Snart där.

Idag slutförde jag den näst sista kursen för terminen. En kvar alltså. Den är färdig på torsdag.
Det är väl här tentaångesten ska överröstas av sommarlovseufori. Eller allra minst någon slags Shit, jag har klarat en hel jäkla termin! Braiga jag.

Borde. Men gör inte.

Istället är jag fast med någon snart-är-terminen-slut-depp.
Snart är det slut på att ha rutiner, att få äta, fika, gå på toa, prata med sköna människor, ha ett liv typ.
Snart är det hej sitta hemma med först en och sen två galna ungar, som är så sköna men lite påfrestande och kanske inte fyller mitt sociala behov till fullo. Jag ser fram emot att få ägna lite tid med ungarna på ett sätt, för det dåliga mamma-samvetet gnager såklart över att man typ äter middag och lägger ungarna och det är all social samvaro man får. Men jag vet också att jag inte riktigt passar i den där planlösa, ostrukturerade och ensamma tillvaron, det ger mig lite lappsjuka.

Dessutom har det gått så fort. Det här var ju mitt halvår, min rehab efter allt slit, och jag har inte hunnit återhämta mig känns det som. Jag är inte klar. Jag har inte fyllt på kraftreserven och vet därför inte riktigt hur jag ska orka gå tillbaka till den tillvaron som slet ut mig från början.

Så hej mitt sommarlov, vad trist att du är här redan.