Sedan det minsta lilla livet behagade lära sig gå har aktivitetsnivån ökat en aning samtidigt som tiden har upphört att röra sig. Alltså, hon vill gå hela vägen till Pyrets förskola, vilket tar exakt etthundratjugoåtta år, och hon vill hålla i ett pekfinger hela vägen, trots att hon går bättre utan att hålla hand, vilket resulterar i något dålig hållning hos hennes mor.
Hon vill efter hämtning av storasyster också gå hela vägen till lekparken, fortfarande hållande i hand men nu med sin syster fastklämd i nämnda moderns andra hand. Nu ska båda stanna och inspektera hela världen på micronivå varannan meter, men självklart i sjukt osynkad takt.
I parken ska Polarn reta livet ur sin syster genom att inte alls förstå vilket komplicerat och etthundra procent ologiskt system som gäller när man ska och inte ska förstöra nyligen gjorda sandkakor.
På hemvägen ska hon protestera mot att sitta i vagnen medan mor försöker övertala Pyret att hon kan gå på sina egna ben och inte alls behöver bäras. Det är heller inte poppis att sitta där och glo medan storasyster samlar ihop hela världens stenar till sin samling på uteplatsen.
Märk väl att barnen har sällskap av sin bidragande faktor till genpoolen, den vi kallar far, men har valt att hysteriskt skrika Näääääää mamma göra! alternativt Näääääää ja vill mamma! så snart han försöker bidra till Bevara-en-mor-foundation.
Oh Yes, The Wonderful Mammighet Is Back.
Så. Med det som bakgrund vill jag berätta att Pyret har kommit på att det är askul att kasta iväg bollar och sen jaga dom.
Hon fick också två figurer av sin mormor och morfar, man trycker på dem så drar de iväg över golvet. Hon tycker att de är skitkul att ränna efter.
Så döm mig inte för hårt när jag berättar att jag utövar mitt moderskap genom att sitta på golvet och uppmuntra Polarn till att kasta och jaga bollar. Eller att jag trycker på en sådan däringa figur, som hon kutar efter och sedan lämnar till mig, där jag sitter alldeles still. Hon verkar för övrigt gilla det, för när jag frågar "En gång till?" så säger hon "Ungh" och kör sin imitation av en liten nickedocka.
Ibland måste man göra det lätt för sig, okej?
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer