Jag sitter med Pyret i famnen, hon "Vill inte vila", vilket är Pyretspråk för att hon sitter och somnar i min famn.
I det mörka, tysta barnrummet där jag sitter halvsovande med en nästansovande dotter hörs plötsligt ett ylande från en varg.
Jag dog lite.
Nej, det var inte spöket Laban som busade, det fanns en ytterst vetenskaplig förklaring. Barnen har böcker där man trycker på en liten knapp för att höra djurläten och instrument, knapparna blir lite utslitna av flitiga fingrar. Någon timme eller så tidigare hade Polarn försökt trycka på vargens knapp utan att någon varg ville yla. Den ville inte yla just då. Den ville yla när jag satt i ett mörkt rum i nattningskoma.
Som tur är var Pyret tillräckligt trött för att fortsätta somna in. Och jag behövde väl vakna till lite.
Barnleksaker. Ondskefulla saker.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer