attvarabob

Så var det dags för nyår igen, även den här gången med bebis fast nu med bebis och barn. Att hålla sig vaken till midnatt känns som att bli ombedd att vinna ett triathlon. Dessutom började näsan ett nysmaraton vid 15 tiden, vilket omedelbart drog igång en dunderförkylning, för så från-noll-till-hundra bryter alltid mina förkylningar ut. Vi åt en middag bestående av helstekt rostbiff marinerad i glögg (löjligt gott) med potatisgratäng, sparris, kantareller och sås gjord på glöggskyn. Trots att det var Herrljunga cider från Coop till maten så blev jag så däst att jag lätt kunnat somna direkt. Och efter maten ville barnen leka jaga-varandra-krypandes-runt-matbordet-allihop. Jag är lite trött, lite mätt och har lite ont i knäna men är rätt nöjd med att vi förstod att det inte var någon idé att planera något för denna nyårsafton. Så Gott Nytt År allesammans, säger jag innan jag somnar till ljudet av grannar som spelar för hög musik och andra trötta som skjuter iväg sina raketer tidigt.

Allt blir bra till slut. Om det inte är bra, så är det inte slutet. Ett litet citat ur filmen Hotell Marigold . Det var ju ett skönt sätt att se på saken, en sådan inställning skulle jag också vilja ha. Varför kan man inte vara lite mer så där allt-löser-sig-inga-problem-är-värda-att-stressa-upp-sig-över?

Pyret är banne mig lite av en pussel mästare. Visst, alla päron häpnas över sina arvsmassors förmågor och jag är inte särskilt insatt i vad en tvååring ska klara av men här tror jag att den objektiva bedömningen också skulle bli pussel mästare. Hon fick nya pussel i födelsedagspresent, det tvådelade som är för 3-4 år lägger hon båda, utan hjälp, på ungefär 5 minuter när hon är i sitt esse. Jag blir grymt imponerad, även om jag är ytterst partisk.

Så var det de där prylarna man aldrig använder, som bara samlar damm, som inte kommer användas igen. De där bebisprylarna till exempel, för Oh no, detbliringaflerbarnkanallaslutatjata. Hej Blocket. Vis av erfarenhet slumpar jag bort prylarna den här gången för ingen vill ju köpa annars. Man vill ju att det ska gå fort, att sälja på Blocket är ju banne mig inte lätt, alla konstiga mejl och ännu konstigare frågor kombinerat med skamlösa bud på redan du-får-den-för-ingenting priser ger lätt känslan av att det är lättare att bara skänka bort saker till närmaste secondhand butik. Men jag tar ett djupt andetag och kör en runda innan jag ger upp. Idag ska det rensas, sorteras och slumpas bort babykläder. Wohoo.

M och jag for in till staden. Hon var förundrad över att det kunde vara så lite folk på tåget, pendlare som hon är, och jag övade mig i att vara ute bland folk i allmänhet. Förutom lite trevligt socialt umgänge så firade jag det stundande skiftbytet i blöjfabriken med lite shopping av kläder som inte är för stora och massor med socker. Det kändes ju passande att fika på Starbucks som öppnat i Mest gamla lokal. Då fest, nu fika. Som livet har skiftat liksom.

Jisses vilken skön brud hon visar sig vara nu när hon är redo att släppa fram sin personlighet, stackars lilla Polarn som levt i skuggan av sin färgstarka syster. Fast medan hon knappt har märkts, där hon har klängt sig skrikande fast vid min barm, så har en underbar liten människa utvecklats. Hon har börjat med stora charmoffensiven: Mmmmmma ! Mmmmaa ! som sägs ofta och med stort flin. Hon flirtar gärna genom att le och lägga huvudet på sned. Hon lägger sig på rygg och vrider sig från sida till sida som en liten kålmask och skrattar åt sitt eget upptåg. Hon blir ilsk som ett bi när maten är slut. Hon tycker om att bli jagad (att man kryper efter henne). Hon tycker om att sno Pyrets saker. Hon kastar saker omkring sig om hon blir arg. Hon har lyckats stå utan stöd i kort-korta stunder. Hon har börjat lyckas med att klappa händerna. Hon slutar med det hon gör om man säger: Polarn. Inte. Jag upprepar: Hon slutar med det hon gör när man ber henne. O h   M y   G o d! Jag får k

Jag hade en gång en chef som var ytterst talangfull i att få sina anställda att känna sig sämre på det de gjorde än vad de ens var i närheten av att vara. Det var jag medveten om när jag jobbade där och det var anledningen till att jag tog det stora, läskiga beslutet att säga upp mig och sätta mig i skolbänken. Fast det var först efter att jag slutat som jag insåg hur mycket den där talangen påverkade mig och hur skönt det var att få känna sig kompetent emellanåt. Jag lovade mig själv att aldrig igen hamna i sitsen att någon skulle få undervärdera mig, förminska mig, få mig att känna mig sämre än vad jag är. Sen fick jag barn. Snipp, snapp, snut så var den sagan slut. Som så många andra vittnar om så möter föräldrar ibland människor som tror att man inte kan, inte vet, skulle ha kunnat missat någon information när man går på bvc, prenumererar på Vi föräldrar och har tillgång till Google. Det gör mig rosenrasande. Då menar jag inte tips och väl menade råd, utan det där ifrågasättan

Hemmet är städat inför morgondagens race, klapparna är inslagna och maten inhandlad. Till kvällen, när barnen somnat, ska skinkan in i ugnen och granen kläs. Under granen hos alla andra hoppas jag att det finns uppfyllda önskningar och inslagna drömmar. Ät gott, mys och ta hand om varandra, men mest av allt ta hand om er själva. God Jul alla fina.

Just när man tänker att man saknar middagar vid levande ljus, pussar, kramar och hålla hand. Pyret levererar en morgon som börjar med "Jag älskar dig", kramar, en puss och sen vill hon hålla hand vid frukosten. Så där ja, "...det du önskar kan du få..."

Man har ju hört talas om det, den där besattheten och vi har fått försmak med Babblarna, Bamse och andra kompisar. Fast nu verkar den vara här på riktigt. Minnemojjer! Ja titta Minnemojjer nu! Då menar hon minionerna i Dumma mej . Alltså jag gillar den rullen, tycker den är riktigt skön, men på en vecka har jag blivit så galet less på den. Pyret kan redan handlingen och sitter och föregår den heeela tiden, från Han komma vinka nu (innan filmen börjar är det en minion som kommer och vinkar när det är reklamskylt för Illumination, hon vinkar entusiastiskt tillbaka), till Inte ha sönder, äta äpple istället (direktören på banken), Nu dom gå sova (flickorna på barnhemmet) och allt där minionerna är med och tusen andra scener. Jag försöker hålla mig engagerad och ser så länge med förväntan och oro fram emot julafton, då får hon Dumma mej 2 och Bamse och tjuvstaden (Bamse inköptes som julklapp, sen lades D2 till när the obsession began) Antingen betyder den 24:e att vi får variation,

Vi har tagit ett kliv mot att återta vårt sovrum; Polarn har fått flytta in till sin syster. Kanske kommer hon sova sämre när vi inte finns ett andetag bort, kanske kommer Pyret väcka henne, kanske får vi sämre sömn av att springa benen av oss in i barnrummet hela natten. Men. Kanske sover hon bättre när vårt vridande och snarkande inte stör, kanske är Pyret och hon vana vid varandras ljud nu, kanske får vi sova mer. Samtidigt, i en annan del av barnrummet har Pyrets säng fått en makeover, ena spjälsidan är borta. Kanske kommer hon trilla ur och bli jätterädd, kanske kommer hon upptäcka att hon kan gå in till oss och därför göra det tusen gånger per natt, kanske kommer hon störa livet ur sin syster. Men. Kanske kommer hon tycka att det känns tryggare att kunna kontrollera sin sömn och därför sova bättre. Time will tell. Fast lite tumhållning skulle uppskattas, bara för säkerhets skull.

Att ha lyckats komma in på en av de populäraste utbildningarna när de är fler sökande än tidigare år känns ju skönt. Något ska man väl få vara bra på.

Så när jag har en stund över ställer jag mig självklart och vevar ihop två olika maträtter till Polarn, puréar och paketerar. Inget halvfabrikat här inte.... Hahahahahaha Nä, det är bara av ren nödvändighet som det blir till att dra fram mixern och vara lite kreativ med matresterna. Hon äter oss ju ur huset! Den lilla arvsmassan drar lätt i sig en hel barnmatsburk till lunch och ytterligare en till middag. Inte bara blir det fasligt dyrt att shoppa 14 burkar per vecka, det blir tradigt att få hem det. Men som för att kompensera för sin glupskhet  så äter hon ju i stort sett vad som helst så det är bara att veva ihop kolhydrat, protein och grönsak med lite fett och krydda och hon blir nöjd. Visst både låter och ser det aptitligt ut?! Till vänster: potatis, morötter, kokt skinka, grädde, vatten, oregano och basilika. Till höger: ris, broccoli, kokt skinka, grädde, vatten och curry.  Mmmmmmums...? Not. Men om hon diggar det så.

Men du kan ju se slutet, eller vad man ska kalla det. Sa en annan trött långtids föräldraledig mamma vid hämtning idag och menade att jag därför borde fått en drös med energi. Det trodde jag med sa jag ärligt. Fast sanningen är att så snart jag fick antagningsbeskedet och adrenalinet i lyckoruset släppt så blev jag tröttare än jag någonsin har varit sen i slutet av 2012. Som om alla dessa slitsamma månader har varit mer slitsamma än jag trott. Som om jag har lyckats hålla ihop mig mer än vad jag anat. Som om jag bara trott att jag har varit trött och sliten men egentligen hållit det värsta borta och nu får känna var ribban är lagd. Att-bli-sjuk-samma-sekund-som-man-går-på-semester syndromet. Det känns lite stressigt. Jag vill ju inte starta mina studier med att köra huvudet i väggen. Å andra sidan så har jag drygt två års hem- och barnansvar att plocka ut, så jag kanske hinner komma på benen till sista studieåret. Det är inte dags för lite egentid, jag är lite allergisk mot begre

Julen är väl ganska känd för att vara fylld av traditioner. Inte för att jag har varit någon nostalgi knarkare tidigare men ålder och arvsmassa börjar ta ut sin rätt tror jag. När päronen börjat ledsna på inredning jag växte upp med så slänger jag mig över det med andan i halsen och utbrister Det vill jag ha -stort utropstecken- innan de hinner fullfölja orden skänka eller kasta och så här års blir jag fylld av någon romantisk önskan om att ungarna ska se tillbaka på hemmet och minnas att den där adventsljusstaken stod alltid på köksbordet och den där stjärnan hängde alltid i fönstret. På så sätt att de kommer minnas saker som de slänger sig över om 30 år.    Nu medför ju detta ett visst ansvar, jag känner tyngden på mina axlar, vad ska man stå ut med för prylar de närmsta 20-30 åren? Därtill ska vi väl skapa våra traditioner. Ska vi klä granen den 23:e eller till lucia? Ska vi ha en-ny-sak-i-granen-varje-år? Ska vi ge en liten julklapp på morgonen, sådär "något att pyssla med

Pyret fick nytt Duplo i present. Hon skapade detta konstverk helt själv,  med att jag höll Polarn borta som enda assistans, och döpte det till Alla äter . Jag blir lite impad av hennes kreativitet. 

Trouble with the sweet stuff sjöng husguden Billy Idol och menade något helt annat än godis.  Jag är ju en notorisk sockerråtta som trycker i mig något sött i stort sett varje dag, är det inte godis så är det kakor eller bullar. Så bra karaktär har jag. Någon som har ärvt mitt sockerbegär såväl som min karaktär är Pyret, vilket känns mindre lyckat. Hon har fått smaka på fika även om vi har hållit hårt på att hon inte ska få godis än, för så mycket socker i så litet format känns överdrivet och onödigt, men vi har bestämt att det får vara slut med det. Den lilla damen har fått allt för bra minne, kombinerat med hennes vilja, envishet och temperament är det helt omöjligt. Igår stod hon vid skafferiet och skrek sig blå, med krokodiltårarna rinnande, och upprepade konstant att hon ville ha ömsom saft ömsom kaka. Jag sa nej. I nästan en timme. Nästan 60 minuter av: Jaaa vill hahah faaaft uhuhu jaaa vill hahahah den kakaaaa uhuhu. Jag stod vid spisen och upprepade: Jag vet att du vill

Det var en drömstart på morgonen; trots att vi vaknade lite sent så var Pyret på strålande humör. Hon åt sin frukost, hjälpte Polarn, bytte blöja och klädde på sig både inner- och ytterkläder. Vi promenerade till förskolan i ett vedervärdigt regnväder, hon med sitt paraply, utan minsta lilla gnäll och väl framme var det bara ett par maaamma innan hon ropade Där är Kicki och sprang och gav henne en kram. Jag fick en puss och kunde gå. Vid hämtning började hon med att springa fram till mig när hon såg mig, jag trodde jag skulle få en kram, jag fick en knuff och ett Inte komma, mamma gå! Sen började förhalningen, hon skulle måla, pyssla, plocka undan och allt annat än att gå och klä på sig. Till sist fick jag sätta ner Polarn, som blir lite skraj av alla barn som vill klappa, krama och pussa på henne, för att lyfta upp Pyret. Polarn börjar gråta och en fröken försöker hjälpa till men i slutändan fick jag bära iväg båda barnen, en på varsin arm. I kapprummet briserade hon. Jag fick klä

När jag packade in barnen i bilen för att åka och hämta herr B.o.B. satt Polarn och underhöll oss halva vägen med skönsång från baksätet innan hon slocknade. Efter det agerade Pyret Idol jury och krävde att jag skulle ta över Polarns skränande Mamma sjunga Tipp tapp! Okej. En halv vers senare kom omdömet: Mamma inte. En stund senare kom en suck och: Båda händer köra. Vad?! frågade jag förvirrat. Inte så. Båda händer köra. Fast lilla vännen, när man växlar får man släppa ratten. försökte jag förklara och fick ett skeptiskt Hmm till svar. Hon nöjde sig inte där utan deklarerade lite förnedrande att Åka hem pappa sitta där. Får inte mamma köra hem? frågade jag sårat. Inte. Mamma sitta där (baksätet). Med Polarn. Och eftersom hon är en dam som menar vad hon säger så fick hon ett mindre utbrott när jag en timme senare tog plats bakom ratten och hennes pappa satte sig i baksätet. För att klargöra; jag kör inte dåligt. Så här nära jul är det tur att hon bara någon timme tidi

                      Vår present till Pyret. Lite kul tyckte vi att det var att Bamses sång fanns med, det tyckte Pyret också som genast lärde sig att trycka fram den på repeat. Nu har vi hört Bamse ettusentvåhundrafemtioåtta gånger. Ungefär. De andra 38 sångerna? Inte så mycket. Å andra sidan var det räddningen vid morgonens tokutbrott. En ny sån där jäkla fas har tydligen inletts, som för många andra tvååringar, och vulkanen briserar på en hundradels sekund. Lovely.

Efter vårt första barnkalas ever, vi har inte ens varit på något som gäster vad vi minns, så ägnade Pyret halva kvällen åt att sjunga Ja må ho veva . Om hon var måttligt intresserad av presenter förra året så dröjde det inte många öppningar innan hon blev presenttokig i år. Eftersom hon fick så galet bra presenter med Duplo, böcker, pussel, målarstativ, ritsaker och kläder så blev meeja slagordet rätt fort. Att hon dessutom fick så mycket uppmärksamhet från vuxna och barn gjorde väl primadonnan än mer uppspelt. Så uppspelt att hon somnade lagom tills bff anlände, redo att lattja, och när Pyret vaknade var hon på sitt allra mysigaste tokspel humör. Men förutom att 30 bitars tårtan, som beställdes efter 19 vuxna och 6 barn, var stor nog för 50 pers så gick det bra. Imorgon blir det fullt upp att utöka Duplotornet, lägga pussel, läsa böckerna och rita och måla. Tack alla för en skön hyllning till vår lilla diva.

