Att få veta att någon i ens liv alldeles nyss hade bestämt sig för att säga farväl för gott men räddats i sista stund, är svårt.
Att få höra att hen skäms så otroligt för att säga att det är så gör ont ända in i benmärgen, för ingen ska behöva skämmas för sin smärta.
Det är värst på alla sätt och vis, att människor i sin svåraste stund, när smärtan är så total och avgrundsdjup, känner skam inför sin omgivning för vad de inte rår på.
Jag är oändligt tacksam för att hen vågade säga hur det var fatt till slut, och är kvar här, precis som det ska vara. Samtidigt bär jag med mig en påminnelse om att saker inte alltid är vad de verkar.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän
Kommentarer