Jag sitter med Pyret i famnen, hon "Vill inte vila", vilket är Pyretspråk för att hon sitter och somnar i min famn.
I det mörka, tysta barnrummet där jag sitter halvsovande med en nästansovande dotter hörs plötsligt ett ylande från en varg.
Jag dog lite.
Nej, det var inte spöket Laban som busade, det fanns en ytterst vetenskaplig förklaring. Barnen har böcker där man trycker på en liten knapp för att höra djurläten och instrument, knapparna blir lite utslitna av flitiga fingrar. Någon timme eller så tidigare hade Polarn försökt trycka på vargens knapp utan att någon varg ville yla. Den ville inte yla just då. Den ville yla när jag satt i ett mörkt rum i nattningskoma.
Som tur är var Pyret tillräckligt trött för att fortsätta somna in. Och jag behövde väl vakna till lite.
Barnleksaker. Ondskefulla saker.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer