Hår.
Hur satan i gatan kan det vara så stor del av ens liv?
Hade besök av Ellegulle idag som varit och fixat ny frippa och jag blev så avundsjuk att jag höll på att smälla av. Jag skulle inte kunna likadan dösnygg frisyr för att:
- Jag har korkat hårfäste.
- Jag passar inte i den färgen.
- Jag skulle varken hinna eller orka fixa den varje dag.
- Jag har en tjusig gloria av utväxt efter preggo-tiden.
- Jag har inte tålamod för att gå så ofta till frisören som den kräver.
Det jag blev avundsjuk på var att hon hade en frisyr som passade henne så där perfekt, och som var en frisyr. Jag har ju bara hår, fast jag vill också ha en frisyr.
Så nu har jag haft en massa timmar av hårångest och därmed glömt mina andra bekymmer för en stund. Jag har dock inte kommit fram vad jag ska göra med det där skatboet jag har högst upp och kommer väl aldrig göra det heller.
Vad gör man när håret bara hänger och hänger? Deppar.
Polarn är ganska känslig för myggbett. Hon får många och de blir som kanonkulor. Därför är hon ganska rädd för myggor. Allt smått som flyger piper hon till över, frågar vad det är, och när man svarar så undrar hon om den äter blod. Är det en mygga får hon nästan panik. Häromdagen klagade den lilla damen över ont i benet, men lyckades promenera, hoppa och skutta utan besvär, så vi tänkte inte mer på det. Förrän på kvällen. Då såg vi att hennes ena knä och nedre del av benet var svullet, och att en hård kula fanns strax under knät. Ett litet sår fanns på knät, men utan rodnad eller svullnad. Hon var bombsäker på att det var ett myggbett. Jag tänkte mer att hon ramlat eller hoppat och fått någon slags muskelknuta. Svullnaden var nästan borta följande morgon, och kulan under knät var helt borta. Så jag släppte saken något. Imorse upptäckte jag två myggbett vid ankeln. Vid lunch råkade jag klia lite och ena myggbettet fick ett sår. När jag gick hem tyckte jag att det gjorde ont och spän...
Kommentarer