Ja, en dag för tidigt var det dags att fira Lucia på förskolan. Lilla damen skulle befinna sig innanför dörren senast 7.30, hon som blivit morgontrött och brukar vakna 7.00-7.30. Så. För det första bestämde vi oss för att fira hennes födelsedag imorgon, eftersom att vi A. inte kunde ha morgonmys och B. det är då vi ska ha kalas och hon fattar inte grejen så varför förvirra henne. För det andra anade jag att den tidiga timmen skulle ställa till det. Jag fick rätt. Från att hon väcktes till att vi sprang ut en timme senare protesterades det. Mot allt. Inte gå upp. Inte ha frukost. Inte borsta håret. Inte borsta tänder med den tandborsten. Inte ta av pyjamas. Inte ta på luciakläder. Inte gå till skolan. Inte sitta vagnen. Med protester menar jag skrika, gråta, hulka och spänna sig som en fjäder. Men vi fick iväg henne, även om vi fick storma över nejden och glömde ett ljus. Med stor förväntan tog vi plats på golvet och trängdes bland alla andra föräldrar och där var hon, vä

Barn nummer ett går just nu en intensivkurs i förhandling och retorik, hennes examensarbete verkar handla om hur man undviker läggdags. Barn nummer två går en kurs i akrobatik, främst inriktad på hur man håller sig fast i sin mamma i konkurrens med syster, mammas hunger och vid blöjbyte. Mamma går en utbildning i djupandning, en kurs i att bli certifierad "Använd ditt barn som kettlebell och övar på att hålla sig vaken. När det idag var en lägga-båda-barnen-själv-dag så undrar jag om det är Nobelpriset i fysik, fysiologi/medicin eller fredsarbete som jag kommer bli nominerad till.

Ibland bjuder livet på överraskningar som gör att man får tänka om och göra upp nya planer. Fast det kan ju bli riktigt bra det med. Jag känner mig sjukt stolt och nöjd över att ha kommit in. Lilla jag ska gå på Stockholms universitet liksom.

Varför det inte alltid är så trevligt med lösa katter i bostadsområde. Mvh Cat lover.

Jag älskar dig mamma. Det var orden jag vaknade till igår, medan Pyret pillade mig på örat och snusade mot min hals. Sisådär med jämna mellanrum har jag sen belönats med den guldfrasen tillsammans med en kram eller puss. Samtidigt är Polarn i en period när hon vill ha pussar. Hon lutar sig framåt, blundar och öppnar munnen så att jag kan ge henne en ljudlig smack mitt på den blöta munnen. Sen lutar hon sig bakåt, skrattar och börjar om. Jag får lön för min möda just nu.

När Polarn blir trött och vill sova, eller blir ledsen och får tröst, så vill hon sitta gränsle i famnen vänd mot mig och stoppa ner handen, eller båda nävarna, innanför min bh. Ja. Frågor på det?

Vårt lilla mirakel blir två år snart. Tiden har inte bara varit väldigt tuff utan rusat iväg och plötsligt har jag blivit ett under av dålig organisation. Vi kanske borde ha kalas? sa vi. Igår. Så schysst att bjuda in folk med en veckas varsel mitt i julruschen. Men nu känns det som att det är dags att ta sig i kragen och återgå till den sociala tillvaro som jag har gömt mig ifrån de senaste 10 åren eller så. Vansinnigt pinsamt. Dessutom blev det ju inget 1 års kalas, inget dop, inget dop för den andra trisslotten och vi har inte haft någon inflyttningsfest. Som sagt, min sociala tillvaro har varit lite... lagd på is. Så nu har vi kastat iväg sista minuten- inbjudningar och hoppas att några kan komma och svepa en kaffe och klappa lite på våra dna kopior. Pinsamt var ordet. Nu hoppas jag bara att jag inte har glömt att bjuda någon. Och om jag har det hoppas jag att de är fräcka nog att säga till.

