Det som är så bra med att ha barn är att man får lära sig så mycket bra saker.
När Pyret och jag satt och åt frukost imorse pekade hon plötsligt mot fönstret och ropade:
"Oj! Ett spöke!"
Varpå jag säger, lite lagom morgon-engagerat:
Nähä? Oj då! Är det spöket Laban kanske?"
Pyret lutar sig fram, sträcker fram båda sina händer och greppar mina, tittar mig djupt i ögonen och säger:
"Ingen fara mamma. Kära lilla vännen, det är inte farligt. Spöken finns inte riktigt. Ja bara hitta på."
Känns ju bra att veta, tryggt på något sätt.
Till middagen hade vi spenat.
Ni vet hur svårt det kan vara att få bort spenat från tänderna?
Gissa hur svårt det är att få bort från en matglad, "kan-själv", 14 månaders unge då.
Inte bara var Polaren täckt i spenat på ett sätt som skulle få Karl-Alfred att äta upp henne, hela köket runt henne var lika grönmålat.
Vi kommer hitta spenat lika länge som man brukar hitta granbarr efter jul tror jag. Så kanske inte servera spenat utan att plasta in barn och kök, alternativt vänta tills de etablerat någon form av bordsskick.
Se där. Vilka visdomar man utrustas med när man är småbarnsförälder.
Kommentarer