Fortsätt till huvudinnehåll

Mamma!

Mammighetius absurdum. Där är min diagnos. Om det sägs med latinsk touch så blir det liksom på allvar va?

För mammigheten hos arvsmassorna ter sig lite sjuklig emellanåt, kanske för att det ännu inte riktigt gått i vågor och bytts ut mot pappighet, utan bara varit mer eller mindre intensiv.
För tillfället håller Polarn på med röstkontroll genom att skrika mamma h.e.l.a.  t.i.d.e.n. I all rättvisa kan det ibland betyda pappa eller här är jag eller vad fasiken som helst, på grund av ett något bristande ordförråd. Men. Det kombineras gärna med att klänga på mig som en liten kålmask på ett löv i vinden och att bli sotis om syrran får lite omtanke.

Syrran förövrigt, hon springer också omkring och skriker, eller nej, hon skriker inte så ofta som hon gnäller fram maaaammmmaaa. Med sådan där buhu röst. Inte bara när hon är på avstånd, inte bara när jag måste göra något, inte bara när jag ska gå, utan även om jag sitter bredvid henne. Till och med om hon sitter i mitt knä. Till och med om vi sitter tillsammans och sjunger eller pratar och har roligt så kan hon mitt i allt avbryta med ett maaaammmmmaaa. Buhu.
Om jag ska gå är det gråtattack på riktigt.
Om hon ska göra något och pappa ska försöka hjälpa till blir det protest och gråtattack.
Om mamma måste prioritera Polarn blir det gråtattack.
Ni ser mönstret?

Herr B.o.B. försökte skämta till det när jag kom hem häromdagen och Pyret utbrast Det är mamma! Nu kommer min mamma! och sprang mot hallen för att möta mig. Tätt följd av hennes mindre variant som skrek mamma!. Så han sa Min mamma! Sprang om dem i upploppet och slängde sig runt min hals.
Oh no.
Pyret får ett utbrott, kastar sig i en gråtande hög på golvet och skriker bara Näääääää och vägrar att prata med någon av oss i någon timme eller så.
Sweet.

Inte vet jag om det beror på något eller om hon bara är tvåochetthalvt. Ni som vet mer om korta människor får gärna ge förslag på förklaringar. Ännu hellre förslag på lösningar.
Själv löser jag saken ytterst temporärt genom att rymma iväg på middag med kompisar och lyssnar på andra ord för en stund.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Bara vi.

Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...

Så komplett inkomplett.

En vän funderade över det där; hur livet kunde vara så komplett och inkomplett samtidigt. Och visst är det märkligt att man kan stå med en guldgruva i ena handen, samtidigt som man skyfflar livets skit med den andra. Eller som jag sa till den oförstörda och på-tonåringars-vis-kaxige sommarungdomen som jobbar med oss: Bli inte vuxen, för vissa dagar suger det på ett sätt som är så totalt tragiskt. Jag är lycklig, harmonisk och så nöjd med tillvaron just nu, det känns som att pusslet är lagt, samtidigt som vissa delar av livet är som en Lars Norén pjäs. Det gör att det känns skönt att äntligen känna mig harmonisk och lycklig efter allt, samtidigt som jag känner mig lite skyldig som njuter av livet när det också gör mig så ledsen, rädd och besviken. Lite som att det inte skulle gå att vara nöjd och missn...

Golfklapp.

Fick tillbaka resultatet från det senaste matteprovet. Jag ger mig själv en klapp på axeln för resultatet, för nu vet ju alla att i det här fallet har läraren inte bidragit för fem öre. Dessutom är det solsken ute idag. Och jag såg tussilogo på väg till skolan. Nu flinar jag belåtet för en stund, tills det är dags att fortsätta plugga lite till, då rynkar jag ögonbrynen och frustar igen.