Sedan det minsta lilla livet behagade lära sig gå har aktivitetsnivån ökat en aning samtidigt som tiden har upphört att röra sig. Alltså, hon vill gå hela vägen till Pyrets förskola, vilket tar exakt etthundratjugoåtta år, och hon vill hålla i ett pekfinger hela vägen, trots att hon går bättre utan att hålla hand, vilket resulterar i något dålig hållning hos hennes mor.
Hon vill efter hämtning av storasyster också gå hela vägen till lekparken, fortfarande hållande i hand men nu med sin syster fastklämd i nämnda moderns andra hand. Nu ska båda stanna och inspektera hela världen på micronivå varannan meter, men självklart i sjukt osynkad takt.
I parken ska Polarn reta livet ur sin syster genom att inte alls förstå vilket komplicerat och etthundra procent ologiskt system som gäller när man ska och inte ska förstöra nyligen gjorda sandkakor.
På hemvägen ska hon protestera mot att sitta i vagnen medan mor försöker övertala Pyret att hon kan gå på sina egna ben och inte alls behöver bäras. Det är heller inte poppis att sitta där och glo medan storasyster samlar ihop hela världens stenar till sin samling på uteplatsen.
Märk väl att barnen har sällskap av sin bidragande faktor till genpoolen, den vi kallar far, men har valt att hysteriskt skrika Näääääää mamma göra! alternativt Näääääää ja vill mamma! så snart han försöker bidra till Bevara-en-mor-foundation.
Oh Yes, The Wonderful Mammighet Is Back.
Så. Med det som bakgrund vill jag berätta att Pyret har kommit på att det är askul att kasta iväg bollar och sen jaga dom.
Hon fick också två figurer av sin mormor och morfar, man trycker på dem så drar de iväg över golvet. Hon tycker att de är skitkul att ränna efter.
Så döm mig inte för hårt när jag berättar att jag utövar mitt moderskap genom att sitta på golvet och uppmuntra Polarn till att kasta och jaga bollar. Eller att jag trycker på en sådan däringa figur, som hon kutar efter och sedan lämnar till mig, där jag sitter alldeles still. Hon verkar för övrigt gilla det, för när jag frågar "En gång till?" så säger hon "Ungh" och kör sin imitation av en liten nickedocka.
Ibland måste man göra det lätt för sig, okej?
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer