolt. De orkade med typ 90 minuter av ombyten och bus framför kameran utan nämnvärt gnäll eller något utbrott. Sa jag att jag blev förvånad och stolt? Fotografen Åsa var alldeles uppenbarligen något extra eftersom Pyret blev störtförälskad och nästan började gråta när vi skulle gå. Ja vill stanna här hos flickan hette det då. Japp, hon tjatade i en halv evighet om att hon ville stanna där, hon ville säga hejdå till mamma och pappa istä

Nytt besök hos optikern. Igen. *Varning för bittert inlägg* Jag körde hela storyn sådär, eftersom hen inte riktigt verkar hänga med i svängarna. Eller kanske verkar lite stressad och disträ och lite ibland springer iväg för att fixa något och sen lägger sig i hur de i butiken tar hand om kunderna och låter mig vänta för att återkomma med lite noll koll. So, the noggranna story of my brillor: Först: Såg sämre på långt och nära håll och gick på synundersökning. Sen: Fick nya glasögon som gjorde att jag såg sämre på långt och nära håll men såg bra på en liten, liten punkt. Sen: Fick nya glasögon som jag såg bra på långt håll men sämre på nära håll och fick superblä huvudvärk och migrän av varje gång jag skulle läsa. Typ. Och jag var noga med att lägga till att jag har fått nya glasögon många gånger, eftersom jag tydligen kör ett race mot blindkäpp i hög fart, och jag har aldrig haft några problem att vänja mig. Snabb som en iller slänger hen runt med några glas framför brillo

Inte vet jag, kanske det är åldern som ger något slags nostalgi begär. Eller så är det bara åren som gjort mig lite less på nytt, fräscht, enhetligt, matchande och stilrent. Vilket fall som helst så kan väl nuvarande inrednings projektet gå under namnet arvegods . Dels som i stil och känsla, dels som i rent faktum, för jag har fått den stora äran att förvalta just några av mina föräldrars arvegods. Att Pyret och Polarn får växa upp med samma klenoder som jag minns från min barndom känns... ...mysigt. Mormors oljelampa och farmor och farfars bulle klocka i kristallglas får samsas med mammas och pappas Gustavsbergs figurer ovanpå mormors linneskåp. Men ni hör ju, det är ju en mysfaktor som slår vilken tacofredag som helst. Mitt hem känns väldigt mycket som ett hem nu. 

Att få veta att någon i ens liv alldeles nyss hade bestämt sig för att säga farväl för gott men räddats i sista stund, är svårt. Att få höra att hen skäms så otroligt för att säga att det är så gör ont ända in i benmärgen, för ingen ska behöva skämmas för sin smärta. Det är värst på alla sätt och vis, att människor i sin svåraste stund, när smärtan är så total och avgrundsdjup, känner skam inför sin omgivning för vad de inte rår på. Jag är oändligt tacksam för att hen vågade säga hur det var fatt till slut, och är kvar här, precis som det ska vara. Samtidigt bär jag med mig en påminnelse om att saker inte alltid är vad de verkar.

Hon gillar att styra sin lillasyster. Polarn ska dricka samtidigt som Pyret, Polarn får inte röra mammas saker, Polarn ska leka tittut på beställning och Polarn får inte gå var som helst hur som helst för då kommer Pyret och försöker säga till. Försöker. Polarn är en rätt skön brud med en avslappnad inställning till det mesta, sin systers motsats alltså, men om Pyret försöker bossa henne ställer hon sig rakt upp och ner och gallskriker. Rakt i ansiktet på Pyret. Det är galet starka viljor på kollisionskurs här hemma, men ibland är de ju så bra på Team work.  

Häromdagen kom hon med en av Pyrets små hårsnoddar mellan pekfinger och tumme. Ngh sa hon och räckte över den till mig, så jag frågade: Vill du ha en tofs? MmM ! svarade hon. Så nu får hon det, i den pyttelilla luggen, för att vi får göra så och det blir så jäkla gulligt. Alltså rent objektivt ser hon ju inte riktigt klok ut, men det dröjer ju bara en kvart till innan hon kommer ha bestämda åsikter om vad man får och inte får göra med det där håret så vi roar oss så länge vi får. Dessutom, hon har ju ständigt lite intorkade fjäll av gröt i håret, så en galen tofs mer eller mindre gör ju knappast någon skillnad.

Två gånger idag har Pyret gått fram till Polarn och gett henne en riktigt kärleksfull kram. T v å   g å n g e r . Självmant. Uppriktigt kärleksfullt.  Alltså herreguuud, man bara döööör. " Ho e lite sööööt! " Sen får hon ju en drös hysteriska utbrott för att lillasyster petar på fel pryl, går åt fel håll, måste byta blöja eller på något annat sätt är orimligt störig. Fast två kärleksyttringar på en och samma dag liksom, det gör ju att man sitter och får lite hopp om livet som tvåbarnsmor.

Jag har inte en blekaste aning om vad som var i vattnet imorse men koffeinhalten måste ha varit fullkomligt outstanding. Jag skulle inte någonsin påstå att vi har lugna, timida barn men idag överträffade de sig själva i aktivitetsnivå. Pyret pratade, sjöng, kommenterade, nynnade, frågade, berättade och svamlade non stop under sin vakna tid. Medan Polarn i sin tur var på ett makalöst fniss, bus, hyss humör och lekte tittut, lämnade saker och "sprang" genom dagen. Jag hade ofantligt svårt att få något pluggande utfört bara för att de var så förbannat charmiga och spexiga att jag knappt kunde släppa blicken från dem. Fast det är klart, nu när de sover så är det väldigt skönt att få vila öronen en stund.

Sedan det minsta lilla livet behagade lära sig gå har aktivitetsnivån ökat en aning samtidigt som tiden har upphört att röra sig. Alltså, hon vill gå hela vägen till Pyrets förskola, vilket tar exakt etthundratjugoåtta år, och hon vill hålla i ett pekfinger hela vägen, trots att hon går bättre utan att hålla hand, vilket resulterar i något dålig hållning hos hennes mor. Hon vill efter hämtning av storasyster också gå hela vägen till lekparken, fortfarande hållande i hand men nu med sin syster fastklämd i nämnda moderns andra hand. Nu ska båda stanna och inspektera hela världen på micronivå varannan meter, men självklart i sjukt osynkad takt. I parken ska Polarn reta livet ur sin syster genom att inte alls förstå vilket komplicerat och etthundra procent ologiskt system som gäller när man ska och inte ska förstöra nyligen gjorda sandkakor. På hemvägen ska hon protestera mot att sitta i vagnen medan mor försöker övertala Pyret att hon kan gå på sina egna ben och inte alls behöver bäras

Vassa kanter och skarpa hörn passar inte så bra ihop med barn. Därför fick dagen ett tema: Nytt soffbord - utan vassa hörn. Nytt köksbord - utan vassa hörn. Daimcheesecake, rund och underbar. Runda hjul på Pyrets nya cykel som hon fick av sin mormor, morfar och morbror. Den är blå. Först ville hon inte sluta gråta när hon fick den och vi ville att hon skulle prova den. Sen ville hon inte sluta gråta när vi gick in och hon inte fick cykla med den blöta och smutsiga cykeln inomhus. Barn är ju så mysigt konsekventa. En rund och effektiv söndag där en massa eftersläpning blev gjort och nya projekt påbörjats. Och små barnskallar slipper smälla in i vassa kanter och ge sina päron hjärtsnörp. Lovely.

Jag började få ont i huvudet vid 10. Runt 14 blev det ganska illa. Innan jag åkte från centralen köpte jag migrän tabletter. Omkring 17 var jag social hos svärföräldrarna genom att ligga på soffan och kvida. Jag tog mina sista krafter till att ta mig hem med hela familjen och roa Pyret på buss och tåg. Klockan 21 var jag övertygad om att skallbenet skulle spricka och att det var mitt huvud som fick hela planeten att snurra. 21.30 spydde jag som en räv. Efter att ha legat och hållit maken i handen och kvidit Jag vill inte vara med längre i någon halvtimme så slocknade jag. Nog för att jag har haft migrän sedan ungarna kom men den här gången var något i särklass. Jag vågar av någon feg anledning inte ha på mig nya brillorna idag.

