Så var det ju snart en dag igen. En sån där dag som jag inte tycker om. En sån där dag som flera veckor i förväg gör mig låg. En sån där dag som jag därför ber om att få bli ignorerad på.
Nu är det ju så att människor tycker om att uppvakta, jag förstår det, jag tycker själv att det är otroligt kul att få hipp-hipp-hurra nära, kära och löst folk. Det kan ju hända att det kommer klia extra mycket i fingrar och på tungan för att få dra iväg en gratulation i år eftersom det är fylla-jämt-och-bli-medelålders-år i år. Jag respekterar det.
Men.
Jag vill inte.
Att vara snäll är att låtsas som det regnar.
Kanske kan man tro att det är en slags omvänd psykologi där mitt eviga tjatande om att bli lämnad ifred egentligen handlar om att få lite extra uppmärksamhet, en slags men ni skulle ju inte... Det är det inte. Det är heller inte någon åldersnoja, eller rädsla, äldre är bättre.
Jag skulle kunna dra igång en sjumila förklaring på varför det är såhär, men kan det inte räcka med att för varje person som struntar i att gratulera så gör ni den dagen lite lättare. Och tvärtom.
Om det skulle vara övermäktigt att låta bli så kan ni ju hylla den som hyllas bör och skicka ett "Bra jobbat!" eller något, till min mor. Det var ju hon som på något sätt lyckades få ut en 56 centimeter lång och 4,5 kilo tung heffaklump den dagen.
För min del citerar jag kungen av pop och säger please, Leave me alone.
Kommentarer