Häromdagen kom hon med en av Pyrets små hårsnoddar mellan pekfinger och tumme.
Ngh sa hon och räckte över den till mig, så jag frågade:
Vill du ha en tofs?
MmM! svarade hon.
Så nu får hon det, i den pyttelilla luggen, för att vi får göra så och det blir så jäkla gulligt. Alltså rent objektivt ser hon ju inte riktigt klok ut, men det dröjer ju bara en kvart till innan hon kommer ha bestämda åsikter om vad man får och inte får göra med det där håret så vi roar oss så länge vi får.
Dessutom, hon har ju ständigt lite intorkade fjäll av gröt i håret, så en galen tofs mer eller mindre gör ju knappast någon skillnad.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer