Att få veta att någon i ens liv alldeles nyss hade bestämt sig för att säga farväl för gott men räddats i sista stund, är svårt.
Att få höra att hen skäms så otroligt för att säga att det är så gör ont ända in i benmärgen, för ingen ska behöva skämmas för sin smärta.
Det är värst på alla sätt och vis, att människor i sin svåraste stund, när smärtan är så total och avgrundsdjup, känner skam inför sin omgivning för vad de inte rår på.
Jag är oändligt tacksam för att hen vågade säga hur det var fatt till slut, och är kvar här, precis som det ska vara. Samtidigt bär jag med mig en påminnelse om att saker inte alltid är vad de verkar.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer