Hår.
Hur satan i gatan kan det vara så stor del av ens liv?
Hade besök av Ellegulle idag som varit och fixat ny frippa och jag blev så avundsjuk att jag höll på att smälla av. Jag skulle inte kunna likadan dösnygg frisyr för att:
- Jag har korkat hårfäste.
- Jag passar inte i den färgen.
- Jag skulle varken hinna eller orka fixa den varje dag.
- Jag har en tjusig gloria av utväxt efter preggo-tiden.
- Jag har inte tålamod för att gå så ofta till frisören som den kräver.
Det jag blev avundsjuk på var att hon hade en frisyr som passade henne så där perfekt, och som var en frisyr. Jag har ju bara hår, fast jag vill också ha en frisyr.
Så nu har jag haft en massa timmar av hårångest och därmed glömt mina andra bekymmer för en stund. Jag har dock inte kommit fram vad jag ska göra med det där skatboet jag har högst upp och kommer väl aldrig göra det heller.
Vad gör man när håret bara hänger och hänger? Deppar.
Arbetsdagen hade några svåra patienter och en gnutta stress inbakat. Så jag blev lite trött. Det var därför lite svårt att ställa om från det till att se fram emot en kväll ensam med arvsmassorna. Kollegan har uppnått pre-teen åldern med tvillingdöttrar och förstår livet med två små på ett fantastiskt sätt, kanske för att vi förefaller tänka lika även i andra situationer än i mammalivet. Nu pratade hon om hur hon lämnat tiden när det kändes som att världen skulle gå under när det väntade en kväll ensam med barnen, bakom sig. Istället såg hon fram emot det, de ordnade tjejkväll och gjorde det till något speciellt. Jag bestämde mig för att även om arvsmassorna inte är tolv så kanske konceptet kunde anpassas för oss också. Kanske kunde den där Posttraumatiska stressen som naglat sig kvar sedan bebis-tiden bekämpas med lite positivt tänkande, rätt inställning och en plan. Här skulle skapas en tjejkväll. Jag började med att stanna till på vägen hem för att invänta Glassbilen. Vi ...
Kommentarer