Men du kan ju se slutet, eller vad man ska kalla det. Sa en annan trött långtids föräldraledig mamma vid hämtning idag och menade att jag därför borde fått en drös med energi.
Det trodde jag med sa jag ärligt. Fast sanningen är att så snart jag fick antagningsbeskedet och adrenalinet i lyckoruset släppt så blev jag tröttare än jag någonsin har varit sen i slutet av 2012. Som om alla dessa slitsamma månader har varit mer slitsamma än jag trott. Som om jag har lyckats hålla ihop mig mer än vad jag anat. Som om jag bara trott att jag har varit trött och sliten men egentligen hållit det värsta borta och nu får känna var ribban är lagd.
Att-bli-sjuk-samma-sekund-som-man-går-på-semester syndromet.
Det känns lite stressigt. Jag vill ju inte starta mina studier med att köra huvudet i väggen. Å andra sidan så har jag drygt två års hem- och barnansvar att plocka ut, så jag kanske hinner komma på benen till sista studieåret.
Det är inte dags för lite egentid, jag är lite allergisk mot begreppet, däremot är det dags för lite egotid. Jag behöver inte tid för mig själv, jag behöver tid till mig själv, om ni förstår skillnaden.
Kommentarer