Nu ska jag lista ut vad det är för fel på folk från en massa olika perspektiv. Jag räknar inte med att komma fram till något bra svar. Men eftersom jag redan nu känner att jag kommer ägna sommaren åt at läsa de kapitel jag inte hinner med under kursen så antar jag att ämnet passar mig.

De nya brillorna ger huvudvärk, illamående, yrsel och värk runt ögonen så snart jag ska läsa mer än tre sidor. Jag har precis börjat på en ny kurs, då gör man inget annat än att sitta och läsa. Det går bra nu.

Så är man där, där man aldrig trodde att man någonsin skulle hamna. Pyret övar på att klippa med sax, vilket går hyfsat med Pyret-mått-mätt, det vill säga hon säger " Ja kaaan iiiinnnteee " bara varannan mening och låter mig visa och försöka hjälpa däremellan. Så påpekar jag att en av bitarna hon klippt har en form, för former är en stor grej just nu, kolla, det är en triangel! W ohoo high five geniet! sa jag inte men hon blev ändå jäkligt stolt över sin helt slumpmässiga bedrift. Jag avslöjade heller inte att hon liksom bara råkat få till en triangel, för lite mammapoäng försöker jag skrapa ihop. Eftersom det är så grymt enkelt att imponera på sådana där korta varelser så visade jag att jag kunde klippa ut en fyrkant. Hon blev just grymt imponerad och utropade " Ja prova! " " Du kan ju försöka vara lika kompetent, men hoppas inte för mycket ", sa jag inte högt. En sak som är smått irriterande med små varelser är att de helt öppet och utan minsta

Min lite splittrade jakt på kläder fortsätter. Det blir kanske lite märkliga inköp eftersom att jag: A. Inte vet vad jag ska ha för stil längre, efter att ha levt i mamma Mu kläder sedan tidigt 2012. (Är det ingen som kan hjälpa mig?!) B. Inte är säker på vad som passar den nya kroppsformen annat än att det inte är samma saker som passade förut. C. Är så jäkla snål. Dagens secondhand fynd blev därför: Ett par skinnskor från Vagabond 130 spänn. Klänning från Mango 60 pix. Klänning från H&M 60 pickadoller. Tydligen ska jag svassa runt och leka lite tjusig, med två snoriga ungar på höften, i Pippi Långstrump skor. Alltså hörrni, några av er får ta sitt ansvar som medmänniskor och hjälpa tanten, det märker ni väl?! 

Jag sitter med Pyret i famnen, hon " Vill inte vila ", vilket är Pyretspråk för att hon sitter och somnar i min famn. I det mörka, tysta barnrummet där jag sitter halvsovande med en nästansovande dotter hörs plötsligt ett ylande från en varg. Jag dog lite. Nej, det var inte spöket Laban som busade, det fanns en ytterst vetenskaplig förklaring. Barnen har böcker där man trycker på en liten knapp för att höra djurläten och instrument, knapparna blir lite utslitna av flitiga fingrar. Någon timme eller så tidigare hade Polarn försökt trycka på vargens knapp utan att någon varg ville yla. Den ville inte yla just då. Den ville yla när jag satt i ett mörkt rum i nattningskoma. Som tur är var Pyret tillräckligt trött för att fortsätta somna in. Och jag behövde väl vakna till lite. Barnleksaker. Ondskefulla saker.

Nu har psykologin dragit igång, gud vad jag ska leka Freud och analysera allt och alla. Mest mig själv tror jag, bara för att den gamle gubben ansåg att man inte kunde det. Det pratades kort om splittrade personligheter och jag känner igen mig, idag har jag varit splittrad till tusan och tankarna har studsat från det ena till det andra. Som att det kändes dystert att se tre småjäntor på bussen (kan man gissa på max 10 vårar) med varsin märkesväska värd sådär 3000 pix. Antingen var det äkta vara och då kan jag inte för mitt liv förstå vad de ska med sådana statussymboler till, vem ger ett litet barn en dam-märkes-handväska?! Om de var presenter från en utlandssemester och kostade inga kronor alls är det ändå dystert, ska pisstävlingen nå den nivån redan då? Sen tänkte jag på att jag är lyckligt lottad som har ett extrajobb som öppnar upp famnen när jag har varit borta och fött ungar och suttit i skolbänken. Det var som att jag var där igår och jag kände mig inget annat än välkommen

En liten fråga; klantighet, är det en dna-sträng eller något? Någon som vet? Alltså Pyret är tydligen gjord av ren granit typ. Peppar peppar, hon har ju knappt varit sjuk mer än några förkylningar som hon viftar bort. Hon har inte gjort illa sig mer än slagit i hakan en gång och blivit sparkad av en kompis på en gunga. Ändå har hon ju röjt runt som en kamakazipilot, ramlat och haft sig men inte med blodvite och knappt med blåmärken. Ungen har inte ens haft blöjeksem mer än två gånger, och de gick över på en dag. Polarn däremot. Hon har ju till att börja med sina eksem, en hy värdig prinsessan på ärten. Och vi ska inte prata om hennes förkylningar och känsliga mage, hon har nog snorat fler dagar i sitt liv än inte. Men mest snubblar hon. Konstant. Jag skojar inte. Hon kan inte gå en meter utan att snubbla och hon ramlar ner från saker hur mycket man än bevakar henne. Jag överväger att aldrig låta henne komma högre upp än ett par decimeter ovan mark bara för att typ hålla henne hyfsat

Alltså man blir lite knäpp av att plugga. Och lite störig för omgivningen. Eftersom man (i alla fall jag) ägnar 8 timmar om dagen åt ett ämne så gräver det sig in, kapar hjärnan och sipprar ur genom porerna. Det tillhör processen, man lär sig genom att föra in det aktuella ämnet i alla absurda delar av vardagen, eller så kan man bara inte låta bli att hitta samband som någon sjukt besatt människa som ser siffran 23 i allt (konstig referens till en sevärd rulle med Jim Carrey). Så när vi kollar på hockey och maken frågar om jag skulle kunna skriva en uppsats angående ett av målen så tar jag frågan på allvar. Inget konstigt med det. Ordlös kommunikation, betingning, socialisering, förväntad insats i samspelet i en grupp. Någonting åt det hållet va? Det är väl helt normalt. Dessutom, jag kanske är så här även utan att plugga, har ni tänkt på det? Har jag nämnt att den här helgen är jag helt ledig från plugg i 4 dagar? Kanske behöver det trots allt.

...men Pyret har en liten tendens att bli, ska vi säga, besatt av en del saker. Hon råkade ramla över några klipp på Youtube där de öppnar Kinder ägg. Alltså det står ett helt gäng ägg uppradade och så filmar de när två händer greppar ett ägg, tar av pappret, tar bort chokladen, öppnar den lilla behållaren, tar ut leksaken och visar upp den. Sen börjar de om med nästa, självklart med en hiskelig melodi i bakgrunden. Pyret blev besatt. Inte fasiken kan väl jag förklara varför, ungar är ett större mysterium än Youtube. Sen råkade hon väl få syn på sånt där jäkla ägg i affären. Hon råkade också få en sticka i fingret när vi var i den affären. Hon fick en sticka samtidigt som hon var skittrött och supergrinig. Jag pillade ut stickan men hon var otröstlig och jag skippade årets-morsa-nomineringen och gav henne ett sånt där jäkla ägg som tröst. Nu blev ju det till att A: Varje gång vi handlar sitter hon då och då och säger " Aj! " sen pekar hon mot någon kroppsdel och deklare