Även om Pyret deklarerar så här lagom till födelsedagen och jul att hon vill ha en pojke så säger jag No way. Det blir ingen brorsa, även om vi redan fått frågan hundra gånger från alla möjliga. Svaret på fråga A är: Nej, jag vill inte ha en pojke också. Pojkbebisar är lika jobbiga som flickbebisar och att vara föräldraledig är lika pestigt oavsett kön. Det räcker gott och väl med två barn vare sig de har snopp eller snippa. Jag är nöjd, känner inte att jag skulle räcka till till ännu ett barn och har aldrig varit särskilt intresserad av kön. Svaret på kommentar B är: Nej, jag kommer inte komma och vara sugen om 5 år för att 1. Jag har fått så jag lär vara avskräckt till pension. 2. Om 5 år är det fullt möjligt att jag inte är fertil längre. 3. Du frågar någon som fick 2 barn vid en ålder av 37 respektive 39 år, inte en pigg 20 något eller dryga 30. Efter 12 år av Ska inte ni ta och skaffa barn? så levererar man två kids i expressfart och ändå ska folk fråga om barnalstrande

Pyret: Va ä de? Jag: Reklam. Pyret: Nä. Va ä de? Jag: Parfym . Pyret: Nääää ! Va ä de!? Jag: En pojke. Pyret: Ja vill åsså ha en pojke. Kategori: Det ska börjas i tid. Han ser ju ut att vara ungefär lika gammal.

Hår. Hur satan i gatan kan det vara så stor del av ens liv? Hade besök av Ellegulle idag som varit och fixat ny frippa och jag blev så avundsjuk att jag höll på att smälla av. Jag skulle inte kunna likadan dösnygg frisyr för att: - Jag har korkat hårfäste. - Jag passar inte i den färgen. - Jag skulle varken hinna eller orka fixa den varje dag. - Jag har en tjusig gloria av utväxt efter preggo-tiden. - Jag har inte tålamod för att gå så ofta till frisören som den kräver. Det jag blev avundsjuk på var att hon hade en frisyr som passade henne så där perfekt, och som var en frisyr . Jag har ju bara hår, fast jag vill också ha en frisyr . Så nu har jag haft en massa timmar av hårångest och därmed glömt mina andra bekymmer för en stund. Jag har dock inte kommit fram vad jag ska göra med det där skatboet jag har högst upp och kommer väl aldrig göra det heller. Vad gör man när håret bara hänger och hänger? Deppar.

Igår vid hämtning fick jag tag i den ansvarige förskolläraren på Pyrets avdelning och möjlighet att prata en stund. Dels fick jag förklara hur Pyret har betett sig och vad hon har sagt men också hur vi har funderat kring det här. Kan hon vara känslig för olika situationer? Kan det vara hennes järnvilja och temperament? Är det något som händer som inte har upptäckts? Den här gången togs det på allvar direkt, hon sa att de skulle iakttaga Pyret lite extra en period för att luska lite och att vi fick ta ett snack då och då framöver. Hon tänkte att det kanske kunde vara separationsångest, ett bakslag efter inskolningen eller en utvecklingsfas men det kunde ju röra sig om vad som helst så det här skulle vi ta tag i. Från deras håll uppfattade de henne som, för det mesta, glad, social och aktiv så att hon säger att hon inte ens vill prata om skolan var ju bekymmersamt. Redan imorse vid lämning kom hon fram och berättade att personalen hade pratat och bestämt att de ett tag framöver ska ta k

Den där känslan när man är ute och springer och man tar i lite extra, bara för att plötsligt vara tvungen att stanna för att benen viker sig och världen snurrar. Eller den där känslan av att sätta sig i en karusell som snurrar fortare och fortare tills det inte är roligt längre utan bara obehagligt men du inser att det inte är du som bestämmer när, eller om, du kan kliva av. Eller den där känslan när du drömmer av att du är jagad och du springer och springer utan att komma någon vart. Så känns det rätt ofta.