När man väntar barn nummer två så dyker den där frågan upp om hur man ska kunna älska två barn. Alltså, man älskar ju sitt första barn så galet mycket att det känns så svårt att förstå hur i hela friden man ska kunna få fram lika mycket kärlek till ett till.
Svaret på den frågan är ju detsamma var man än läser; du kommer älska båda barnen lika mycket, det finns så det räcker till alla barn. Vilket är sant, jag känner exakt lika mycket kärlek till dem båda, fast på lite olika sätt kanske, men i samma mängd, volym, massa, eller vad man nu ska kalla det.
Mitt problem ligger inte där. Mitt problem är att jag ska räcka till åt dem. För jag har möjlighet att känna en rättvist fördelad mängd kärlek till dem, men jag har inte möjlighet att dela ut den rättvist, känns det som.
Hur gör man när båda barnen skriker förtvivlat på mamma jämt och ständigt?
När båda vill sitta i famnen, när den andre blir svartsjuk och gråter när jag hjälper syrran?
När båda samtidigt vill ha ensam uppmärksamhet från bara mig?
Praktiskt löser vi ju det så att jag tar den ena ibland och den andre ibland, så får det andra barnet gråta. Låter ju… …bra… …eller…
Men det är ju stört omöjligt att låta sig ledas iväg av en bestämd liten hand runt pekfingret när jag byter blöja på den andre. Det går bara inte att läsa bok med den ena och samtidigt ge tröst till ledsen syster.
Oftast så är ju dessutom deras pappa där. Även om de just då båda bestämmer sig för att bara mamma duger, så har ju den andre all uppmärksamhet i världen från sin andra genetiska komponent. Och det vet jag. Det går ingen nöd på den lilla arvsmassan, hon kommer protestera och gråta tills pappa lyckas distrahera sin dotter, och jag och syrran har befunnit oss ur synhåll tillräckligt länge för att glömmas bort.
Fast jag då? Jag känner mig ju så förbaskat otillräcklig. När ens barn står och tjuter mamma och drar en i handen, samtidigt som den andre sitter i famnen och tjuter mamma och jag måste välja bort en. Jag vill ju räcka till för båda två. Jag vill trösta, leka, kela och ta hand om dem båda när de vill.
Nu är jag helt och fullt medveten om att förutom att de har exakt lika mycket att få av sin pappa, så är det också en värdefull och viktig läxa att de lär sig att vänta. Att de lär sig att de får allt de behöver men ibland måste de vänta en stund, på sin tur. Att de lär sig att de betyder allt men är inte jordens mittpunkt. Problemet är att mina känslor och mitt logiska tänkande inte alltid är helt överens och varje gång jag måste släppa en sådan där liten girig hand och höra det gråtande mamma så går ju jag sönder lite.
Så nog finns det kärlek så det räcker till alla barn man får, det finns bara inte tillräckligt med mamma ibland. Känns det som.
Svaret på den frågan är ju detsamma var man än läser; du kommer älska båda barnen lika mycket, det finns så det räcker till alla barn. Vilket är sant, jag känner exakt lika mycket kärlek till dem båda, fast på lite olika sätt kanske, men i samma mängd, volym, massa, eller vad man nu ska kalla det.
Mitt problem ligger inte där. Mitt problem är att jag ska räcka till åt dem. För jag har möjlighet att känna en rättvist fördelad mängd kärlek till dem, men jag har inte möjlighet att dela ut den rättvist, känns det som.
Hur gör man när båda barnen skriker förtvivlat på mamma jämt och ständigt?
När båda vill sitta i famnen, när den andre blir svartsjuk och gråter när jag hjälper syrran?
När båda samtidigt vill ha ensam uppmärksamhet från bara mig?
Praktiskt löser vi ju det så att jag tar den ena ibland och den andre ibland, så får det andra barnet gråta. Låter ju… …bra… …eller…
Men det är ju stört omöjligt att låta sig ledas iväg av en bestämd liten hand runt pekfingret när jag byter blöja på den andre. Det går bara inte att läsa bok med den ena och samtidigt ge tröst till ledsen syster.
Oftast så är ju dessutom deras pappa där. Även om de just då båda bestämmer sig för att bara mamma duger, så har ju den andre all uppmärksamhet i världen från sin andra genetiska komponent. Och det vet jag. Det går ingen nöd på den lilla arvsmassan, hon kommer protestera och gråta tills pappa lyckas distrahera sin dotter, och jag och syrran har befunnit oss ur synhåll tillräckligt länge för att glömmas bort.
Fast jag då? Jag känner mig ju så förbaskat otillräcklig. När ens barn står och tjuter mamma och drar en i handen, samtidigt som den andre sitter i famnen och tjuter mamma och jag måste välja bort en. Jag vill ju räcka till för båda två. Jag vill trösta, leka, kela och ta hand om dem båda när de vill.
Nu är jag helt och fullt medveten om att förutom att de har exakt lika mycket att få av sin pappa, så är det också en värdefull och viktig läxa att de lär sig att vänta. Att de lär sig att de får allt de behöver men ibland måste de vänta en stund, på sin tur. Att de lär sig att de betyder allt men är inte jordens mittpunkt. Problemet är att mina känslor och mitt logiska tänkande inte alltid är helt överens och varje gång jag måste släppa en sådan där liten girig hand och höra det gråtande mamma så går ju jag sönder lite.
Så nog finns det kärlek så det räcker till alla barn man får, det finns bara inte tillräckligt med mamma ibland. Känns det som.
Kommentarer