Att få veta att någon i ens liv alldeles nyss hade bestämt sig för att säga farväl för gott men räddats i sista stund, är svårt.
Att få höra att hen skäms så otroligt för att säga att det är så gör ont ända in i benmärgen, för ingen ska behöva skämmas för sin smärta.
Det är värst på alla sätt och vis, att människor i sin svåraste stund, när smärtan är så total och avgrundsdjup, känner skam inför sin omgivning för vad de inte rår på.
Jag är oändligt tacksam för att hen vågade säga hur det var fatt till slut, och är kvar här, precis som det ska vara. Samtidigt bär jag med mig en påminnelse om att saker inte alltid är vad de verkar.
Kommentarer